Jag får hela tiden höra av min barnmorska, bekanta och vänner att jag är så himla smal och fin som gravid. Att jag har en slank kropp med enbart en bebismage. Jag har haft en bra graviditet, där jag har ätit normalt och kunnat rört på mig. Jag har inte gjort något speciellt annorlunda med mina rutiner. Min tidigare historik av ätstörningar är inget som jag har tänkt på, först nu då många kommenterar mitt utseende mot slutet av min graviditet, vilket jag har märkt har börjat trigga mina dåliga tankar igen. Tills nu har jag gått upp 10 kilo, men jag har börjat att bli rädd för att gå upp mer under de sista veckorna. När jag träffar andra som är gravida eller andra som har varit gravida får jag ofta höra hur avundsjuka de är på mig "att jag har det så lätt" och det får mig att känna skam och må väldigt dåligt.

Jag har haft en väldigt enkel graviditet tills jag kom till vecka 30. Då insjukna jag i väldigt hög feber med svåra krampanfall och hamna på BB. Läkarna tog ryggmärgsprov på mig och konstaterade att jag har hjärnhinneinflammation orsakat av TBE. Sedan har jag legat inne i ungefär en vecka med morfin och dropp för att jag har mått så dåligt. Jag har varit så orolig för min bebis, men läkarna har under processen hela tiden vakat över mig med ultraljud och extra EKG. De säger att allt bara är bra med min lilla pojke i magen. Hela upplevelsen är det värsta jag har upplevt. Jag har aldrig mått så fysiskt och psykiskt dåligt. Nu är jag utskriven efter en vecka och är hemma för att jag har blivit bättre, men jag är helt slut och jag orkar ingenting. Jag mår så dåligt över att jag inte orkar hjälpa till med något. Dessutom har jag svårt att hålla humöret uppe och det går ut över min partner att jag är arg, sur, ledsen och gnäller hela tiden. Sedan ber jag om ursäkt och det blir bra, men jag känner att nu orkar jag bara inte vara gravid otrevlig, och så trött. Får panik av att tänka jag i vecka 33 nu och graviditeten ska fortsätta i ytterligare några veckor till. För jag orkar inte mer.