Eftersom jag jobbar konstant natt så är jag hela tiden ledig längre perioder, allt från 4-9 dagar i sträck. Då sambon jobbar oregelbundand tider så faller det ofta att barnen knappt är på förskolan/går korta dagar. Det är helt fantastiskt att ha den möjligheten att vara så mycket med barnen. Men med äldsta dottern, som är väldigt social av sig, börjar jag se det mer som ett problem på senare tid. Jag känner inte att hon får den stimulans hon skulle behöva av att vara med mig och lillasyster. Hon har inga "speciella kompisar" på förskolan, för hon är knappt där. Frågar vi vilka hon leker med så blir det inte direkt något svar som förut då hon gick 15h. Hon älskar att vara på förskolan där hon får träffa folk och pyssla och ha sig. När vi är hemma långa perioder blir det inte så då inga är hemma. Lägg till att barnen blir sjuka, då blir det minst 2veckor hemma, ibland nästan 3 bara pga hur vi jobbar. Yngsta däremot har inte samma behov, hon kör sitt egna race och jag känner inte att hon har samma behov av det här sociala och träffa folk. Även om hon också älskar förskolan. Kan man få mer tid på förskolan? Eller kommer dom bara fortsätta använda samma argument om att "det går ju så bra fast det är långa perioder emellan". Jag menar såklart inte att hon ska gå 7-16 varje dag. Men kanske gå 2 korta dagar mina lediga veckor bara för att hon ska få miljöombyte och få sitt sociala som hon mår bra av. Eller är det helt enkelt så att det krävs mer än att vi som föräldrar ser en saknad?

Hej! Är det någon här som har problem med hemorrojder långt efter? Det är nu ett år sedan dottern föddes och jag har fortfarande problem, har inte sökt hjälp för har ingen aning om vad dom skulle göra? Det kommer och går hur "allvarligt" det är. Ibland är det lite och sen är det jättemycket och det kan blöda. Efter första förlossningen försvann det, men nu har det inte gjort det efter ett helt år som sagt efter andra svängen. Vad har ni för erfarenhet av vad för hjälp man kan få? Tar dom bort "kuddarna" eller gör dom ingenting? Har dragit mig för att söka hjälp också för småsaker i dessa tider, men börjar vara irriterande.

Hej! Har ni några tips på vad vi kan göra åt en som bara spottar ut maten? Hon blir 2 i höst å har ätit vår mat tidigare. Men nu har hon helt plötsligt börja spotta ut typ allt. Hon stoppar in det i munnen å kan lila fort plocka ut det. Likaså kan hon tugga maten för att sedan spotta ut det å ta ny mat som hon gör likadant med. Saker som hon slängde i sig för glatta livet gör hon likadant med. Burkmat, gröt, yoghurt/fil, mosad potatis å soppa som är utan bitar äter hon. Å burkmat äter hon även som har bitar i, så det är inte det som är grejen heller. Har funderat om det är hennes ena tand som hon stör sig på som är på väg upp? Är en av dom större. Eller har hon bara kommit på en "bra" idé? Har ni några tips, blir tokig snart på att hon bara spottar ut maten!

Hej! Jag vet inte vad jag ska göra längre, vi har en dotter som i september fyller 1 år och då ska det väl bli kalas för henne. Men jag känner mig stressad och får ångest över det hela. Jag tycker det ska bli jättekul att ordna med kalas med min sida av släkten, inte för att det är mina släktingar, utan för att dom finns där och har alltid funnits där, både innan vi väntade barn, genom graviditeten och nu under året. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om min sambos släkt. Innan vi väntade barn så la dom noll energi på oss, dom gick ihop och sågs men vi var aldrig med eller bjudna. När min sambo presenterade mig för hans familj så gav dom noll intresse i mig eller det faktum att deras son äntligen träffat någon och flyttat ihop för att starta ett liv tillsammans. Åren gick och dom har aldrig brytt sig i att engagera sig i min sambos liv med mig eller i att lära känna mig. Men då det varit familjetillställningar så har dom behandlat mig som om vi skulle vara bästa vänner och ska kramas och ha sig, vilket jag avskyr. Jag gillar inte att kramas, vilket alla som känner mig vet och det faktum att min sambo berättat för dom hur jag är. När vi berättade att vi skulle få barn så tyckte dom det var roligt och blev jätteglada, men hörde noll ifrån dom nästan genom hela graviditeten. När vi väl fick vår dotter så blev dom såklart helt till sig och jätteglada och dom ville alla komma och träffa nytillskottet i familjen och hörde av sig. Vilket jag tyckte var jättejobbigt, för det kändes som att nu blev vi intressanta för vi fick barn och då kan man lägga tid på "oss". Men dom hälsade på en gång, sedan inget mer, träffades inte förrns på dopet. Där dom spelade så familjära inför min familj. Men tänkte samtidigt, ja men bättre sent än aldrig, även om jag tycker det är helt fel att börja bry sig och engagera sig pga ett barn. Saken hör är att efter dopet (3 månader gammal) så blev det som innan, dom slutade höra av sig å ville inte ses. Hans mamma har träffat vår dotter en gång på besök och en gång på dopet då. Hans pappa ett besök hos oss, en gång hos honom och så dopet. Hans systrar lika få gånger, hans far och morföräldrar likaså. Dom ringer inte ens eller skickar ett sms eller liknande för att kolla läget. För att ses. För att höra hur det går för vår dotter. Dom har börjat inse att hon föddes ju på hösten, hans pappa ringde och frågade när hon fyller år, hennes egen farfar vet inte ens när hon fyller år? Inte dom andra heller. Men samtidigt förväntar dom sig att dom ska få komma på kalas och låtsas bry sig för en dag, vilket jag tycker det känns som. Men det känns tungt och inte alls roligt. Hennes födelsedag ska vara en glädjens dag, men jag får ångest och känner mig jättestressad och mår dåligt ju närmare dagen kommer. Vi måste väl ordna kalasbjudning även för dom, men samtidigt känner jag att dom förtjänar inte det då dom inte vet någonting om henne, dom känner henne inte. Jag vill inte att vår dotter ska växa upp med att halva släkten bara bryr sig då det är högtider. Jag själv har haft en frånvarande pappa som endast hörde av sig då det var födelsedagar och sådant. Och det mådde jag inte alls bra över, man känner sig oviktig. Som tur är har vi bra kontakt nu och det är så jag vill att det ska vara med den sidan av släkten för min dotter. När hon nu har farmor, farfar, fastrar m.fl. som bor i närheten och lever. Hans syster som har två barn lägger hans föräldrar och andra syster och släktingar mycket tid på att träffa och dom hörs hela tiden, äter middagar, sover över, bara ses en snabbis m.m. Läggs upp bilder hela tiden på när dom umgås. Det gör inte saken bättre. Min sambo mår dåligt, jag mår dåligt och blir arg för dom behandlar min sambo som luft och ointressant då det läggs så extremt mycket tid på hans systrar men ingenting på honom och hans liv. Men det ligger hos dom, min sambo har pratat med dom om det här tidigare. Vad kan man göra? INTE bjuda in i hopp om ett uppvaknande?

