Har en högst dysfunktionell kärnfamilj som de varit många turer med. Men nu när jag fått barn och väntar ett till känns de som att de går inte att fortsätta acceptera vad som helst..och nu behöver jag utomståendes råd! Mitt första barn har de knappt varit delaktiga i, dotters andra födelsedag var de ingen förutom min pappa som kom för att fira. Övrigas Effort att vara delaktiga är knapphändig. Nu väntar jag andra barnet om 10 veckor och har denna graviditet inte fått en endaste fråga om något, min växande mage blir helt ignorerad. Vilket gör att man känner sig obekväm,och förminskad tycker jag. Jag har påpekat och sagt vad jag känner ,via sms som är vanliga kommunikations sättet, men får ändå ingenting tillbaka. Min syster sa vid ett tillfälle , nä varför ska jag bry mig om dina ultraljud och grejer.världen kretsar inte kring din graviditet har egna problem.. ingen vet att vi väntar en son denna gång, för ingen bryr sig. Nu när de är 10 veckor kvar bara!!! börjar de kännas olustigt, vill jag ha med dom att göra längre? Är det dags att bryta helt? Min mamma totalt ignorerar de jag skriver och skickar istället bilder på sitt och sina projekt. Hon älskar min dotter men lider av grova psykiska problem med sig själv, psykoser och narcissistiska drag utan att vara medveten om de. Hon är inte kapabel att vara tillgänglig. Och min syster brås mkt på henne. Min bror har inte träffat min dotter på ett år,fast vi bor i samma stad. Han svarar inte på sms eller bilder jag skickar på henne. Jag försöker för jag har sån ångest att det är så här, den här tiden kommer aldrig tillbaka. Och dom är inte här. Men hur gör man när familjen skadar en mer än de positiva. Jag är 35 år och har dansat efter dom hela livet. Är de dax att gå vidare.det är de känner att de tar bort all glädje .. Fler i samma situation? Eller råd kring hur man förhåller sig till sådana här komplexa relationer och att bära sorgen att de inte kommer känna mina barn. Jag ger inte upp och fortsätter bädda för dom hur de ska bete sig men i slutändan ger de mig mindre respekt och känner mig patetiskt .

Under graviditet märkes tydligt hur både vänner och familjemedlemmar till främst sambon inte kunde förmå sig att visa något intresse för den växande magen. Vissa kunde inte ens fråga en endaste fråga eller ens så mkt som titta åt ens håll. Väldigt obekväm stämning för en som har en kula tyckte jag. När vi sedan fick vår flicka fortsatte det mycket svala intresset. Först visade de sig att en av dessa ointresserade vänner själv var gravid nu och då föll polletten ner,jaha därför hon inte kunnat påpeka något då hennes avundsjuka var ivägen eller? Nu är dottern fyra månader och nästa vänta barn nyhet kom, sambons bror och flickvän väntar barn. De som inte frågat ett skvatt under vår graviditet och inte har tid att hälsa på hos oss nu. Men det förvänta att jag ska vara glad för detta? Min sambo tycker jag är hemsk som inte nu kan hoppa av glädje och säga kul! men jag kan bara inte? Har så svårt att respektera den där avundsjukan som måste ha varit grunden till ointresset. Men nu ska jag uppmärksamma deras lycka och se fram emot att vår dotter får en kusin? Jag känner bara nej. Nej. Sjuka tankar som att självklart fick de bråttom och vela inte vara sämre eller att vi ska ha nått som Inte dom har. när andra är missunnsam blir jag likadan-och det är en äcklig känsla! Jag vill vara lycklig för min lilla tjej och inte upptas av sådant här. Frågan är, någon mer som känt likadant?