Hej, Skriver här då jag är desperat efter hjälp, och jag hoppas verkligen någon har några lugnande ord eller kanske varit med om samma och kan berätta hur de gick sen. Bakgrund: Är i vecka 9 idag. Graviditeten är planerad och efterlängtad. Jag älskar min sambo och vi har en fin och stabil relation till varandra sen många år tillbaka. Jag är en person med mycket oro och ångest i grunden. För några år sedan tog jag antidepressiva (sertralin) samt hade samtalsstöd via vårdcentralen. Senaste åren har jag känt mig stabil och har därför inte ätit någon medicin. Nu till problemet: Jag mår så extremt psykiskt dåligt. För ca två veckor sen så slog ångesten till med kraftslag. Den är våldsam och ger mig inga andrum mellan varven. Panikkänslor, hög puls, kallsvettas, inga hungerkänslor och totalt nedstämd. Det är riktigt illa. I början hade jag svårt att tro på att jag var gravid, tog flera test varje dag för att säkerhetsställa att de verkligen fanns något där. När jag började landa i och lita på att jag är gravid så börjar jag plötsligt tvivla på ALLT. Vill jag ha barn? Borde jag göra abort? Älskar jag verkligen min partner? Måste jag göra slut nu? Jag känner inget för honom förutom ren ångest? Hjärtat bultar och jag känner hur paniken pulserar. Jag har ren panik som skriker i hela kroppen. Emellanåt kan jag inte göra något annat än att grina hysteriskt. Vi ska även flytta till hus om några veckor och hela den grejen ger mig ännu mer panik. Vill jag flytta? Ska jag stadga mig nu? Vad har jag gett mig in i? Har jag verkligen ångrat mig? Eller är de mina tidigare erfarenheter med ångest tillsammans med gravidhoromer som slår runt mig såhär? Hur vet jag vad som är sant och vad som är hormoner? Fortsätter detta allt för länge så kommer jag behöva göra abort pga detta är ohållbart, jag står inte ut. Har flaggat för BM att jag mår dåligt och dom har bokat in ett möte med läkare/samtal. Har även hört av mig till. In gamla psykolog som jag ska få träffa i veckan. Hjälp!