Hej! Jag har funderat länge på om jag ska skriva, hur jag ska skriva och vad jag vill uppnå med hela inlägget. Min äldsta, 3 år, är otroligt viljestark, framåt, nyfiken, energirik och förstående. Han har varit i extrem trots sedan 1,5 år tillbaka. Vi har pratat med bvc, med en barnpsykolog, förskolan och vänner. Alla säger bara "det är en fas, den går över snart". När är "snart"? Jag får dagligen kämpa med detta trots som kan handla om allting från att inte vilja äta till varför han vägrar gå av sin lillebror på 1 år.. Jag vet att barn har perioder och att vissa är svårare än andra men vi har testat allt. Lågaffektivt bemötande, högaffektivt, vi förklarar alltid varför ngt inte är okej och erbjuder andra saker istället. Vi försöker vara pedagogiska och försöker göra honom så delaktig som möjligt i sin vardag men inget funkar. Jag vet att han fortfarande är liten men han har en otrolig förståelse för både ord, handling och han är otroligt snäll och hjälpsam. Men det är det här trotset. Att säga emot bara för att säga emot, att inte lyssna ens på de enklaste grejer och skrika eller slå när han inte får sin vilja igenom. Jag håller på att gå sönder. Jag känner att det är svårt att göra saker för att det trotsas så mkt, vilket bara blir ännu mer fel för då finns ju ingen möjlighet att lära sig heller. Ofta sköter han sig otroligt bra när vi är bland andra människor men det kan lika ofta vara åt andra hållet. Min ork är slut. Det känns som att kämpa i konstant motvind och att vi inte får varken hjälp eller stöd/råd. När vi pratar med våra familjer så är de hyfsat oförstående vilket jag förklarat är för att de alltid låter honom få som han vill. Nu har de börjat sätta gränser, vilket såklart gör det svårare för honom då han inte är van vid det från dem, och då ser de ju bitvis av vad jag handskas med dagligen. Jag jobbar själv på förskola och möter dagligen trots osv men där är det på ngt sätt lättare för man går in i sin yrkesroll och man har inte samma känslomässiga koppling till andras barn som till sina egna. Men det är så mkt svårare hemma när det konstant trycks på alla "ömma" punkter och man känner en så enorm kärlek mot sitt barn att det gör ont varje gång det blir bråk. Jag vet egentligen inte vad jag hoppas få ut av det här inlägget. Men ngn kanske har ngt bra tips, idéer eller bara lite pepp för hur vi ska ta oss vidare och ur det här, utan att vi ska gå sönder mentalt och fysiskt pga utmattning.