Jag och min sambo har varit tillsammans 1,5 år och jag kan inte vara gladare, vi har det helt underbart och planerar att skaffa barn snart. Men det som ska vara helt fantastiskt och att se framemot ger mig en klump i magen. Jag är jätteglad och då jag ser honom skina över tanken på att bli förälder så känns allting underbart, men sedan påminns jag om att allting är inte tipp topp. Min sambos släkt är som främlingar för mig, jag känner dom inte alls och ibland glömmer jag tom deras namn. Innan dom träffat mig var dom jättenyfikna och ville träffa mig, dom ville veta allt om tjejen som fångade han som levt singellivet och aldrig tagit hem en tjej. Men då vi väl blev bjudna så var dom inte alls intresserade, det var som om jag var luft för dom. Dom frågade aldrig mig om något, dom presenterade sig och där slutade det., inget mer. Då hans föräldrar är skilda så genomled jag två sådana besök, för det var likadant på båda sidor. Båda träffarna slutade i att jag nöp min sambo i benet för att visa att jag bara ville därifrån. Jag är en väldigt blyg person, så att möta nya människor är jättejobbigt för mig, jag är inte någon som tar plats i rummet och startar konversationer. Men detta hade min sambo berättat för dom och pratat med dom om, att dom måste bjuda in mig och prata med mig. Men dom struntade rent utsagt i mig. Jag lämnade dom med en klump i magen, ledsen och illa till mods. Jag pratade med min sambo om detta och han höll med mig och pratade med sin mamma och sin pappa. Pappans svar var att "jag vill inte lägga mig i för mycket i början, utan vill låta er vara". Mamman däremot höll med om att det inte blivit så bra, att vi borde ta en ny start. Den nya starten har aldrig blivit av. Då jag och min sambo flyttade ihop och verkligen startade vår framtid så fortsatte hans släkt att fortfarande prata med honom som om han var själv. Hur skulle HAN klara av att betala dubbelhyran första tiden, hur skulle HAN klara det och det och det. Ville HAN ha dessa möbler/inredningssaker. Det var inget VI i deras ögon, allting var runt honom. Det tog minst en månad efter vi flyttat ihop tills dom började tala om oss som ett par. Då hade vi ändå varit tillsammans i ett halvår innan vi flyttade. Trots försök då sambon pratat med dom så har inget förändrats, dom kommer förbi då jag inte är hemma, dom pratar endast med sambon. Det hela har resulterat i att varje gång hans familj endast nämns, så får jag en klump i magen och känner mig väldigt illa till mods. För mig som väldigt blyg och har varit deprimerad så krymper jag väldigt fort. Det hela har blivit en ond cirkel, där jag nu undviker hans familj för jag mår så dåligt av tanken vid dom, jag får nästan ångest ibland då jag är illa tvungen att träffa dom som hastigast. Nu när vi planerar att skaffa barn så vet jag inte vad jag ska göra, hur ska jag hantera detta? Till min sambo har jag sagt att om dom helt plötsligt blir engagerade och låtsas bry sig då dom hör om graviditeten eller då vi fått barn så vill jag inte ha med dom att göra. Att dom inte alls är välkomna, att jag inte tänker släppa in dom. Han håller med mig, vilket lättar mycket. Han säger att han kommer ta den diskussionen då med dom. Men jag önskar att det inte ska komma till det. Vi har försökt, men inget händer. Vad ska jag göra? Jag vill inte tvingas umgås med folk som får mig att må psykiskt dåligt. Allt detta stressar upp mig inför tanken över att skaffa barn och ibland velar jag. Kan jag verkligen neka dom att komma och hälsa på det blivande barnet? Det känns också fel. Någon som haft en liknande upplevelse med svärföräldrarna och andra släkten? Hur har ni hanterat detta? Tacksam för alla tankar och förslag :)
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Tror d e lite så för alla jag pratar sällan med min svärmor, hon ringer alltid min mans telefon. Men vi hör en bra kontakt dom gångerna vi pratar. D e inte så lätt för någon att bilda en bra kontakt med nya familjemedlemar, speciellt inte när dom kanske tycker du är svår att kontakt med. Tänk dig in i deras situation oxå inte bara din. Det är inte bara deras ansvar att ta kontakt med dig, bjud hem några av dom på en fika kanske lite lättare att börja i liten skala.
