Rädsla efter missfall

Hej. Såg ditt inlägg nu nästan två år senare och såg att du varit i samma sits. Haft två ma under 2021 varav nu sista såg de att fostret hade trisomi 18. Är nu gravid igen och orolig. Fick du göra några analyser som undersökte eventuell ärftlighet? Fick du göra några extra koller nästa graviditet?

Jag fick sent missfall I vecka 15+5. Började på natten att få vattniga flytningar och ont så vi åkte in till akuten. Där såg de hinnesäcken via VUL och några timmar senare så var fostret dött (vi hade gjort tidigt ultraljud i vecka 14 där fostret levde). Troligtvis kromosonfel sa dom. Fick genomgå en förlossning med hjälp av cytotec. Att se den lilla ligga mellan benen var mer än hemskt. Man känner sig så maktlös.. Detta var i november och min riktiga mens kom den 13e december. Varade i 4 dagar ca. Jag var helt förstörd efter missfallet och idag, snart 2 månader senare, så kan jag gråta någon gång per vecka men är inte så rädd längre. Vi har börjat att försöka igen och jag vågar tro på att det ska gå vägen. Rädslorna att aldrig kunna få barn är hemska. Att se andra kring jul med deras små bäbisar kan göra mig nästan knäckt men jag vill våga tro på att en dag så kommer jag också att kunna köpa julklappar till min lilla. Det som har hjälpt mig mycket är att prata om det hela. Att våga tro på att det inte var mig det var fel på och att sånt här händer tyvärr. Jag pratar med en kurator 1 gång i månaden och det är skrämmande att få ur sig tankar och känslor men samtidigt väldigt skönt att få bolla lite. Jag har även köpt ÄL stickor så ska försöka att kartlägga vart min ägglossning gömmer sig. Jag läser även runt väldigt mycket och tydligen så ska det enligt en skotsk studie vara bra att bli gravid inom 6 månader efter missfall för att minimera risken för ett nytt missfall, men sen om det stämmer eller inte får vi se. Rädd det är jag, livrädd. Och det kommer jag troligtvis att vara när jag väl blir gravid igen. Det är helt naturligt att bli rädd när man har genomgått ett trauma men försöker man inte igen så vet man inte heller OM eller NÄR man kan bli riktigt mamma. Hur känner ni?

Fick missfall efter 4 års försök och behandling, så du kan tänka dig hur krossat jag var. Jag tänkte exakt som dig men känslan av att jag vill bli en mamma släppte aldrig mig så efter tre år, för jag behövde oxå behandling blev jag gravid o var orolig hela tiden men så fort jsg började känna bebisens rörelse i magen försvann all min oro o istället tänkte jag hur ska jag ta hand om mig att kunna se den lilla beben i min famn. O nu är min lilla solstråle 7 månader och jag skulle ha ångrat mig hela livet om inte jag har försökt att bli gravid igen. Så tänk positivt. Det kommer att gå bra ❤️

Innan jag fick vår son gick jag igenom ett fördröjt missfall som upptäcktes i v 12, blev gravid igen efter 3 månader men förlorade vår dotter i v 19 i trisomi 18. Jag blev gravid igen direkt efter och var totalt livrädd. Men jag och min man gick tillsammans och pratade med psykolog, vilket hjälpte oss igenom sorgen. Vi hade försökt länge utan resultat och sen blev det tre täta graviditeter, sista gick bra. Jag skulle råda dig att ta hjälp med att bearbeta sorgen och rädslan hos någon som har specialiserat sig inom ramen för att förlora ett barn, det hjälpte oss! Vi fick kontakt genom kvinnokliniken och sjukhusets rehab-avdelning. Lycka till ❤

Jag fick missfall i juni. Vi åkte in eftersom jag började blöda. Fick då göra både ett test och VUL. Testet visade ett svagt streck och VUL visade inte riktigt något. Vi blev väldigt ledsna, efterom vi hade ställt in oss så fort på att vi skulle bli föräldrar. Fick även lämna blodprov, där dom kunde se gravidhormonet men att det gick lite upp och ner. Efter ett par dagar så hörde dem av sig och sa att det nog var ett tidigt missfall. Blev gravid igen i augusti, men då kunde varken jag eller sambon känna någon riktig glädje över plusset på stickan. Vi var fortfarande nojjiga efter missfallet, så vi vågade inte bli glada. Men efter första ultraljudet var det som att allt släppte. Vår lycka över plusset kom då istället, när vi väl fick se vårt lilla hjärta röra på sig för fullt och att allt såg bra ut. Imorgon går jag in i vecka 34. Min graviditet har flutit på så himla bra och snart får vi träffa den vi väntat på. Att man får missfall första gången gör att man lätt tappar hoppet om att försöka en andra gång. Men vi gjorde det ändå och det gick vägen. Om 6 veckor (förhoppningsvis tidigare😉) så blir vi föräldrar! Ge aldrig upp, även fast det kan hända tråkiga saker på vägen. För det är så värt i slutändan. Önskar dig ett stort lycka till!❤️

Jag förstår dig helt! Jag är ledsen att du har behövt gå igenom ett missfall. Jag fick ett mf i v.12 för många år sedan och var livrädd att jag aldrig skulle våga bli gravid igen för rädslan av att behöva uppleva det igen. Men det blir bättre, jag tror det viktigaste är att hitta en partner som finns där för dig som du kan lyfta alla dessa tankar med. Jag är gravid nu och har samma känsla som du beskriver, att man inte riktigt vågar hoppas på att det faktiskt ska bli ett barn, men jag tar varje dag som den kommer och man får helt enkelt tänka positivt :) vi har första ultraljudet nästa vecka och då får vi se om det lilla hjärtat slår. Önskar dig all lycka i framtiden och att du vågar ta steget igen :)

Urs vad jag lider och förstår att du känner som du gör! Har aldrig fått mf men var livrädd ändå! Varje toalettbesök kändes som ett lotteri ifall det skulle komma blod denna gång, ungefär. Kan inte ens föreställa mig hur jag hade varit med din erfarenhet. Så vill med andra ord bara skicka pepp (många råkar ut för mf, men de allra flesta vågar ju försöka igen och att det då går bra). Och säg att jag inte tycker det är konstigt alls att du känner som du gör! Det kanske finns lite samtalsstöd att få för att göra det lite lättare via BVC eller vanliga vc?

Är i samma sits som du. Fick ett uteblivet missfall som tyvärr tog hela 5 veckor för läkarna att konstatera, värsta tiden i mitt liv, att ovetandes få åka på läkarbesök vecka efter vecka och inte få svar.. slutade iaf till slut med en skrapning i vecka 14. Jag känner precis som du att jag är livrädd... vet inte hur man ska hantera detta , och inte svar på din fråga heller men det kan vara skönt att veta att man inte är ensam.

Jag fick missfall i vecka 14 med första. Det knäckte mig helt och det tog ett år innan vi vågade bli gravida igen. Vi väntade till vecka 17 innan vi berättade för vänner och vi var orolig hela graviditeten. Nästa graviditet var lättare för då hade det gått bra senast, så på något vis kändes det lättare.