Behöver lite pepp! För en månad sedan (1/5) gjorde vi ett tidigt UL i v9 som tyvärr visade att det lilla hjärtat slutat slå bara någon dag/några få dagar tidigare. Ett MA helt enkelt som vi 1-2 veckor senare gjorde en medicinsk abort för. I januari tidigare i år fick vi ett ännu tidigare missfall. Vi har försökt sedan september och det är uppenbart att vi ganska lätt kan bli gravida men att få den lilla att stanna verkar vara svårare. Eller så har vi haft enorm otur två gånger i rad och nästa gång går det vägen. Jag känner mig dock sjukt opepp på att fortsätta försöka, vill inte utsätta oss för fler nedslag. Jag skulle gärna vilja höra era historier som på något sätt liknar min, för att känna sig mindre ensam. Roligt att höra om er som fått er lilla till slut men också er som kanske fortfarande är där jag är!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Uppdatering 3,5 månader senare - nu har vi plussat igen. Det har väl kanske inte landat än. Mår än så länge bra och bara stundvis lätt illamående och ömma bröst, när (vill skriva ”OM” men behöver ha rätt inställning nu…) symptomen blir tydligare kanske det sjunker in mer. Ingen av oss hoppade väl av lycka, även om vi såklart är glada. Vi har väl lärt oss att inte ta ut något i förskott. But third time’s a charm, right?
Hej bebisdec, ville resa ni varit med om. Håller alla tummar och tår för att din kropp snart har återställts och ni snart får ett plus som håller i 💕 Som du beskriver är 2-3 veckor en fruktansvärt lång tid i väntan på ett plus. Och all tid man känner att man ”slösar” när kroppen krånglar, gyn är långsamma på att ge tid för behandling/undersökning osv. Men som du säger är vi inte ensamma och det är så viktigt att få höra det. Att få höra andras historier och inte känna sig ensam eller ens unik - detta är ”vanligt”. Men ändå såklart fruktansvärt! Önskar er all lycka till!
Så jobbigt för dig/er. Känner med dig, o det var skönt o höra nån som var i liknande situation. Det är verkligen ingen dans på rosor att bli gravid o få barn. Vi har en dotter där graviditet köpte på utan problem- så vi är så tacksamma för det. Men älskar ju henne så mycket o skulle så gärna vilja få ett syskon. I Höstas/vintras Blev vi gravida på första försöket o trodde vi var i v10. Allt flöt på o hade ändå gravidsymtom.. Kom in på ett ul för att bestämma graviditetslängd eftersom jag ammar o mensen inte riktigt blivit helt regelbunden. Då visade det sig att fostret slutat växa i ca v.5-6. Så en vecka senare fick vi tid o kontrollera igen för att sedan få behandling med tabletter. 4 veckor senare tog jag grav.test- det var svagt positivt så jag fick kontakta gyn igen. (O då ska man ju vänta på tider…. Allt tar sådan tid o man går o är oviss hela tiden. ) iaf, det var inget kvar av grav, skulle testa definitivt igen 2 veckor senare. På undersökningen upptäcktes en cysta som inte skulle vara där speciellt inte under den perioden av menscykeln. Jag fick ett återbesök 3 mån senare för att kolla så den försvunnit, vilket den hade. Läkaren sa att kroppen nog var i obalans i hormonerna fortfarande efter MA, o att jag skulle vänta 1 mens till innan jag blev gravid. (Mensen hade ju inte blivit regelbunden igen efter behandlingen..) Gick 2 mens o 8 mån senare så blev vi gravida igen… Men samma dag som jag plussade (bm+8) så började jag blöda… Så ja- jag hoppas fortfarande, men är så fruktansvärt livrädd att det ska bli en lång resa igen med mf som inte kommer ut eller hormoner som blir i obalans. 😔 Jobbigt med tiden som bara går… tid mellan oregelbundna menstruationer o tid mellan hopp att vara gravid till att konstatera mf. Plötsligt känns 2-3 veckor som evigheter.😭 Nä- Graviditet går verkligen mellan hopp o förtvivlan hela tiden. Jag försöker göra allt för att det inte ska bli hjärnspöken i mig som låser kroppen totalt, så jag ska nog göra mitt bästa för att leva som vanligt o fylla dagarna med glädje o inte tänka för mycket på graviditet (fast det är nästintill omöjlig för visst kollar man efter äl o räknar dagar ändå…. Och för att inte tala om att man plötsligt ser att ALLA har en mysig gravidmage ). Men- Kanske mår min kropp - och framför allt jag- bäst då, o blir det så blir det igen. 🌸 Var så glad för plusset vi fick, hoppas vi får uppleva det igen💕 Men kriga på, det finns många som försökt länge o sedan har lyckats 💖 Lycka till, håller tummarna 🥰
Verkligen ett stort tack till er för att ni delar med er! Önskar er all lycka framöver! Jag är själv rh negativ så vet om risk för blodbrist men har aldrig kommit så långt att bm tagit alla prover. Förhoppningsvis går allt vägen nästa gång men om inte ska jag ta upp det! Det är sagt att om jag får till ett missfall/ma kan jag be om utredning! Kriga på gänget. I detta nu väntar vi på att blödningen ska avta (är otroligt lite nu) så att vi kan sätta fart på maskineriet igen. Behöver dock peppa upp mig för att vilja och orka igen, så detta var välbehövligt:) kram!!
