Jag och min sambo har varit tillsammans 1,5 år och jag kan inte vara gladare, vi har det helt underbart och planerar att skaffa barn snart. Men det som ska vara helt fantastiskt och att se framemot ger mig en klump i magen. Jag är jätteglad och då jag ser honom skina över tanken på att bli förälder så känns allting underbart, men sedan påminns jag om att allting är inte tipp topp. Min sambos släkt är som främlingar för mig, jag känner dom inte alls och ibland glömmer jag tom deras namn. Innan dom träffat mig var dom jättenyfikna och ville träffa mig, dom ville veta allt om tjejen som fångade han som levt singellivet och aldrig tagit hem en tjej. Men då vi väl blev bjudna så var dom inte alls intresserade, det var som om jag var luft för dom. Dom frågade aldrig mig om något, dom presenterade sig och där slutade det., inget mer. Då hans föräldrar är skilda så genomled jag två sådana besök, för det var likadant på båda sidor. Båda träffarna slutade i att jag nöp min sambo i benet för att visa att jag bara ville därifrån. Jag är en väldigt blyg person, så att möta nya människor är jättejobbigt för mig, jag är inte någon som tar plats i rummet och startar konversationer. Men detta hade min sambo berättat för dom och pratat med dom om, att dom måste bjuda in mig och prata med mig. Men dom struntade rent utsagt i mig. Jag lämnade dom med en klump i magen, ledsen och illa till mods. Jag pratade med min sambo om detta och han höll med mig och pratade med sin mamma och sin pappa. Pappans svar var att "jag vill inte lägga mig i för mycket i början, utan vill låta er vara". Mamman däremot höll med om att det inte blivit så bra, att vi borde ta en ny start. Den nya starten har aldrig blivit av. Då jag och min sambo flyttade ihop och verkligen startade vår framtid så fortsatte hans släkt att fortfarande prata med honom som om han var själv. Hur skulle HAN klara av att betala dubbelhyran första tiden, hur skulle HAN klara det och det och det. Ville HAN ha dessa möbler/inredningssaker. Det var inget VI i deras ögon, allting var runt honom. Det tog minst en månad efter vi flyttat ihop tills dom började tala om oss som ett par. Då hade vi ändå varit tillsammans i ett halvår innan vi flyttade. Trots försök då sambon pratat med dom så har inget förändrats, dom kommer förbi då jag inte är hemma, dom pratar endast med sambon. Det hela har resulterat i att varje gång hans familj endast nämns, så får jag en klump i magen och känner mig väldigt illa till mods. För mig som väldigt blyg och har varit deprimerad så krymper jag väldigt fort. Det hela har blivit en ond cirkel, där jag nu undviker hans familj för jag mår så dåligt av tanken vid dom, jag får nästan ångest ibland då jag är illa tvungen att träffa dom som hastigast. Nu när vi planerar att skaffa barn så vet jag inte vad jag ska göra, hur ska jag hantera detta? Till min sambo har jag sagt att om dom helt plötsligt blir engagerade och låtsas bry sig då dom hör om graviditeten eller då vi fått barn så vill jag inte ha med dom att göra. Att dom inte alls är välkomna, att jag inte tänker släppa in dom. Han håller med mig, vilket lättar mycket. Han säger att han kommer ta den diskussionen då med dom. Men jag önskar att det inte ska komma till det. Vi har försökt, men inget händer. Vad ska jag göra? Jag vill inte tvingas umgås med folk som får mig att må psykiskt dåligt. Allt detta stressar upp mig inför tanken över att skaffa barn och ibland velar jag. Kan jag verkligen neka dom att komma och hälsa på det blivande barnet? Det känns också fel. Någon som haft en liknande upplevelse med svärföräldrarna och andra släkten? Hur har ni hanterat detta? Tacksam för alla tankar och förslag :)