Jag i vecka 15+3 och var på ett ultraljud förra veckan på fredagen och då visade de att bebisen hade lite förhöjd nackspalt, 3,75 visade det, de hittade även lite vätska i ena lungan(vänster). Fick komma tillbaka efter 5 dagar och då visade de att nackspalten hade ökat till 5,20 samt att vätskan i lungan var rätt mycket. Blev helt förstörd när jag såg att nackspalten hade ökat så mycket samt att vätskan i lungan såg ut att vara mer efter bara 5 dagar. Har gjort nipt och de visade inga avvikelser. Är de någon som har varit med om samma? Hur har de gått för er? Eller är de någon som varit med om de ena, antingen för bred nackspalt eller vätska i lungan. Ska få göra ett fostervattenprov på tisdag och är så himla nervös. Är 26 år och de är mitt första barn.

Hur länge hade/har ni eran?

Har de blivit bättre? Hur står/stod ni ut?

Fått höra att det inte är vanligt. 0,1-0,4% får det.

Jag har haft min i snart 4 veckor. Blev inte mogen förens 3 veckor efter upptäckt.

Har tömt bölden 3ggr nu o de kommer ut flera dl varje gång.

De gör så ont o jag kan inte ta hand om mitt barn som är 8 veckor gammal. Halva min bebis liv har jag haft ont o kan inte ta hand om honom som jag vill. Kan inte bära honom eller ha honom på vänster sida. Blir så jävla less på att ha såhär ont o jag saknar min bebis! vill bara va med honom men de gör för ont att ha honom i omgångar.

Nu när bölden äntligen blivit ”mogen” slutade inte varet att rinna. Har fått ett dränage insatt i bröstet också. Ser inget slut på smärtan o eländet. Varje vecka blir de bara sämre o sämre känns de som. Ser ingen förbättring. Är ständigt i kontakt med vården, men dom kan bara göra så mycket dom redan gjort. Allt ”vi” får göra nu är att vänta o låta varet rinna ut. ”De är jättebra att de kommer ut”, men de tar ju aldrig slut! De är jag som står här själv med smärtan o ständigt in o ut på sjukhuset, inställer för att vara den mamman jag vill vara. Jag tror jag aldrig haft såhär ont i hela mitt liv, som jag haft dessa veckor.

Får panik av smärtan som kommer o går, får panik av att inte kunna vara med min bebis eller sambo, får panik av att de känns som jag missar min bebis uppväxt. Halva hans liv har jag redan varit borta.

Jag vill bara bli normal igen, så jag kan vara med min fina lilla bebis!

Jag undrar när det är dags att börja potträning och om ni har tips på hur man kan göra det lättare.

Jag har även funderat på att prova tygblöjor. Någon som har erfarenhet av det?

Det landade i en utbildning till ICF Coach. Jag har själv gått igenom resan med vem är jag, vad vill jag, vart är jag påväg och vill nu hjälpa andra att få klarhet i sin riktning. Jag vet hur det känns att vara förvirrad i sin väg framåt.

Därför vill jag erbjuda några mammor ett gratis coachsamtal där vi skapar klarhet och riktning för dig. I utbyte får jag mer erfarenhet och feedback :) 

Du som skriver ska ha en vilja till förändring. Det kan vara karriärbyte, att hitta din riktning, i din egen business eller att komma tillbaka till jobbet starkare än någonsin.

Skriv DM på Instagram där jag heter "destello.se" om du vill få en gratis coachingsession. Jag ser framemot att få hjälpa andra mammor i denna underbara, men kanske förvirrade tid i livet ❤️

Men nu är det mardrömmar så han skriker vid 12, vaknar och är superpigg halv 3 och jag får kämpa med amning och få han o sova efter 1 - 1,5 timmar.

Han har dessutom börjat snurra runt i sängen och vägrar ligga på rygg eller sidan mer än i någon timme, sedan ligger han på mage och har "backat" in i något hörn. Då blir jag orolig för tänk om han trasslar in sig och inte kan andas och jag inte hör 😢

Någon som känner igen sig?