Jag och min partner har sagt till våra närmaste att vi vill vänta med besök i alla fall 2 veckor efter att vi kommit hem från BB så vi hinner landa lite. Men känner redan nu stress och ångest inför detta första besök, att det liksom förväntas att mitt barn ska ligga i andras famnar hela tiden. Att min kropp ska skrika efter mitt barn men där folk låter sitt behov av att hålla gå före mitt/vårt. Det här är mitt och min mans första barn och jag är pga en del tråkigheter i livet en ganska skör person så jag är orolig för att jag inte kommer klara av om folk sliter och kladdar med mitt barn. Tänker även på Corona, våra närmaste är vaccinerade men det är ju inget kvitto på att de inte drar med sig något skit hem till oss. Undrar därför lite hur ni har gjort med det första besöket av anhöriga? Är jag dum som känner såhär? Fick era anhöriga hålla i bebisen hur mycket de ville eller bara lite grann? Inget alls? Vill poängtera att jag inte vill framstå som värsta momzillan men den här beskyddarinstikten jag känner redan nu gör mig knäpp. 🙈

Hej Går snart in i vecka 21 och har knappt någon mage alls att tala om. Man kan ana en liten, liten bula när jag står i profil, men det märks i princip inte om man inte vet om att jag är gravid. Får ofta kommentarer om min mage; "va, är du gravid, det syns inte!" "Är du säker på att det är en bebis därinne?" Eller andra mindre trevliga kommentarer. Det värsta var väl när en sköterska på vaccinationsmottagningen insinuerade att jag måste ha fått missfall, eftersom jag inte var "tillräckligt stor" för min graviditetsvecka... Detta har skapat hjärnspöken hos mig och jag har sånt komplex för min mage. Tycker att jag ser ful ut och undviker helkroppsspeglar. Är dessutom orolig att mitt barn inte mår bra eller växer ordentligt, även om ultraljudet sist såg bra ut. Ni som också hade liten mage, blev ni större allteftersom? Hur ska jag hantera detta och alla kommentarer om min kropp?