Jag har sen min förlossning mått väldigt psykiskt dåligt och har haft en förlossningsdepression. Det fick jag veta först på efterkontrollen hos mvc. Ingen inom vården har lagt märke till mitt mående tidigare. Eller så är jag helt enkelt en för duktig skådespelerska. Min dotter har varit väldigt krävande sen dag 1. Vilket inte har gjort situationen lättare. Hon vill INTE ligga i vagn, hon vill bli buren konstant och blir väldigt lätt uttråkad. Hon har dessutom hela tiden varit väldigt orolig på kvällar och nätter. På dagarna när jag är ensam så bär jag henne I selen när jag behöver ha händerna fria, men jag blir extremt trött i ryggen. Jag ser alla andra mammor som kommer powerwalkandes med sina små nöjda bebisar och känner mig så värdelös. Det är långtifrån alla dagar jag orkar ta mig ut, för promenader blir för mig ingen avlastning när jag måste bära på henne hela tiden. Det är inte alltid selen duger heller.. igår hann jag handla två varor på Ica innan hon började spänna sig allt vad hon har i selen och gnälla. Hade ju sett framför mig långa promenader med vagn men allt känns bara jobbigt. Jag bor dessutom på andra våningen med enbart en loftgång och en extremt jobbig trappa vilket gör att det blir ett himla bestyr att ens få ut vagnen, allra helst när hon är förbannad redan innan vi kommit ut. Hon är inte alls något fan av ytterkläder nämligen.. det känns som att jag inte tar hand om henne som jag ska när vi kommer ut så sällan. Vi åker iväg på lite dagsturer när min man är ledig men det är ju inte frisk luft på samma sätt. Bilen har dock blivit lite av en avlastning för där är hon ganska nöjd. I sitt babyskydd. Fler i liknande sits?