Det är väl igentligen nu man ska vara överlycklig, hoppa jämfota och bara skratta och le? Jag är ju gravid och vi har nyss flyttat in i drömhuset.. Sambon är underbar och gör allt för mig, han frågade så fint härom dagen om jag ville förlova mig med honom.. Trots allt detta så kan jag inte känna någon lycka, är ständigt arg och känslosam, jag skäller ut sambon för ingenting, jag är verkligen ett monster, och när man är ensam så kommer massa funderingar om allt möjligt, jag vet att jag älskar honom men ändå känns det som att jag kommer bli ensamstående till slut.. Han vill verkligen leva ihop med mig och jag med honom.. Men jag känner ingen glädje och jag vill bara vara ifred igentligen, jag får massage, god mat, hjälp med allt men fan va jag är otacksam. Usch min graviditet är verkligen hemsk, varför ska jag vara ett sånt jävla monster :( vill bara känna glädje igen och kunna visa att jag faktiskt älskar min sambo :( hormonerna bara flödar, arg, ledsen och aldrig glad... Vill ha någon att prata med :( jag är igentligen världens mest positiva tjej men nu spökar humöret ordentligt.. Vad ska jag göra?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag tror som annalena att familjeterapi kan hjälpa er hitta vägar för er båda att stå ut med ditt humör och din deppighet. För mig var det lite annorlunda, jag kände/känner mig ensammast i världen. Samt lite annat. Men samtalskontakt har absolut hjälpt. Med psykolog! Inte kurator, någon sån vettig har jag aldrig träffat. Gjorde även en utredning hos psykiatriker, det var nyttigt för mig.
Det känns riktigt jobbigt.. Man säger saker som man inte menar.. Det vart storbråk mellan mig o gubben nyss, såklart så var det jag som började, så nu hävde jag ur mig att jag tänker lämna honom, men det vill jag ju absolut inte!! Varför är man så jävla dum?
Det kanske vore något. Men jag kan ändå inte låta honom vara isf.. Vill vara med honom men ändå va ifred.. Jävla hormoner
Tack för era svar. Jag bor i 5 mil utanför Örebro. Det är fruktansvärt jobbigt att känna såhär, psykolog? Har det vart bra för dig? Jag är skeptiskt imot de men det kanske funkar? Det känns bara som att jag är ensam, ful och gnällig :( jag vill vara ifred men ändå inte, jag vill vara glad men ändå inte, jag vill bara ha ut barnet så att jag kan bli mig själv igen! Har inte njutit en sekund över att vara gravid, eller jo jag är överlycklig över att vi ska få barn men jag har inte njutit över att vara människa sen jag blev gravid :(
Ta upp det med din barnmorska. Det finns psykologer som jobbar med gravida och föräldrar. Jag mådde oxå piss under min graviditet, kände mig ensammast i världen och hade självmordstankar. Det gick över när gossen kom, nu känner jag att mitt liv har en mening. Men jag har forsatt kontakt med psykolog, förlossningsdepression kan komma efter en ganska lång tid. Om du bor i Sundsvall kan vi muntra upp varandra :-)