Jag och min sambo har varit tillsammans 1,5 år och jag kan inte vara gladare, vi har det helt underbart och planerar att skaffa barn snart. Men det som ska vara helt fantastiskt och att se framemot ger mig en klump i magen. Jag är jätteglad och då jag ser honom skina över tanken på att bli förälder så känns allting underbart, men sedan påminns jag om att allting är inte tipp topp. Min sambos släkt är som främlingar för mig, jag känner dom inte alls och ibland glömmer jag tom deras namn. Innan dom träffat mig var dom jättenyfikna och ville träffa mig, dom ville veta allt om tjejen som fångade han som levt singellivet och aldrig tagit hem en tjej. Men då vi väl blev bjudna så var dom inte alls intresserade, det var som om jag var luft för dom. Dom frågade aldrig mig om något, dom presenterade sig och där slutade det., inget mer. Då hans föräldrar är skilda så genomled jag två sådana besök, för det var likadant på båda sidor. Båda träffarna slutade i att jag nöp min sambo i benet för att visa att jag bara ville därifrån. Jag är en väldigt blyg person, så att möta nya människor är jättejobbigt för mig, jag är inte någon som tar plats i rummet och startar konversationer. Men detta hade min sambo berättat för dom och pratat med dom om, att dom måste bjuda in mig och prata med mig. Men dom struntade rent utsagt i mig. Jag lämnade dom med en klump i magen, ledsen och illa till mods. Jag pratade med min sambo om detta och han höll med mig och pratade med sin mamma och sin pappa. Pappans svar var att "jag vill inte lägga mig i för mycket i början, utan vill låta er vara". Mamman däremot höll med om att det inte blivit så bra, att vi borde ta en ny start. Den nya starten har aldrig blivit av. Då jag och min sambo flyttade ihop och verkligen startade vår framtid så fortsatte hans släkt att fortfarande prata med honom som om han var själv. Hur skulle HAN klara av att betala dubbelhyran första tiden, hur skulle HAN klara det och det och det. Ville HAN ha dessa möbler/inredningssaker. Det var inget VI i deras ögon, allting var runt honom. Det tog minst en månad efter vi flyttat ihop tills dom började tala om oss som ett par. Då hade vi ändå varit tillsammans i ett halvår innan vi flyttade. Trots försök då sambon pratat med dom så har inget förändrats, dom kommer förbi då jag inte är hemma, dom pratar endast med sambon. Det hela har resulterat i att varje gång hans familj endast nämns, så får jag en klump i magen och känner mig väldigt illa till mods. För mig som väldigt blyg och har varit deprimerad så krymper jag väldigt fort. Det hela har blivit en ond cirkel, där jag nu undviker hans familj för jag mår så dåligt av tanken vid dom, jag får nästan ångest ibland då jag är illa tvungen att träffa dom som hastigast. Nu när vi planerar att skaffa barn så vet jag inte vad jag ska göra, hur ska jag hantera detta? Till min sambo har jag sagt att om dom helt plötsligt blir engagerade och låtsas bry sig då dom hör om graviditeten eller då vi fått barn så vill jag inte ha med dom att göra. Att dom inte alls är välkomna, att jag inte tänker släppa in dom. Han håller med mig, vilket lättar mycket. Han säger att han kommer ta den diskussionen då med dom. Men jag önskar att det inte ska komma till det. Vi har försökt, men inget händer. Vad ska jag göra? Jag vill inte tvingas umgås med folk som får mig att må psykiskt dåligt. Allt detta stressar upp mig inför tanken över att skaffa barn och ibland velar jag. Kan jag verkligen neka dom att komma och hälsa på det blivande barnet? Det känns också fel. Någon som haft en liknande upplevelse med svärföräldrarna och andra släkten? Hur har ni hanterat detta? Tacksam för alla tankar och förslag :)