Jag känner att jag måste skriva av mig och förhoppningsvis bli lugnad av någon vänlig själ. Min son föddes genom urakut kejsarsnitt, han hade fått syrebrist i magen och man visste inte hur länge han hade haft det. Efter en tid på Neonatal så blev hans EEG bättre och nu sist det gjordes visades ingen onormal aktivitet. Dock kunde läkarna självklart inte garantera att det inte skulle bli några men. De kan inte heller säga hur mycket eller vad för men det kunde röra sig om. Vilket har gjort att min oro som mamma växer, konstant. Varenda mammaträff jag är på så får jag ångest då jag ser bebisarna runt omkring utvecklas. Medan min son inte gör det. Visst utvecklas han, men han är sen, i allt. Jag är fullt medveten om att vissa barn är senare, att det är fullt normalt att t.ex. hoppa över krypstadiet. MEN min oro blir inte mindre på grund utav det. Han är nu 9 månader, han kan bara sitta korta stunder utan stöd innan han tappar balansen och han kryper inte, han ålar inte ens. Där emot rullar han dit han vill. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med inlägget. Jag behöver bara prata med någon innan jag går i tu av oron att det skall vara några men. Det är inte de att jag skulle älska honom mindre, men jag vet hur det påverkar ens liv och hur oförstående människor kan vara om man har ett handikapp. Någon som haft ett barn som börjat krypa/sitta senare? Hur har ni gjort för att hjälpa dom? Är inte intresserad av att höra om barn som lärt sig saker tidigt då det inte hjälper min situation. Tack på förhand!