Hej på er! Jag behöver lite utifrån-perspektiv. Min makes familj är från Norrland och vi bor i Kalmar. Vi träffar farmor runt 6 gånger per år. Varje gång vi ses får min dotter minst fem presenter. Jag har irriterat mig något oerhört på detta, för det är alltid massa saker som inte behövs som bara läggs på hög. Och alltid väldigt flickiga grejer, typ allt som är rosa och fluffigt med enhörningar på (dottern är inte så intresserad). För mig känns det så fel och jag har försökt få min man att prata med henne i flera månader men han vill aldrig ta snacket. Är det jag som är överdriven? Hur gör ni andra med presenter? Hennes övriga släktingar ger liksom presenter vid högtider och när det är något hon behöver och då kommer vi överens om vad som kan vara lämpligt att köpa. Farmor köper liksom kläder som är typ för små och hade hon bara pratat med oss ordentligt innan hade vi kunnat säga att kläder från just det märket är en dålig ide. Nu får istället den nya tröjan ligga i en låda tills ett eventuellt syskon kan ärva. Så onödigt! Känner mig lite som en odräglig svärdotter, men vi ska ses i påsk och om det är fem presenter till för dottern då kommer jag nog få ett psykbryt haha!

Efter tuffa veckor har illamåendet börjat avta, tröttheten är kvar och likaså oron. Har haft svårt att bli gravid med nr 2, det tog 1,5 år och en barnlöshetsutredning innan det hände. Gjorde ett VUL häromdagen, graviditeten sattes då till 9+4 och läkaren sa att allt såg jättebra ut. Sen gratulerade hon. Men... mina prover visade lågt TSH och nu misstänker läkarna hypertyreos, jag har sådana sjukdomar i familjen. Och nu är jag precis lika rädd som jag var innan VUL. Min man vill berätta för sin familj och för vår dotter men jag är livrädd att det ska bli missfall. Jag vågar inte berätta för någon. Förra graviditeten gick helt perfekt, har aldrig haft ett missfall innan eller efter den så vitt jag vet om heller. Så nu är jag övertygad om att det kommer bli så den här gången. Alla mina syskon har haft missfall, mina bästa kompisar också... Jag kan inte släppa övertygelsen om att det kommer gå fel. Hur har ni gjort för att hantera oron? Jag behöver alla tips jag kan få :( 

Hej! Är det någon annan som tappat hår under sin första trimester? Jag är troligen precis i början av vecka 10 och har sedan några veckor märkt att jag tappat mycket mer hår än vanligt. Så var det inte sist jag var gravid och nu är jag är så himla orolig att jag har fått ett missfall. Har inte haft några blödningar eller så och mår fortfarande illa och är supertrött. Men hjärnan kan inte riktigt släppa det... Finns det någon annan som tappat hår under själva graviditeten? 

Hej på er,

Är det någon annan som kämpar med brutal trötthet och illamående i tidig graviditet? Jag är SÅ glad att vi äntligen blivit gravida efter 1,5 års försök med nummer 2. Men ärligt talat så äts glädjen lite upp just nu. Jag försöker bara överleva varje dag. Jag var trött förra gången men nu är det ÄNNU värre. Sist var jag inte heller illamående alls, men nu kan jag knappt äta nånting och mår ständigt illa. Jag har fått tabletter mot illamåendet men tröttheten verkar det inte gå att göra något åt... Jag har precis börjat på ett nytt uppdrag, jobbar som konsult inom projektledning, och vissa morgnar har jag inte våga köra till uppdraget för jag är rädd att somna vid ratten. Jag funkar inte! Efter en arbetsdag och sen en kväll med en treåring mår jag så dåligt att jag gråter. Spelar ingen roll alls om jag sover gott eller inte, är ändå så trött att jag knappt kan komma ur sängen. Är det någon som varit där? Har ni kunnat bli sjukskrivna eller hur stod ni ut?? Hur ska man kunna jobba heltid och må så här? 

