Är det tidens anda eller bara jag som tror att många har så bråttom in i allt. Har man hittat någon man gillar så ska det gå i raketfart - barn, boende, giftemål eller samboskap osv. Eller iallafall barn... Känns som att många inte hinner lära känna varandra så mycket som de borde, eftersom det verkar finnas ett krav på att reproducera sig fortare än kvickt. Antagligen är jag gammal och gaggig, inskränt och insöad med, men när vi skaffade barn för över 10 år sedan så väntade alla våra bekanta och vänner. Vi var snabba (i vår bekantskapskrets) som bara kännt varandra i 10 år och varit ihop i 8 år (och gifta i 1 år). Vi tyckte att vi lärt känna varandra OK så att vi kunde gifta oss utan att vara rädda för skiljsmässa inom det snaraste, när vi varit ihop i nästan 7 år. De flesta andra bröllop vi gick på, var bruden och brudgummen i ett ännu längre förhållande än vi. Sen tyckte vi också att vi hade ett så bra, stabilt och okomplicerat förhållande att vi borde klara av stressen som bildandet av en familj innebär. Och alla vi kände och umgicks med hade samma inställning. Givetvis hörde man talas om sådana som "råkat i olycka" och var för unga/ensamma/osv. Men det ansågs som en olycka - inte som ett mål att sträva mot. Ibland verkar det som att man inte pratat om vad det kan innebära med att försöka bilda familj (ofrivillig barnlöshet, mf, ma, utomkvedshavandeskap, mola, och när barnet kommer - sömnlöshet, kolik, pengabrist, jämlikhetsfrågor, FP-frågor, FL- frågor, hur mkt ska man jobba? vem tar ansvar för vad? Vem städar? Vem sköter om barnet när båda är hemma? osv det finns ju tusentals frågor man kanske ska ha tänkt igenom tillsammans...) Fast det kan ju också vara så att det blir mer synligt när det finns forum, där man lägger ut info om allt möjligt. Vad tror ni? Bättre att skynda långsamt eller att sätta in raketfarten i livet? Kanske missar vi långsamma något? Eller?