Vet att ett år kanske inte är så mycket, men när man börjar försöka och blir hoppfull och allt är skoj "mellan lakanen" och försöker och försöker men inget sker.. Jag blir bitter, arg, ledsen och en massa andra blandade känslor så fort jag ser en gravid eller ett spädbarn. Hatar hur jag känner mig. Och min karl känner sig som om jag bara vill ha sex med honom för att få barn, men man känner sådan jäkla desperation?! Tänk om det är något fel på någon av oss? Jag vet inte hur jag skulle klara det.. livets mening är ju att få barn.. Ville bara skriva av mig.. om det är någon mer där ute som känner så..?