Jag plussade i lördags den 18/7. Hade sex samma kväll och fick då en lätt rosa blödning som kom när jag torkade mig. Detta har nu fortsatt varje dag men varierande. Kan ha uppehört i ett par timmar då oftast på dagen för att sedan senare på eftermiddagen/kvällen kommit tillbaka när jag torkar mig och då varit rosa/brunt.

Jag gjorde ett tidigt ultraljud i tisdags den 21/7 och då såg dom en graviditet, ca vecka 5 och den satt på rätt ställe sedan såg dom även som en svart ”boll” bredvid som dom antog var blod, läkaren sa att blodet kom från livmodertappen.

Jag ska dit nästa fredag igen den 31/7. Men jag håller på att tappa det, jag lever verkligen på det ena toalett besöket till det andra.

Är det såhär ett missfall startar eller kan det vara okej?

Samtidig skrämmer det mig att uttrycka detta då ämnet förskola är i hög debatt, och ”unga föräldrar ” är ifrågasatta om varför de blev föräldrar. Men jag kan inte släppa tanken, är det bara jag som ser detta, eller finns de fler?

Jag vill inte att detta bara ska handla om min familj, ”att vi vill ha mer timmar på förskolan” ”att vi inte vill umgås med barnen” för det är långt ifrån sanningen, utan jag undrar om det är en större fråga: Hur många av våra lagar och kommunala riktlinjer är fortfarande anpassade för ett samhälle som såg helt annorlunda ut för femtio år sedan?

Vi lever längre. Vi arbetar på andra sätt. Vi studerar genom hela livet. Familjer organiserar sin vardag annorlunda och digitaliseringen har förändrat hur vi lever i en takt som få kunde föreställa sig när många av dagens regelverk utformades.

Barnafödandet i Sverige är historiskt lågt. Samtidigt ser vi att allt fler småbarnsföräldrar blir utmattade och att många relationer inte håller genom de mest intensiva åren. Det finns naturligtvis många orsaker till detta, men jag tror att vi också behöver våga granska hur våra samhällssystem faktiskt fungerar för dagens familjer.

Ett exempel är hur många kommuner tolkar skollagens regler om barns rätt till förskola utifrån vårdnadshavares tillsynsbehov.

Om den ena föräldern arbetar eller studerar och den andra behöver ta ut en semesterdag för en enskild angelägenhet, exempelvis för ett besök hos tandläkaren, då förlorar barnet i vissa kommuner sin rätt till förskola den dagen. Resonemanget blir att en förälder är ledig och därför kan ta hand om barnet. Jag skriver inte detta enbart utifrån ett teoretiskt perspektiv. Jag skriver också utifrån min egen verklighet. Jag drömmer om fler barn. Det som får mig att tveka är inte viljan, utan de praktiska hinder som samhällets regelverk skapar.

Problemet är att familjelivet sällan fungerar så enkelt.

I de flesta familjer är ekonomi, arbete, studier och ansvar gemensamma. Om den arbetande eller studerande föräldern tvingas avbryta sina åtaganden varje gång den andra föräldern behöver hantera något viktigt påverkar det hela familjens ekonomi och långsiktiga trygghet.

Samtidigt uppstår en märklig skillnad mellan familjer som bor tillsammans och familjer som lever separerade. Bor föräldrarna på olika adresser ifrågasätts normalt inte barnets rätt till förskola under den förälders vecka, oavsett vad den andra föräldern gör. Föräldrar som lever tillsammans ges däremot inte samma möjlighet att avlasta varandra. Ett system borde rimligtvis utformas för att stödja fungerande familjer, inte skapa olika förutsättningar beroende på boendeform.

Den här typen av regler riskerar dessutom att flytta kostnader i stället för att lösa problem. När förskola nekas vid akuta situationer kan föräldrar behöva vabba eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Det leder till ökad frånvaro från arbetsplatser och högre kostnader för samhället inte bara i form av sjukpenning med även VAB, samtidigt som familjerna hamnar under onödig press.

Jag tror inte att förskolan ska fungera som en barnpassning för bekvämlighetens skull. Men den ska vara en del av samhällets stöd till barnfamiljer. Regelverket behöver spegla hur familjelivet faktiskt ser ut i dag, där båda föräldrarna ofta arbetar eller studerar och där oväntade händelser ibland kräver flexibilitet.

Därför bör kommunerna ge arbetande och studerande föräldrar möjlighet att behålla barnets ordinarie förskoletider även när den andra föräldern har en enstaka semesterdag eller behöver vara ledig för en viktig personlig angelägenhet.

