Jag tycker det du känner är inget ovanligt och det är ofta att folk inte pratar högt om sådant, snarare skäms och blir oroliga att de kommer tas för dåliga föräldrar. Första året (eller snarare 2) under barnets liv är väldigt intensiva, tro mig det kommer kännas annorlunda senare. Släpp kraven på dig själv! Låt barnet vara missnöjd ibland, de utvecklas, försöker uttrycka sig (utan att kunna prata), kan inte kontrollera sina impulser än. Jag tycker att första året är rätt tuff särskilt att man är övertrött hela tiden och särskilt med första barnet när man oftast ställer massa orimliga krav på sig själv. Vid andra fattar man att vissa saker inte spelade roll, inte är så viktigt. Den tiden går förbi, man saknar sen de kramar och bebishänder som litade på en 100%, stora glädjen när man är tillbaka efter 1 minut som att det gick en vecka xD. Alltså fokusera på det positiva om din bebis när det blir extra tufft, hjälper förändra perspektiv. Du är säkert en fantastisk bra mamma som tror att allt måste göras 100% rätt annars är det inte nog bra, men inte ens bebisen har den förväntan på dig. Ta en dag i taget, planera något litet som du vill göra så blir du glad när du har fått genomföra. Kanske planera att dela upp föräldraledigheten med den andra förälder i alla fall i någon grad så kan det vara nyttigt att komma ifrån ibland, få perspektiv, få andra saker att tänka på.
Hej! Jag har alltid längtat till att bli förälder sedan många år tillbaka. Så blev vi gravida på vårt första försök, med en man jag älskar sedan många år tillbaka. Tiden har gått och vår lille kille är nu snart 5 månader. Trots att mina drömmar till synes gått i uppfyllelse känns det som att jag är inte så lycklig som jag borde vara. Jag tycker det mestadels är tungt och jobbigt att vara mamma, jag får nästan ingen tid för mig själv fast vi försöker pussla fram tid. Får så mycket skuld- och skamkänslor för att jag tycker mitt barn är jobbigt, han vägrar att amma osv. Är så rädd att jag inte älskar honom tillräckligt och att det är därför jag känner så. Är det någon annan som känt liknande? Och i så fall hur tog ni igenom det för att känna glädje igen?
Hej! Jag har alltid längtat till att bli förälder sedan många år tillbaka. Så blev vi gravida på vårt första försök, med en man jag älskar sedan många år tillbaka. Tiden har gått och vår lille kille är nu snart 5 månader. Trots att mina drömmar till synes gått i uppfyllelse känns det som att jag är inte så lycklig som jag borde vara. Jag tycker det mestadels är tungt och jobbigt att vara mamma, jag får nästan ingen tid för mig själv fast vi försöker pussla fram tid. Får så mycket skuld- och skamkänslor för att jag tycker mitt barn är jobbigt, han vägrar att amma osv. Är så rädd att jag inte älskar honom tillräckligt och att det är därför jag känner så. Är det någon annan som känt liknande? Och i så fall hur tog ni igenom det för att känna glädje igen?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!