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Hej! Jag fick ett missfall 2018 men den graviditeten var inte planerad. Sen när vi skulle börja försöka 2019 så tog det 7 månader och jag blev gravid igen och har nu en son på 1 år & 8 månader. Ett syskon börja vi försöka med när han var 8 månader 2021 och blev gravida direkt. Trodde allt gick bra tills vecka 13 då jag var med om en ofostrig graviditet, så fick tabletter för att stöta ut det som fanns, men blev tillslut skrapning. 3 månader senare blev jag gravid igen men slutade i ett fördröjt missfall som tillslut kom ut av sig själv. Sedan kom det 1 mens efter det missfall er sen gravid igen. Och nu är jag i vecka 23 så hoppas allt går vägen. Så får vi se om lillasyster som är beräknad på storebrorsans födelsedag väljer att komma då eller väljer ett eget datum 😂😍 Så kämpa på! ❤️
Hej beklagar. Jag har tyvärr gått igenom liknande. Blev gravid med mitt 4e barn och var överlycklig och ma upptäcktes i v 10 nästan 11 i slutet av november. Graviditeten hade avstannat i v 7. Fick göra cytotecbehandling och var helt förkrossad.sedan fick jag plus några dagar innan nästa mens men började blöda och blev minus någon dag senare. Kemisk grav tror jag det kallas.blev gravid igen och i mitten av april ma igen i v 9 som stannat i vecka 6☹ cytotecbehandling igen och testade plus förra veckan men började blöda några dagar senare och har blött en riktig mens i 5 dagar nu. Känns hopplöst och så ledsamt då jag två av gångerna hunnit planera i huvudet och så tas det ifrån en på en sekund. Hade inga problem tidigare när jag blivit gravid och nu har jag liksom fått plus 4 ggr som avslutats inom loppet av 6 månader. Fyller 38 nu också så känns stressigt. Hoppas npgon annan skriver där det slutat med en bebis. Man behöver höra sånt för att ha hoppet vid liv. Ta hand om dig du är inte ensam!🌸
Hej Majsan. Beklagar verkligen ❤️ Har du kollat om bebis för blodbrist? Googla ”rh-positiv gravid”. Lycka till! Kram
Jag hade 7 mf på 3 år. Att bli gravid verkade lätt o enkelt men att få ha kvar till efter v12 var svårare. Jag fick avslag på utredning (för tjock... Tydligen?) men har i efterhand förstått att jag har haft ett väldigt bra immunförsvar som eventuellt har triggat mina missfall då jag var förkyld när jag blev gravid senaste gången. Att gå igenom ett mf är aldrig roligt, man blir så arg och besviken på sig själv och sin kropp. Jag började träna hårdare på gym än tidigare för att få ur min ilska och aggression mot kroppen, men försökte ändå göra det på ett hälsosamt sätt. Födde vår lilla dotter för några dagar sedan, för tidigt född egentligen men hon verkar stark trots två månader för tidigt. Jag vet inte om jag hade åldern (är 35) eller vikten (vägde 95, 155 cm lång) eller om det var mitt immunförsvar som ställde till det hela med tanke på att jag nästan aldrig är sjuk eller blev förkyld innan jag var gravid. Men alla tar mf på olika sätt, mitt var att träna mer iom att jag har ångest och självskadebeteende som jag medicinerar emot. Att ta ut ilskan via maskiner kändes så skönt, och att kroppen fick kämpa på och jobba kändes ännu bättre! Då kunde jag "straffa" den på ett bra sätt utan att jag tog skada av det. Så det kändes lite win/win när jag tränade. Det var mitt sätt att hantera ilskan och besvikelsen. Jag grät ofta och var så arg över att alla verkade kunna bli gravida fort och snabbt o här satt jag och fick slängt i ansiktet att jag var för tjock för att bli gravid. Men sen när har det hindrat andra liksom? Jag styrketränar och väger därmed mer och även om jag ser kraftig ut så är jag stark. När jag fick avslaget för utredningen så var jag så arg! Hur kunde en människa som aldrig träffat mig säga att jag är för ohälsosam för att skaffa barn? Det tog nästan hårdare på mig att höra det av en läkare som aldrig sett mig än att konstant få missfall. Men öh, ja; TL;DR: Jag gick på gym för att få utlopp för min ilska över kroppen.