Om vi vill att fler ska våga skaffa barn behöver vi inte bara prata om familjepolitik. Vi behöver också se till att de system vi redan har faktiskt hjälper familjer att få vardagen att fungera. Jag har lämnat flera medborgarförslag. Responsen har varit att många håller med om problemet, men att ingen riktigt tar ansvar för att förändra det. Reglerna har sett likadana ut länge och därför fortsätter de att tolkas likadant.

Självklart finns det många faktorer bakom det låga barnafödandet. Ekonomi, bostadsmarknad och framtidstro spelar stor roll. Men vi behöver också våga prata om de vardagliga strukturer som påverkar hur människor upplever möjligheten att få och orka med fler barn.

När jag pratar med vänner, grannar och andra småbarnsföräldrar hör jag ofta samma sak: många stannar vid ett eller två barn, inte alltid för att det var deras önskan från början, utan för att vardagen och samhällets förutsättningar gör att de inte ser hur fler barn skulle fungera. Jag drömmer om fler barn. Det som får mig att tveka är inte viljan , utan de praktiska hinder som samhällets regelverk skapar. Vi är ett hushåll med en inkomst som är över medel så jag vill inte ens föreställa mig hur dem med lägre inkomster har det. 

Men sammanfattningsvis, om vi menar allvar med att vända utvecklingen kring det historiskt låga barnafödandet måste vi också våga granska de regler som gör småbarnslivet onödigt svårt. I debatten om varför allt färre väljer att skaffa barn talar vi ofta om ekonomi, bostäder och framtidstro. Men vi pratar betydligt mindre om hur samhällets egna system ibland försvårar vardagen för de familjer som redan har barn och den verklighet man ställs framför när man fått sitt första barn.

Det kan inte vara rimligt att ett regelverk ger större flexibilitet till föräldrar som bor på olika adresser än till föräldrar som lever tillsammans och försöker få vardagen att fungera. Ett samhälle borde underlätta för familjer att hålla ihop, inte skapa incitament som gör att vissa upplever att de skulle få en enklare vardag om de separerade. Samhället förändras ständigt. Arbetslivet förändras. Familjelivet förändras. Tekniken förändras. Men många av våra regelverk bygger fortfarande på antaganden från flera decennier tillbaka. När lagar och kommunala riktlinjer inte utvecklas i samma takt börjar de motverka det de en gång skapades för att skydda.

“Varje system är perfekt utformat för att ge de resultat det faktiskt ger.”

Om vi inte är nöjda med resultaten, historiskt lågt barnafödande, utmattade småbarnsföräldrar och ett regelverk som försvårar vardagen för familjer. Då räcker det inte att diskutera människors val. Vi måste också våga utveckla de system som formar dem.

Min man håller på att gå under av allt ansvar han känner, utan återhämtning, jag räds för framtiden och tror skilsmässan kommer bli vår framtid för att överleva, inte för att vi egentligen vill det, utan för att samhället och systemen inte är skapade för två föräldrar som arbetar 100% och bor tillsammans.

Jag och min sambo fick barn för sex månader sedan. Det var främst han som ville ha barn och jag försökte nog så gott jag kunde prata ut om hur vi såg på föräldraskap för att inte sitta i en situation jag känner att jag sitter i nu.

Han älskar vår son och tar bra hand om honom men vi har olika sätt att se på hur vi tar oss an olika utmaningar och moment med föräldraskapet.

Jag var inte beredd på hur orolig jag skulle vara över min son och kontrollbehovet som kommit med det. Jobbar på detta men känner att min sambo är mer nonchalant till saker eller att han spelar ner på saker enbart för att visa mig att jag överdriver.

Hur som helst har det gjort att jag börjar dra mig ifrån honom, vill inte vara nära honom och stör mig på honom. Tänker på var killen jag blev kär i tog vägen även om jag stundtals kan vara glad i honom ändå.

Är det fler som varit i samma situation,? Hur har samtalen funkat för er?

Med min första graviditet gick jag upp ca 22kg men gick ner det igen efter 6 månader av amning.

Jag har en bakgrund med anorexia också så det lite jobbigt psykiskt.

Är det nån som har erfarenhet av att sin andra graviditet blev större i magen och gick upp fortfarande?

Jag är så tacksam att jag har ett litet liv i magen och får den möjligheten att göra om det igen men dessa känslorna och tankarna om vikten finns där ändå

Någon som har varit med om detsamma som kan ge lite tips till en trött och stressad mamma?