Förra veckan var vi på möte på förskolan och jag gick därifrån så ledsen. Jag har i några veckor misstänkt att min h*n kan ha ADHD men h*n passar inte exakt in på alla kriterier. Känns som h*n kan ha lättare släng av det. Dels är h*n efter med sitt tal, h* pratar och 99 % förstår jag allt men det hörs att h*n ligger efter. Det ramlar på hela tiden. Inte alls orolig över talfel eller så. Jag upplever att h*n inte alltid lyssnar men beror på situation. Precis som gäller för alla barn men okej, lite svårt att lyssna. Speciellt när man säger ifrån. H*n är ensam barn med oss som delat på oss så han lockar gärna på uppmärksamhet men många gånger kan h*n leka själv länge. Vi hinner inte oftast umgås med så många barn och jag vet att mitt barn blir lite på så oftast försöker jag vara med vid situationer som jag vet att h*n kan bli extra på. Efter mötet så hade förskoleläraren enbart sagt 2 positiva saker. Att h*n åt bra och allt och att h*n alltid var positiv och glad. Att sen vårt barn var/har: -Svårt att ta kontakt med andra barn, speciellt av sitt egna kön (fick då reda på att mitt barn var ensam av sitt egna kön födda det året så kanske inte så konstigt.) -Inget vett om trafikreglerna -Svårt att vara i större grupper -Svårt att lyssna -Ingen empati - frågar för mycket varför för sin ålder - kan inte klä på sig själv - kan inte dela sin mat - svårt för att lyssna på till tal - sen med talet - svårt för ... - kan inte..... Listan kan göras lång. Jag känner ingen tillit till förskolan längre. Känslan när jag gick därfrån var att vårat barn var utvecklingstört,som stör de andra barnen, som inte klarar någonting, som inte kan lyssna, som inte har några kompisar och att han nästan får skylla sig själv för om han blir mobbad för han är så jävlig och förmodligen inte kommer lära sig något så som skriva och läsa. Att h*n ligger enormt efter de andra barnen. Ordagrant är det inte men precis de som jag skriver i raderna ovan fick jag känslan av att de tyckte. Och inte nog med det så var det inget positivt om var mitt barn gör för bra eller lär sig eller färdighet. Förutom att h*n åt bra och var positiv och glad. Ovasett om h*n nu skulle ha en diagnos så tycker jag att det är fel av förskolan att bara lägga fram det dåliga. Jag har också bett innan om att jag vill ha information om dagen så vi kan återknyta påsen om dag på kvällen. Kanske fokusera på de de jobbar med ...om h*n behöver extra hjälp är ju det jätte lägligt. Jag gick själv inte på förskola innan lekis men känns som de har lätt att stoppa in barnen i fack. Jag vill såklar att barnet skall får hjälp men ska man inte kunna vara olika vid 4 års ålder utan det blir skola utöver det. Och de framhävde barnets oramliga passande jättemycket. Flera saker av de sa negativt till oss vet vi de sakerna fungerar hemma. Nu vill jag så klart kämpa med att h*n inte ska få en diagnos om h*n inte behöver ha det för vardagen. Jag vill att förskolan jobbar med barnets koncetration och självklart jobbar utifrån ett format som passar barnet och så barnet fortfarande kan passa in i gruppen. Skall till bvc imorgon på 4 årskontroll. Läst på vad fyra till femåringar skall kunna på 1177 eller vårdgudien och det mest hänger vårt barn med på. Men inte förskolans krav. Jag vill plocka bort mitt barn från förskolan för jag vet inte vad som pågår på förskolan och vi känner oss inte alls bekvämma. Jag anser också att vi bör vänta ut tiden lite för är h*n bara efter så kanske allt ramlar på om ett halvår. Eller att han tills en viss ålder kommer ligga ett halvår efter de barnen. Hur har ni gjort med era barn som är lite hyperaktiva och svårt med uppmärksamheten och koncentrationen? Har ni bett om en utredning? Hur har ni gjort för att få barnet att kunna koncnetrera sig och visa uppmärksamhet och lyssna? Vad tycker ni om förskolans agerande? Skall på uppföljningsmöte om 1,5 månad i fall nåt utvecklas... (som det lät på de att något kommer nog inte hände) Vissa saker har jag jobbat med massor och jag ser privat redan framsteg men jag kan inte i alla situationer tjata sluta , nej, får inte, träna, träna, träna. Jag är så förtvivlad att jag gråter varje dag och inte kan sova. Jag är givetvis ledsen för min barns del för jag vill ju inte att barnet skall ha det tufft men mycket var hur de sa det och hur de ser på honom. Menar hur tänker de andra barnen? Vill de inte leka med barnet. Jag vill gå ner i tid för mtt barn skull men har ej råd. Och jag gissar ju att bvc inte kommer säga något vidare positivt imorgon heller. Jag ser inte annorlunda på mitt barn. Lika fantastisk som innan men kan inte ens pedagogerna möta barnet positivt hur ska då andra göra det.