Jag och min sambo har en dotter på 1,5år. Vi vill ha barn nr 2 men vägen dit är lång. Alltid är vardagen i vägen. Jag följde ägglossningen i appar och blev helt fixerad av det så stressen bara ökade. Min sambo får prestationstress under samlag och det blir som en blockad för honom, lusten finns men JÄTTESVÅRT att få utlösning i vagina. Det gör att min lust försvinner helt bara tanken på att försöka. Har testat ägglossningsstickor denna månaden i hopp om att minska stress. Gick si sådär. Blev neg på gravsticka. Min mens är oregelbunden och ofta svårt att veta när jag är fertil, då satsar vi alla kort på en dag typ. Jag tror vårat största hinder är frekvens av vaginalt samlag och oregelbunden cykel gör det svårare. När är det dags att söka hjälp? Nån som känner igen sig? Tips på att hitta lust och minska kraven?

Jag och min sambo har en dotter på 1,5år. Vi vill ha barn nr 2 men vägen dit är lång. Alltid är vardagen i vägen. Jag följde ägglossningen i appar och blev helt fixerad av det så stressen bara ökade. Min sambo får prestationstress under samlag och det blir som en blockad för honom, lusten finns men JÄTTESVÅRT att få utlösning i vagina. Det gör att min lust försvinner helt bara tanken på att försöka. Har testat ägglossningsstickor denna månaden i hopp om att minska stress. Gick si sådär. Blev neg på gravsticka. Min mens är oregelbunden och ofta svårt att veta när jag är fertil, då satsar vi alla kort på en dag typ. Jag tror vårat största hinder är frekvens av vaginalt samlag och oregelbunden cykel gör det svårare. När är det dags att söka hjälp? Nån som känner igen sig? Tips på att hitta lust och minska kraven?

Jag å min sambo har börjat jobba 100% nu när vår dotter på 1,5 år börjat dagis. Trotsåldern börjar komma å hon slår eller kastar saker när hon inte får som hon vill. Det kämpar vi med. Efter dagis verkar hon vara heeelt slutkörd av all lek å bus på dagis. Känner att jag aldrig hinner det här med fixa mat, diska, sätta mig ner innan det ska nattas. Eftermiddagarna består oxå av mycket skrik å trots. Fattar att detta är en del av utvecklingsfaser, men finns det någon som har tips för att överleva vardagen? Är gråtfärdig i slutet av veckan för allt som görs varje dag på repeat. När hon lägger sig vid 18-19 gör vi föräldrar detsamma för vi orkar inte mer. Det sliter på oss också som par. Hjälp!

Hej! Jag är i v 39 (38+0) å går här hemma i väntans tider. Första barnet. Har haft ganska okomplicerad graviditet vilket är skönt å jag är tacksam för det. Men nu börjar det bli jobbigt. Magen växer och stramar, bäckensmärtor och tryckkänsla neråt. Oregelbundna sammandragningar har börjat sedan nån vecka tillbaka. Orkar inte längre promenader och i coronatider finns inte mycket mer att göra. Börjar känna mig nedstämd, haft dagar jag bara ligger i sängen och gråter, finns inget jag vill göra eller orkar. Hormoner eller isolering som gör mig såhär deppig? Eller börjar förlossning dra igång? Känner mig tung, svullen, obekväm och mensvärk kommer å går. Ni som oxå går i väntans tider, hur mår ni? Hur hanterar ni ”coronahotet”? Någon som har samma känslor/krämpor?