Ett forum för att prata av sig! Fick ett missed abortion i vecka 9 i mitten av juli, under ett första ultraljud där vi hade hopp om att se ett tickande hjärtat. Fick göra en medicinsk abort 10 dagar senare. Fick ägglossning snabbt efter men avvaktade då barnmorskan sa att det var bäst. Nu sitter jag här och har precis återigen mötts av besvikelsen när mensen kommer. Känns som jag grävs djupare och djupare ner i en depression fylld av sorg och ångest, försöker sysselsätta mig med allt för att försöka släppa tanken på barn. Träning, jobb och annat. Men nu känns det som det håller på att ta över mig! Så fick jag precis reda på att min syster är gravid med sitt första barn. Är så glad för hennes skull men mitt eget hjärta brister. Dessutom känns det som att min menscykel blivit knäpp, alltid haft regelbunden innan men nu har cykeln blivit oregelbunden. Tror bara jag saknar någon att prata och ventilera! Hur blir jag av med smärtan och alla tankar, vill ändå kunna njuta av mitt liv trots att jag inte är eller blir gravid. Varför är det så svårt att släppa längtan och tanken om barn 😞
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Börja med att låta dig själv sörja din förlust. Jag grät och lät mig själv känna allt ett bra tag efteråt. Vet inte om det är ditt första missfall eller inte. Men vill få säga att ett missfall betyder inte att det är något fel på dig. Kroppen vet oftast om när fostret inte skulle klara sig och orsakar därför ett missfall. Och det betyder inte att nästa kommer sluta så eller att det sker igen. Du vet ju att du kan bli gravid, men kom ihåg att man kan göra allt rätt och ändå tar det tid. Det har inte med dig o göra. Och du kommer få din regnbågsbebis en dag. Jag tänker på dig. För jag sitter här med bf om två veckor, sjätte gången gillt så ville kroppen ❤️
Förstår precis vad du menar. Man vill försöka kunna slappna av och släppa tankarna, bara ha roligt i det hela och tänka att om det inte blev av så var det inte menat, men det är inte det enklaste, tankarna och längtan finns ju alltid där. Man vill bara kunna slappna av och inte känna oro men den finns alltid där och stressen gör inte det bättre. Bara att skriva om du vill prata av dig, känns ju alltid bättre och lättare att prata när någon har upplevt och gått igen samma sak 🥰
Hej! Väldigt tråkigt att höra att du upplev samma, fostret hade dött i vecka 6+2 hos oss. Har alltid känt att perioden efter mens blir som en nystart men den na gång känns det tuffast hittills! Jobbigaste för mig är att man vill ju så gärna njuta av livet och vara glad, för månaden jag blev gravid var jag lugn, glad och förväntansfull på att en dag få ett barn. Man vill ju försöka hitta dit men är svårt, ibland känns det som jag håller på att bli galen för vill bara bli av med alla tankar om barn. Så blir man orolig att man har någon inre stress som påverkar hela processen eftersom alla säger att man ska försöka att inte tänka på det, och slappna av. Då blir jag nästan ännnu mer stressad och då känns det ännu längre bort.
Hej 🥰 Så tråkigt att höra… Känner igen mig i så mycket du skriver. Fick ett MA i vecka 9 där fostret dött i vecka 6 ungefär i början av september. Sen dess har man blivit besviken varje månad mensen kommit…. Kämpar på men precis som dig så tar tankarna och längtan efter barn över, man vill ju så mycket ☹️ Håller alla tummar för dig att du snart får ett efterlängtat plus 🥰