Hej! Jag vet inte vad jag ska göra längre, vi har en dotter som i september fyller 1 år och då ska det väl bli kalas för henne. Men jag känner mig stressad och får ångest över det hela. Jag tycker det ska bli jättekul att ordna med kalas med min sida av släkten, inte för att det är mina släktingar, utan för att dom finns där och har alltid funnits där, både innan vi väntade barn, genom graviditeten och nu under året. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om min sambos släkt. Innan vi väntade barn så la dom noll energi på oss, dom gick ihop och sågs men vi var aldrig med eller bjudna. När min sambo presenterade mig för hans familj så gav dom noll intresse i mig eller det faktum att deras son äntligen träffat någon och flyttat ihop för att starta ett liv tillsammans. Åren gick och dom har aldrig brytt sig i att engagera sig i min sambos liv med mig eller i att lära känna mig. Men då det varit familjetillställningar så har dom behandlat mig som om vi skulle vara bästa vänner och ska kramas och ha sig, vilket jag avskyr. Jag gillar inte att kramas, vilket alla som känner mig vet och det faktum att min sambo berättat för dom hur jag är. När vi berättade att vi skulle få barn så tyckte dom det var roligt och blev jätteglada, men hörde noll ifrån dom nästan genom hela graviditeten. När vi väl fick vår dotter så blev dom såklart helt till sig och jätteglada och dom ville alla komma och träffa nytillskottet i familjen och hörde av sig. Vilket jag tyckte var jättejobbigt, för det kändes som att nu blev vi intressanta för vi fick barn och då kan man lägga tid på "oss". Men dom hälsade på en gång, sedan inget mer, träffades inte förrns på dopet. Där dom spelade så familjära inför min familj. Men tänkte samtidigt, ja men bättre sent än aldrig, även om jag tycker det är helt fel att börja bry sig och engagera sig pga ett barn. Saken hör är att efter dopet (3 månader gammal) så blev det som innan, dom slutade höra av sig å ville inte ses. Hans mamma har träffat vår dotter en gång på besök och en gång på dopet då. Hans pappa ett besök hos oss, en gång hos honom och så dopet. Hans systrar lika få gånger, hans far och morföräldrar likaså. Dom ringer inte ens eller skickar ett sms eller liknande för att kolla läget. För att ses. För att höra hur det går för vår dotter. Dom har börjat inse att hon föddes ju på hösten, hans pappa ringde och frågade när hon fyller år, hennes egen farfar vet inte ens när hon fyller år? Inte dom andra heller. Men samtidigt förväntar dom sig att dom ska få komma på kalas och låtsas bry sig för en dag, vilket jag tycker det känns som. Men det känns tungt och inte alls roligt. Hennes födelsedag ska vara en glädjens dag, men jag får ångest och känner mig jättestressad och mår dåligt ju närmare dagen kommer. Vi måste väl ordna kalasbjudning även för dom, men samtidigt känner jag att dom förtjänar inte det då dom inte vet någonting om henne, dom känner henne inte. Jag vill inte att vår dotter ska växa upp med att halva släkten bara bryr sig då det är högtider. Jag själv har haft en frånvarande pappa som endast hörde av sig då det var födelsedagar och sådant. Och det mådde jag inte alls bra över, man känner sig oviktig. Som tur är har vi bra kontakt nu och det är så jag vill att det ska vara med den sidan av släkten för min dotter. När hon nu har farmor, farfar, fastrar m.fl. som bor i närheten och lever. Hans syster som har två barn lägger hans föräldrar och andra syster och släktingar mycket tid på att träffa och dom hörs hela tiden, äter middagar, sover över, bara ses en snabbis m.m. Läggs upp bilder hela tiden på när dom umgås. Det gör inte saken bättre. Min sambo mår dåligt, jag mår dåligt och blir arg för dom behandlar min sambo som luft och ointressant då det läggs så extremt mycket tid på hans systrar men ingenting på honom och hans liv. Men det ligger hos dom, min sambo har pratat med dom om det här tidigare. Vad kan man göra? INTE bjuda in i hopp om ett uppvaknande?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Ja det är svårt det där, vi bjuder de som bor närmast och sen får man se vilka som kommer. Farmor och farfar bor bara tre kilometer från oss så vi träffar dem rätt ofta och sen brukar jag och barnen åka och hälsa på hos mina föräldrar några dagar per år. Det blir så. Om det känns allt för jobbigt så bjud bara dem du är bekväm med, de andra får väl undra och i så fall komma in på en snabbfiak någon annan gång för att träffa födelsedagsbarnet. Ska man bara komma för att spela teater så kan man lika gärna komma en annan gång.
Tror det är ganska vanligt att pappans familj inte är lika involverad som mammans. Min mormor har berättat att hon upplever det svårare när det inte är ens dotter som är mamman, det blir tydligen lite speciellt när det är ens svärdotter. Min pappas sida har knappt vart närvarande under min uppväxt. Vi har setts max någon gång per år och det är inget jag reflekterat över förens i vuxen ålder. Och upplever att mannens sida inte alls är lika involverade som min sida utav familjen nu. Han får ständigt tjata och propsa på att de ska ses. Vilket jag tycker är tråkigt, men anser att det är hans huvudvärk. Tror barnen inte lider så värst av det, trots att det såklart är tråkigt. Försök släppa stressen. Vi bjuder alla och försöker se det positivt - barnen får massa leksaker i present så att vi inte behöver lägga lika mycket pengar på det 😉
Grattis till första födelsedagen! Jag förstår delvis hur du känner, jag är själv uppvuxen med farmor och släkt på pappas sida som inte bryr sig. Men som när vi träffats så har det alltid varit gulligull och farmors älskling. Min pappas släkt har bott inom gångavstånd medan mammas bott två timmar bort och jag har träffat mammas släkt ofta men pappas bara någon gång om året. Jag håller med den som skrivit ovan att det är tråkigt att pappas släkt inte bryr sig och prioriterar kusinerna, men det är inget ni kan ändra på tyvärr och ni får fokusera på att du har en fantastisk släkt som finns där för dottern! Det räcker så långt! Min egen mamma har varit otroligt bitter på min farmor, det är något jag uppfattat först i vuxen ålder, men jag är tacksam för att hon inte visade det för mig som barn utan fortsatte att bjuda in till födelsedagar och högtider. För mig räckte det med att vara farmors älskling på min födelsedag, jag varken brydde mig eller ens la någon notis om att vi inte träffades oftare som barn, jag hade ju så många andra vuxna omkring mig som brydde sig! Mina föräldrar gjorde som så att de delade upp det i två kalas, en fika för pappas släkt på någon vardagskväll med kaffe och någon kaka, där pappas släkt fick komma och ”spela teater” om lyckliga familjen, och sedan ett riktigt kalas med mammas släkt och familjens vänner på någon helg med tårta. Det gjorde att mamma kunde släppa sin irritation över pappas släkt på mitt kalas. När farmor frågade om uppdelningen så svarade mamma att det blev enklast så, ”platsbrist”. Det kanske vore ett alternativ för er?
Släpp föreställningarna på hur det ”bör” vara så kommer du bli gladare med tiden☺️Lägg fokus på att ni har så många på din sida som finns där istället, ge energi åt det! Din sambos sida kan han säkert hantera själv och saker blir inte som man tror och föreställer sig helt enkelt. Jag tror att ju fortare du accepterar läget desto gladare kommer du bli när du fokuserar på det som finns❤️