Tror du att du skulle våga fråga dom rakt ut varför dom beter sig som dom gör? Känns som det kan behövas, så att de får ett "uppvaknande". Dom kanske vet vad dom faktiskt gör? Kan förstå om det är jobbigt, det hade jag också. Men då tvingas dom ju att faktiskt ge dig ett svar. Sen så be din sambo att inte ta hem de när du inte är hemma, förklara som de är, att du tycker det är tråkigt att du inte får träffa dom. Kanske din sambo tar hem de när du inte är hemma för han vet att du inte känner dig bekväm bland dom? Jag och min sambo träffar våra familjer ibland utan att den andra är med, men det gäller ju att hitta en balans. Helt ärligt har jag fortfarande inte klickat ordentligt med min sambos familj. Och då har vi varit ett par i över 3 år. Dom är väldigt försiktiga och jag är väldigt rak fram som person vilket gör det svårt. Får ibland känslan utav att de inte bryr sig. Men de gör dom(förmodligen), bara att de inte är så frågvisa av sig. Jag är med på kalas osv för min sambos skull, småpratar lite för att man skall och sen får det vara bra. Och det med graviditeten. Är dom så nu, då lär dom inte komma springandes när du är gravid. Det gjorde i alla fall inte min sambos familj. Dom frågade mig aldrig något under min graviditet, utan vände sig också alltid till min sambo. Kanske för dom var rädda att fråga om något känsligt? Vad vet jag.. förhoppningsvis kanske graviditeten kan föra er närmre varandra? Dom hittar ett bra samtalsämne och ni får lättare att klicka? Kan ju gå åt det hållet med ☺️
Tack Vickan för svar! Dom kan nog ha menat väl och jag kan förstå hur dom tänkte i början. Men det förklarar inte varför dom fortfarande håller på på samma sätt efter 1,5 år och då sambon försökt prata med dom. VI har försökt att bjuda in t.ex. hans mamma, men det verkar som allt annat är viktigare. Det funkar tydligen aldrig och sedan bjuder dom in sig själva då jag inte är hemma. Alla bjöd in sig själv och kom bara för att kolla på vår lägenhet som vi skaffade tillsammans, utan att jag var hemma. Alla lyckades tydligen hitta dagar och tider då jag inte var hemma. Bara en sådan sak känns jättetråkigt för mig då det är vårt hem som jag gärna hade visat upp tillsammans med min sambo genom att bjuda över dom som jag tänkt från början på fika. När vi lyckats träffa någon av släktingarna i små grupper så vänder dom sig fortfarande alltid till sambon, jag vet faktiskt inte vad jag gör för fel? Hur många chanser ska man ge det? Jag tror inte heller dom vill vara elaka och jag kan förstå att det är en vanesak och dom är mycket bättre på att höra om oss båda :) Nu tänker jag inte förbjuda eller hindra något! Så dum är jag inte, jag vet hur viktigt det är att få möta båda sidor. Och det ska mina barn få :) Men om dom helt plötsligt kommer studsandes och ska bry sig så himla mycket för att det kommer ett barn så känns det väldigt tråkigt och "falskt", vet inte riktigt vilket ord jag ska använda. Det känns helt enkelt bara tråkigt. Dom verkar vara jättefina människor som jag gärna lär känna, men ibland känns det inte som dom vill. Jag tvingar mig själv till att bjuda in dom, men då kan dom aldrig. Vad ska jag mer göra?
Jag tror att det blivit ett missförstånd och att dom bara menade väl. Dom försökte ge dig lite andrum för att inte vara för på och utfrågande, men istället råkade dom få dig att känna dig "bortglömd". Nästan exakt samma sak hände mig när jag introducerades i sambons familj. Det blev att jag under de första gångerna kände mig felplacerad och obekväm. Satt mest och lyssnade in vad som sas och hur dom var som personer, sen började jag själv flika in allt mer under konversationerna. Det är kanske dock inte lika enkelt om man är blyg. Tycker du skall be din sambo att bjuda in t.ex sin mamma på middag/fika hos er, när du är hemma. Betydligt lättare att lära känna folk när de inte är en stor grupp som känt varandra i all evighet. Sen tror jag inte att de pratar om honom som 'HAN' istället för 'VI' för att vara elaka, utan det är ren vanesak. Ju mer dom ser er ihop, ju mer kommer dom prata om er som ett par. Sen att inte låta dom träffa sitt barnbarn för att du känner dig obekväm indelas sällskap anser jag är rätt extremt, så länge de inte är elaka så bör du inte tvinga din sambo att i princip säga upp kontakten med sin familj. Hade du själv kunna tänka dig det om de vore tvärt om? Ge det en tid och se om de förbättras. En bra relation går åt båda håll, det är inte bara de som skall bjuda till. Hoppas de löser sig för er.