Väntar mitt första barn och är 31 år gammal. Är lite äldre än vad jag hade önskat vara när jag blev mamma, men jag prioriterade utbildningar och ett stadigt jobb innan jag vågade mig på att bli mamma. Har egentligen aldrig haft en stark längtan efter barn, annat än de senaste åren när jag insåg att det måste ske nu om det inte ska bli alldeles för sent. Jag har aldrig sett mig som en flerbarnsmor utan skulle, som det känns nu, nöja mig med ett barn. När folk frågar hur många barn som jag planerar att skaffa och jag säger att jag nog nöjer mig med ett barn får jag kommentarer av i princip alla att det är synd om barnet att inte ha ett syskon. Jag känner mig både irriterad och ledsen eftersom jag inte vill att mitt barn ska lida av att vara självt, samtidigt som jag inte vet om jag är beredd att skaffa fler barn. Såklart är det alldeles för tidigt att sia om det, men jag har nog sett mig själv som mor till ett barn. Tror det kan bero på att jag är uppväxt med en handikappad tvillingsyster som tog mycket av mina föräldrars tid och uppmärksamhet och jag kom i många fall i skymundan. Jag skulle vilja ge mitt barn all den uppmärksamhet och kärlek som jag kan ge, förhoppningsvis utan att curla och kväva. Hur ser ni på ensambarn? Bra eller dåligt? Kommer barn-suget automatiskt efter några år när man har glömt hur det är att inte sova på nätterna? :p