Hej! Inte helt ovanligt att man har problem med sin svärmor, har jag förstått. Men min svärmor har betett sig på ett sätt som gör att jag inte ens orkar vara i närheten. Jag länge haft problem med att känna mig trygg i mitt föräldraskap, jag har lätt till att känna mig frustrerad och arg och får så dåligt samvete över att jag ibland blir arg på mitt barn. Nu till kontentan. Svärmor bor 90 mil från oss och när vi ses blir det ofta intensivt. Vi bodde hos dem och hade planerat en utflykt till en nöjespark. Min dotter vaknar med feber. Jag och min man diskuterar vad vi ska göra. Farmor tycker inte det är så farligt och börjar tagga vår 2,5 åring på att vi ska åka. Det slutar med att 2.5 åring står och skriker på oss "ÅKA NU", varpå jag tappar det och höjer rösten. Farmor går förbi och muttrar "så där ska man inte göra mot en 2åring". Min man säger åt sin mamma att be om ursäkt, hon vägrar och säger "jag tänker bara på hennes bästa och det är inte första gången det händer". Till saken hör också att när min dotter umgås med sin farmor känner jag inte igen henne, hon blir kort och gott hemsk. Farmor gör exakt vad hon vill när hon vill det, säger aldrig ifrån och överöser henne med presenter. Och när hon umgåtts med farmor blir hon en liten, odräglig miniboss som ger mig och min man "order" och protesterar VÅLDSAMT när vi säger nej, vilket hon aldrig gör annars. Farmor kommer också titt som tätt med ovälkomna råd. Senaste gången var det att dottern minsann hade blåskatarr för hon kissade så ofta. I realiteten tyckte dottern potta var en kul, grej och ville gärna kissa ofta eftersom hon tyckte det var kul helt enkelt. Men farmor tyckte vi skulle ringa bvc. Genast. Hon fäller ofta små kommentarer som sårar väldigt mycket, ex. saknar du henne inte väldigt mycket när du jobbar så mycket? Jag tror inte hon menar att vara hemsk. Men nu har hon gläntat på dörren och visat mig vad hon verkligen tycker och jag mår skitdåligt över att behöva umgås med henne. Nästa helg ska vi ses i Stockholm för en weekend och jag har sån ångest över att behöva umgås med henne att jag inte kan sova när jag råkar tänka på det. Jag känner mig bedömd och det gör mig förbannad att hon inte kan se sina egna övertramp och be om ursäkt. Hon låtsas som inget har hänt, det verkar vara hennes grej. Vad f*n ska jag ta mig till?

Hej, Finns det några fler här som redan har barn men inte lyckas med ett till? När ska man söka hjälp? Kan man ens få hjälp när man "redan har ett"? Vi har försökt i 10 månader. Efter jag fick min dotter har min cykel varit generellt konstigare än innan. Innan henne var den 28-29 dagar nästan varje månad (utan p piller). Nu har den varierat mellan 25-35 dagar, vissa månader får jag supertydligt positivt ägglossningstest andra får jag inget resultat alls. Finns det fler som haft samma? Börjar bli rejält nedbruten och ledsen nu. Har försökt att tänka att det gick ju förut så det kommer nog. Men det börjar bli svårt.

Vet inte vart jag ska börja men jag går iaf omkring med en konstant känsla av att jag är världens sämsta mamma. Varje gång hon skriker känner jag att jag måste gjort något fel. Hon är 4 månader och är sen några veckor supergnällig. Hon måste bli underhållen hela tiden, annars blir dar skrik. Hon brukade sova hela nätter själv i bedside crib., nu kan hin bara sova på mig. För varje dag blir jag tröttare och mer ledsen... Vet snart inte vart jag ska ta vägen. Jag gör ju så gott jag kan. Jag hinner inte ta hand om mig själv alla, jag är med henne hela dagarna och får en promenad med hunden ensam på sin höjd. Allt detta gör att jag känner mig som världens sämsta mamma och ibland undrar jag hur jag ska orka.. Någon som känt liknande? Skulle iaf kännas bättre om jag visste att jag inte var ensam :(

Hej på er! Jag har precis fått en liten tjej, vårt första barn. Jag har 30 mil till min familj (mamma, pappa, tre syskon och 4 syskonbarn + mormor och morfar). Min man har 50 mil till sin familj (bror och 4 syskonbarn, mamma och pappa). Vi har ingen familj alls i staden vi bor, vi pluggade här och blev kvar. Nu känner jag att jag redan är helt slut och att vi klarar inte jobb, barn och hund helt själva utan stöttning. Jag saknsr dessutom mina syskon väldigt mycket och vi har en tightare relation med min familj än med hans familj. Nu känner jag att jag börjar vilja flytta hemåt för att lättare kunna få hjälp med hund och barn. Finns det några här som har långt till respektive familj och som fixar livspusslet helt själva utan hjälp? Har ni några peppade historier? Jag känner att jag inte kan begära av min man att flytta 80 mil hemifrån... Så vi är nog lite fast där vi är, behöver lite peppiga historier helt enkelt 😁

Hej på er! Min fem veckor gamla tös har tidigare kunnat sova flera timmar i vårt bedside crib eller i vagnen helt själv, men helt plötsligt så kan hon bara somna på mitt bröst eller under promenad. Så fort vi lägger henne i cribet, i sitt babynest eller i vagnen vaknar hon. Har ni några tips? Är det en fas? Har ni haft liknande med era bebisar? 😅 just nu är sömnen inte så stort problem för oss men i längden känns det inte hållbart 😅

Hej! Har inte haft någon mensliknande värk eller eftervärkar alls efter förlossningen, men idag har jag plötsligt fått något som liknar mensvärk. Jag har varit ganska aktiv och promenerat mycket, är det ett tecken på att jag kanske borde vila mer? Har någon haft något liknande? Hittar inget på 1177 direkt och har inte BVC tid förrän på torsdag, tänkte chansa lite på att någon här kanske hade upplevt samma sak :)