Är det tidens anda eller bara jag som tror att många har så bråttom in i allt. Har man hittat någon man gillar så ska det gå i raketfart - barn, boende, giftemål eller samboskap osv. Eller iallafall barn... Känns som att många inte hinner lära känna varandra så mycket som de borde, eftersom det verkar finnas ett krav på att reproducera sig fortare än kvickt. Antagligen är jag gammal och gaggig, inskränt och insöad med, men när vi skaffade barn för över 10 år sedan så väntade alla våra bekanta och vänner. Vi var snabba (i vår bekantskapskrets) som bara kännt varandra i 10 år och varit ihop i 8 år (och gifta i 1 år). Vi tyckte att vi lärt känna varandra OK så att vi kunde gifta oss utan att vara rädda för skiljsmässa inom det snaraste, när vi varit ihop i nästan 7 år. De flesta andra bröllop vi gick på, var bruden och brudgummen i ett ännu längre förhållande än vi. Sen tyckte vi också att vi hade ett så bra, stabilt och okomplicerat förhållande att vi borde klara av stressen som bildandet av en familj innebär. Och alla vi kände och umgicks med hade samma inställning. Givetvis hörde man talas om sådana som "råkat i olycka" och var för unga/ensamma/osv. Men det ansågs som en olycka - inte som ett mål att sträva mot. Ibland verkar det som att man inte pratat om vad det kan innebära med att försöka bilda familj (ofrivillig barnlöshet, mf, ma, utomkvedshavandeskap, mola, och när barnet kommer - sömnlöshet, kolik, pengabrist, jämlikhetsfrågor, FP-frågor, FL- frågor, hur mkt ska man jobba? vem tar ansvar för vad? Vem städar? Vem sköter om barnet när båda är hemma? osv det finns ju tusentals frågor man kanske ska ha tänkt igenom tillsammans...) Fast det kan ju också vara så att det blir mer synligt när det finns forum, där man lägger ut info om allt möjligt. Vad tror ni? Bättre att skynda långsamt eller att sätta in raketfarten i livet? Kanske missar vi långsamma något? Eller?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag tror inte ålder och längden på förhållandet har så stor betydelse utan mer att man har hittat en partner som man är kompatibel med, att man har någorlunda lika värderingar och kan komplitera varandra, att man har roligt ihop, att man kan lita på varandra, att man kan pratat om allt med varandraoch att man har ett bra sexliv;) Då finns alla förutsättningar till ett långt förhållande!
Tror inte åldern å längden på ett förhållande e nåt som talar för hur bra eller dåligt det går. Vi e alla olika å det finns inte ett sätt som funkar för alla. Jag å sambon firar snart tre år ihop, dottern blir två i oktober, vilket innebär att vi inte ens varit ihop ett år då hon blev till å lite drygt 1 år då hon föddes. Vi förlovade oss efter fem månader ihop å blev sambos ganska direkt. Då ska tilläggas att vi känt varandra som vänner tre år innan vi vart ett par. Båda vi ha länge vetat att vi vill ha barn men i våra tidigare relationer fattades nåt å när vi väl insåg vad vi kände för varann så föll allt på plats för oss båda å ja, vi bestämde oss fort för allt. Vi e lyckliga å vi va väl införstådd med va det kunde kunna innebära att få barn å vi pratade å pratar igenom allt. Men vill man vänta ska man göra det oxå men rätt le på å få höra att vårt förhållande inte e lika djupt eller kommer inte hålla för att vi startade med allt så fort.
Jg håller med oxå jag träffade mitt hjärta när jag var 18 och han 19 vi flyttade ihop efter 2,5 år då bodde vi ändå i varsin stad och hemma hos föräldrarna. På tre-årsdagen förlovade vi oss efter drygt 5 år ihop kom sonen och på lördagsbilaga nästa vecka gifter vi oss då har vi vart ihop i 6,5 år. Fortfarande letar vi efter ett hus att köpa men det kommer att dyka upp och förhoppningsvis fler barn. Det känns skönt att njuta av varje steg och veta att man i te har gjort allt på en gång utan Hr massor att se fram emot.
Min väninnna hade varit tillsammans med sin man i tolv år innan de fick barn. När barnet var året blev det skilsmässa. Så just längden på förhållandet tror jag spelar mindre roll, men man måste som par vara på det klara med att ett barn skakar om förhållandet ordentligt, vilket jag tror är viktigt att ha diskuterat igenom innan. Här hade vi varit tillsammans i nästan sex år innan vår son kom till världen, och vi har precis gift oss nu.
Alla lever olika, alla ser olika på saker och ting. Min sambo och jag träffades 2010, vi förlovade oss 2012 och vår dotter föddes nu, 2014. Alltså hade varit tillsammans i cirka 3,5 år innan vårt första barn kom.. Gick vi för fort fram? Nej, det tycker inte vi. Vi har upplevt det vi ville och nu ville vi skapa en familj tillsammans. Kan tillägga att vi är 24 och 26 år gamla! Blir faktiskt lite trött på detta.. Förr så skaffade alla tidigt, då var de "fel" om man skaffade för sent. Min mamma var 36 när kag föddes i början 1990 och det var sent.. Men nu helt plötsligt är det för tidigt om man skaffar i tjugoårsåldern? Nej, alla lever olika, och känner olika. Låt det också vara så. Alla är vi mogna vid olika åldrar! Åldern ska inte alltid ha med föräldraskap att göra. Det handlar ofta om mognad. Jag känner personer som fått barn efter 30 år och de har inte varit mer mogna än mig som är 24. Bara för att man är yngre och levt tillsammans kortare tid så betyder inte det att man är mindre "redo" för ett föräldraskap.. Med allt som det innebär!
Sen förstår jag att det är skillnad om man är tex 35-40 år när man träffas. Jag menar de som är under 35... Är man i en viss ålder (som kvinna) så har man ju inte 10-15 år på sig att lära känna varandra för att sen försöka skaffa barn. MEN man kanske ändå ska försöka ta så lång tid som möjligt, om man är intesserad av att hålla ihop. Vill man bara ha ett barn oavsett om mannen är kvar i bilden eller ej, så är det väl bara att köra på- Så får man se det som en bonus om man klarar av att hålla ihop...