Egentligen behöver jag bara skriva av mig och få ur mig lite ångest. Rent statistiskt och logiskt vet jag att det är precis lika vanligt att få två missfall på raken som det är att få ett. Jag vet även att det inte finns något som jag kunde ha gjort annorlunda för att det inte skulle bli såhär. Jag har varit gravid två gånger, är numera 37, men de två graviditetens vilka båda har slutat med missfall har varit inom nio månaders tid. Första graviditeten tog efter två månaders försök. Blev både glad och oroad när vi fick ett tydligt plus. Men en graviditet är såklart förenat med oro från start lika mycket som ett liv som förälder är det. Började få bruna flygningar i v 12 och mina symptom försvann. Ringde gyn, 1177 och alla möjliga insatser men alla sa att det är ingen fara, det är vanligt och så länge du inte har ont så är det lugnt. Själv fattade jag ju att något inte stämde och vid VUL några dagar senare konstaterades MA som avstannat i v 7+6. Det blev cytotec och några smärtsamma dagar. Ett halvår senare visar det sig att jag är gravid igen. Skulle idag vara i v 5+4. Hade tid på MVC för hälsosamtal men när jag vaknade i morse blödde jag och hade ont i svanken. Har faktiskt ändå varit på MVC men det var mer utifrån att jag vill att dom journalför det. Jag blöder fortfarande och har ont men det har väl inte riktigt dragit igång ännu och eftersom det är så tidigt så kanske det inte blir värre än så här. Just nu känns det mest som om jag har mens. Jag har samma värk och ungefär samma blödning som jag brukar ha då. Jag tror det avstannade redan i måndags för då försvann molvärken och den värsta tröttheten. Magen kom även igång igen och jag började svettas på nätterna vilket jag normalt sätt bara gör innan mens av någon anledning. Just nu känns det lite hopplöst samtidigt som det känns bättre denna gången eftersom det är så pass tidigt. Hade jag inte testat mig så hade jag tagit det som en väldigt sen mens. Den största oron jag har är såklart att det är något fel på mig som varit gravid två gånger inom ett år vilka båda slutat i missfall. Statistiken talar dock för att det går bättre nästa eftersom tre missfall på rad är ganska ovanligt samtidigt som statistiken talar emot mig då jag bara varit gravid två gånger och båda gångerna har slutat i missfall. Jag tror att vi kanske försöker igen. Just nu känns det lite som att det spelar ingen roll och blir jag gravid igen så kommer det ändå sluta så här. Och med det i bakhuvudet kanske det är lika bra att låta bli att försöka överhuvudtaget så man slipper drabbas av det här igen och den ångest det ändå skapar. Då slipper man alla tankar på att man är värdelös och misslyckad som kvinna. Och för att göra situationen ännu värre så är min närmsta kollega och vän i 7 månaden. Min chef är i 8 månaden och en annan kollega är i 6 månaden. Ångesten inför att gå till jobbet igen nästa vecka och möta tre höggravida kvinnor som är överlyckliga och uppfyllda av sina graviditeter är faktiskt värre än att just nu sitta och vänta på att min graviditet ska lämna kroppen helt.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Åh, vad jag känner igen mig. Jag vet att det inte finns något vettigt att säga från en utomstående, men vill bara att du ska veta att jag varit med om exakt samma. Två missfall inom en 10 månaders period, ett i vecka 8 och ett i vecka 10. Hemskt!! Barnmorskan sa till mig att ”det bästa är att du kan bli gravid! Och din livmoder och dina äggstockar ser hela och fina ut!”. Världens kram till dig!!
Denna kommentar har tagits bort av dess författare.
Lider med er... Vi hade 4 mf/ma och vissa av dem ändå rätt sena (v. 13-15), så man börjat få upp hoppet. Som tur var så fick vi till slut hjälp av överläkaren på kvinnokliniken som hade egna studier av kosttillskott och har fått 2 friska härliga barn efter det. Hoppas ni snart får det ni längtar efter.
Det är bara o kämpa. Jag hoppas att det ska lösa sig. Det är helt normal att du känner så men det är viktigt att du tänker positivt och att alltid ha i tanken att du har det bättre än många andra i världen. Aom sagt jag förstår dig helt och detta kommer att förändrad med tiden.
Tack för ditt svar. Jag gläds med dig och din dotter. Våra kroppar är minst sagt fantastiska som klarar av väldigt mycket både på gott och ont. Jag är både glad och ledsen. Jag är glad att missfallet denna gång kom så tidigt och jag är glad över att jag faktiskt kan bli gravid. Jag är ledsen över att jag får missfall och ledsen över att jag tror att det är så det kommer bli varje gång jag blir gravid. Men livet är inte riktigt rättvist och vissa är det nog meningen att det ska vara tufft för.
Ledsen för din skull men känner igen det du känner exakt då jag har gått igenom missafall. Jag måste säga att det du känner är inte fel och inget och ingen kommer att få dig att må bättre förutom dig själv. Jag var med min man i tio år sedan att jag var 23 år och efter ett år vi skulle skaffa barn men utan lycka då jag hade problem med ägglossning och efter 5 år av försök och behandling blev jag gravid och alla var överlyckliga förutom mig. Hela tiden frpn start könnde jag att något är fel, trots alla ul o allt var normal men den dagen jag var i vecka 14 så fick jag smärtor och fick missfall. Då blev allting svart och jag tänkte att jag kommer inte att få barn i mitt liv och bestämde att inte försöka igen. Jag tar ingen preventiv medel dp jag kan aldrig få ägglossning enligt alla undersökningar utan lpng behandling men ett år sen, 4 år efter missfallet blev jag gravid utan behandlig eller planering och jag var 33, nu 34,. Nu har jag fått en liten tjej och kan fortfarande inte tro eller fatta det och har varit orolig hela tiden. Jag berättar till dig eftersom det är aldrig försent. Gud visar alltid vägen och har sina sätt att ge oss det vi inte tror kan få. Jag är ingen läkare och kan inte garantera till dig att kommer att få barn men jag vet att det alltid finns hopp och det var möjligt för mig att bli gravid när som helst sp skulle jag gjort flera försök. Kanske jag oxå bara skriver ut mig men hoppas att nör jag delar med mig så könner dig inte ensam.