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Tack. Den är till enorm hjälp. Att bara får höra och se. Jag känner att han ska få allt stöd han behöver och jag ska gå till botten med det på uppföljningen. Ringa kommunen osv. Ska också de de en känga för hur det gjorde och vad de inte gjort eller tyckt på andra avdelningen. Jag vill också säga att han aldrig blir arg eller har humörsvägningar. Han retas bra ibland med dagisbarnen men det gör alla och han kan säkert vara jävlig men oftast för honom är det för att han inte vet hur han ska göra för att få kontakt eller busa med andra barn. Han vill alltid busa. HAN HAR ALLTID ETT LEENDE på läpparna. Förskolan prata om att de ska höja självkänslan på barnen men det verkar som de sänkts hos min son efter uppflyttning till 4 års gruppen. Jag vill inte alls skicka honom till skolan. Men för mig kändes det som de "utvecklingstörd" förklara honom för ja jag vet inte. Han är absolut inte utvecklingstörd. Han är bara lite sen. Men som du beskriver det vill jag också ha det. Som faktiskt jobbar med barnen och deras problematik. Tack kära du för du dela med dig. Det känns i hela hjärtat att du bryr dig fast jag bara är en anonym bakom skärmen. Och det räddar mig enormt från flera tårar ikväll. Vill också säga att jag inte inte är pedagog men jobbar pedagogiskt med autistiska barn, svårare autism och vet precis hur man ska prata med föräldrarna. :) Tack för ditt svar. 3
Jag blir ledsen när jag läser din berättelse. Så där ska det inte gå till! Förskolan ska inte sätta någon diagnos på barn, de ska inte heller sitta och trycka ner ett barn inför dess förälder på det sätt du beskriver. Det jag kan säga till deras "försvar" är att jag vet vilken frustration man ibland kan känna när man som pedagog känner att "ingenting fungerar" med ett barn. Men då måste man ju få utlopp för den frustrationen inom personalgruppen eller med proffessionellt stöd utifrån, inte vräka ur sig inför barnets föräldrar. Mitt äldsta barn var sen med talet, hade stora brister i uttal. Detta fick han hjälp med framför allt när han var tre och fyra år. När han var fem och sex år pratade pedagogerna på hans förskola/skola om att han behövde stöd i hur han skulle agera mot andra barn, han klarade inte av att förlora i spel och fick ibland utbrott när något gick honom emot. Periodvis var han rent ut sagt riktigt jobbig! Men pedagogerna sa aldrig att det var fel på honom, de såg det som att han behövde hjälp att lära sig dessa saker och sen hjälpte de honoom med det. Naturligtvis i dialog med oss föräldrar, men vi kände aldrig att de klagade på oss eller vårt barn. Han har idag inga som helst problem med något av ovanstående. Han har ingen diagnos och ingen är orolig för honom på något sätt. Han klarar sig lysande i skolan och fungerar bra med kompisar och fritidsaktiviteter. Han är idag tolv år. Mitt andra barn fungerade det bra för hela förskoletiden. Hon var aktiv och livlig, men det fick hon vara. Att hon hade svårt för att sitta i samlingar löstes med att de knappt hade några samlingar, de sa att många av barnen hade svårt med detta. I förskoleklass hade hon lite svårare och en del kom upp om att hon behövde extra stöd i vissa situationer. När hon gick i klass ett krävde vi föräldrar en läs- och skrivutredning, eftersom hon inte lärde sig läsa. Hon fick i slutet av tvåan diagnosen dyslexi. I samband med detta ville hennes lärare remittera även till så kallad basutredning, vilket vi föräldrar ställde oss positiva till. I slutet av klass tre fick hon diagnosen ADHD. Hon är nu tio år. Genom alla de svårigheter som varit med vår dotter, har vi alltid känt att vi jobbat tillsammans med skolan. Hade jag blivit bemött som du blivit, skulle det inte ha känts bra alls. Vid fyra års ålder ska det väldigt mycket till innan de ställer neuropsykistriska diagnoser på barnet. Barn lär sig olika saker olika fort, det gäller även sociala färdigheter! Hjälp vad det här blev långt, men tänkte att min historia kanske kunde vara till någon hjälp.