När ryggmärgsbråcket blev vår verklighet

Som gravid i v19 kom RUL fredagen den 30/6... Dagen som vi väntat på så länge med glädje. Vi ville veta kön och var förväntansfulla. Självklart flashade vår son sin pung tidigt och det var svårt att missa, även för oss, otränade ögonen! Efter att Barnmorskan försökt i en timme att mäta vårens son huvud, var hon tvungen att be oss vänta, en läkare skulle försöka mäta vår sons huvud på ett vul få se om det gick bättre. Efter att vänta 30 min till blev det vår tur, men tyvärr misslyckades läkaren också. Vår son hade kikat ner huvudet och låg och sov så gott där och ville inte flytta på sej. Vi fick komma tillbaka på måndagen istället för ett nytt försök. Helgen fortskred och vi hade lite att pyssla med. Så måndag morgon infann vi oss på förlossningen igen, där nästa RUL skulle göras. Barnmorskan denna gång lyckades mäta vår sons huvud men de var mycket mindre än dem vecka vi befann oss i. Hans huvud uppmättes till v 17+2 Som mest, vi borde befinna oss i v 20+1 enligt sista mens. Barnmorskan ville kolla med en läkare om hon kunde komma in och titta, för hon hittade inte lillhjärnan ordentligt. Hon berättade att han låg ganska långt ner med huvudet denna gång också och att det var svårt att se, ingen idé att skapa panik. Läkaren skulle ha tid vid lunch så vi fick komma tillbaka ännu en gång till förlossningen. Att ligga där och inte förstå något var lite läskigt, men jag ville behålla lugnet för min sambo var mkt oroligare. Jag har arbetat 10 år inom vården, så jag känner på mej när det är något allvarligt. Läkaren kunde inte hlr hitta lillhjärnan, och så att hon ville ta kontakt med närliggande region där en specialist fosterdiagnostik fanns, där de hanterade denna när saker dagligen, där de var specialister och erfarna, och där det även fanns bättre utrustning. Vi fick komma redan dagen efter. På fosterdiagnostiken fick vi träffa en läkare som var otroligt kompetent. Han så att vi hade en envis unge som efter ultraljud i ca 2 h inte ville visa sitt huvud ordentligt. Han mätte lårbenet vilket blev daterat i den vecka vi trodde vi befann oss i. Även magen och övriga kroppen, men inte huvudet. Och eftersom att huvudet drog ner 3 veckor, ville han vara extra noga. Skiljer de +/- 2 veckor ansågs det inte vara någon fara. Och eftersom min menscyklen varit som en klocka på ringa 23 dagar, tyckte han det var en aning konstigt att han inte var större. Specialisten hittade lillhjärnan, men den var mer formad som en banan än en jordnöt som är de normala i detta fall. Men vår son rörde lemmarna bra, och han såg inget avvikande på ryggraden, men för att vara på den säkra sidan ville han kolla om det gick att göra en Magnetröntgen (MRT) när vi ändå var på plats. Problemet var att det finns två läkare på de sjukhuset som kollar på foster på mrt och de var på semester. Men han lyckades få tag på den ena som kom hem från utlandet på torsdag kväll, hon skulle komma in på fredag och kolla på bilderna. Under mrtn när man ligger i den stora maskinen utan utrymme som låter som fan, går tankarna. Vår son tyckte inte om ljudet och rörde sej jättemkt. Röntgensjuksköterskorna ska att det syntes på bilderna hur mkt han rörde sej, men de var ändå nöjd med bilderna så vi fick åka hem och invänta fredagen och svaret helt enkelt. Under första RUL i regionen hemma, uppfattade jag hans rörelser. "Jaha, det är känslan som blir när han sparkar och rör sej", jag hade tänkt det tidigare men trodde inte att det var hans rörelser. Men nu förstod jag och vìsste. Tre dagars väntan, och min sons underbara rörelser, svårt att förklara, men jag tog vara på dom, utan att misstänka svaret vi skulle få. När läkaren ringde mej på fredag kl. 14.30 kom det som en käftsmäll. Jag hörde henne säga "ryggmärgsbråck" "har ni pratat om framtiden?" "Jag rekommenderar att ni avslutar graviditeten" osv. Jag hade inte varit orolig tidigare, så ni kan ju tänka er min chock. Min sambo var borta, och jag fick inte tag på honom. Paniken växte i mej, tårarna kom. Jag ringde syrran!
12 svar