Min lilleman (8mån) har fått tänder och biter mig jättehårt, så för att rädda mina stackars brödtvårtor måste jag sluta amma. Jag har lyckats få ner det till att bara amma vänster bröst och 2ggr/dag när han sover på dagen. Han äter vanlig mat som en häst så inga problem där.

Men nu till saken. Jag har en större pojk (14år) som jag ammade till 8 mån och sedan slutade för han åt riktigt bra den vanliga maten, började få tänder och brydde mig inte alls. Det var bara klart o färdigt där. No more no less.

Men nu...jag känner mig som att jag går sönder på insidan. Jätteledsen att han inte är liten bäbis och att vi inte skall ha den lilla stunden (somnar snabbt) för oss själva längre. Att jag är dålig och värdelös. Asså jag vet knappt själv vad det är jag känner, jag är bara så ledsen och kan inte ens tänka "snart sista gången jag ammar dig" utan att brista ut i gråt.

Vad är detta? Någon mer som typ känner igen sig? Skall man gå igenom detta och det är helt naturligt för hormoner?

Tacksam för svar 🥺

Jag är gravid för första gången och jag blir bara mer och mer förvirrad för varje dag som går😅

Jag är i vecka 25 och igår blev jag sjukskriven 75% pågrund av foglossning. Sjukskrivningen är ända fram till BF i augusti. Så fram till augusti så jobbar jag endast 8h/veckan.

Hur gör man med föräldraledighet nu? Jag har tidigare sagt till min chef att jag tänkt gå på föräldraledighet kalendervecka 30, men nu behöver jag kanske inte det eftersom jag jobbar så pass lite? Och hur funkar det om jag jobbar mina 25% fram till förlossning (om det går). Som jag har förstått det så måste jag nämligen anmäla föräldraledighet 2 månader innan, och det går ju inte då. För jag kan ju omöjligt veta när förlossningen startar...

Som ni märker så är allt ett enda kaos just nu. Jag hade precis fått klart en planering men så kom sjukskrivningen och nu vet jag inte alls hur jag ska göra.

Hur har ni gjort?

Någon som har erfarenhet av att ha hematom? Jag är nu i vecka 11+2 och har haft ett flertal större blödningar. Senast för en vecka sedan då ett hematom konstaterades. Storlek på ”blåmärket” fastslogs inte mer än att läkaren bara sade att bebis mådde bra och att kroppen kanske skulle absorbera upp blodet eller att det skulle komma ut. Idag började jag blöda rejält igen. Och jag är så rädd. Känner mig ensam i allt detta.

Hoppas på att få höra någon solskenshistoria. När berättade nu andra om graviditeten? Jag har svårt att glädjas över graviditeten när jag hela tiden blöder massor

Någon mer som har samma erfarenhet av smärta vid sex och som fått hjälp med detta? Sambon har varit väldigt förstående men jag märker att det tär på honom att vi inte är fysiskt mer än kyssar och att vi håller om varandra. Han är väldigt bekräftande men behöver fysisk närhet eller någon form av sex för att känna sig åtrådd medan min lust är i stort sätt obefintlig samtidigt som jag bävar inför smärtan vid penetrerande sex.

Jag är nyanställd och gör min provanställning och har blivit gravid. Och jag är ärligt livrädd för att berätta detta för min arbetsgivare pga risken att bli uppsagd.

Jag vet att man inte får säga upp pga graviditet osv. Men har haft arbetsplatser innan denna där jag hotats med uppsägning om jag ens hade en tanke på barn.

Man kan absolut tänka "vill jag verkligen va på en sån arbetsplats om de väljer att sparka mig", dock så ligger väl mina tankar mer i att jag behöver kunna försörja mitt barn och familj, därav är jobbet viktigt (och så trivs jag).

Men jag finner det extremt jobbigt att mörka besöken hos barnmorskan, för det hamnar ju aldrig på bra tider...

Hur hade ni gjort? Hur har ni gjort?