Hej,
Gravid vecka 14+3 och har sedan gårdagen ont på höger sida. Enbart när jag rör mig.. exempelvis böjer mig fram. Känns nästan som om något är i kläm eller trycker på. Går inte över med Alvedon. Bör jag vara orolig? Vad kan det vara? Någon som upplevt liknande?
Hej, vet inte om det är liknande de nervklämningar jag hade under graviditeten, jag hade hälsporre några dagar, ischias liknande smärta till och från och sen de eviga nypen från när livmodern växte och drog i ligament och skit. Om du känner dig orolig så skulle jag säga kolla med BM, bättre att fråga en gång för mycket och få ro i kroppen 😊
Hade så hela graviditeten nu senast, ett tag kändes det som att jag fick missfall ärligt talat. Klämde, drog och kändes som nyp i hela livmodern… har bebis här nu! Kände inget sånt under min första grav.
Är förmodligen bara ligament/livmodern/ nerver som kläms. Tänk på att alla organ ska ju flytta på sig för att ge plats åt bebis
Hej,
jag fick nyligen veta att jag är oplanerat gravid och min sambo vill inte behålla barnet. Själv vet jag inte vart jag står i det här, jag har inte tänkt så mycket på det eftersom sambon sa nej. Jag la mig platt nästan direkt och bokade en tid för abort men det känns inte bra. Jag har tidigare haft mycket problem med panikångest och har varit sjukskriven för det flera gånger och nu är jag rädd att aborten kommer orsaka en ny sväng av detta. Det finns även en hel del depression i min familj som också oroar mig.
Hade sambon velat behålla barnet så hade jag utan tvekan behållt det men nu när han inte vill så har jag ingen aning om vad jag känner. Jag mår inte jättebra av det här och tycker att det är oerhört jobbigt. Den största rädslan ligger i hur jag kommer må efteråt då min största dröm är att bli mamma och skapa en familj. Jag vill verkligen inte tvinga på sambon ett barn och därav sa jag ja till en abort direkt men det känns betydligt jobbigare än jag tänkte mig.
Är det någon som har gjort abort trots att man kanske velat ha barnet? Hur var det känslomässigt och hur länge påverkas man? Har någon tips på vad jag kan göra?
Tänker att det är viktigt att ta dina känslor och tankar kring detta på alvar. Kanske kan du säga som det är till din sambo, eller ta hjälp av ett gemensamt samtalsstöd. Känner igen mig i att leva med ångest, men det blir ofta bättre med åren och man måste liksom försöka leva framåt, jag har själv provat olika samtalsstöd och curatorer, försökt hitta det som fungerar för mig och hur jag behöver tänka för att ta steg framåt och vilken återhämtning som fungerar. Du klarar mer än du tror och växer genom att ta steg I olika riktningar. Ge dig själv ett andrum att tänka igenom beslutet och kom ihåg att det är din kropp och du som bestämmer. ❤️💕❤️💕❤️💕❤️💕
Jag instämmer med föregående. Jag skulle rekommendera ett gemensamt kuratorsamtal eller liknande. Han måste förstå hur du känner och inte bara tänka på sig själv och sin situation.
I min erfarenhet så får männen mer panik av oplanerad graviditet än kvinnor. Männen går vidare utan större problem medan det är kvinnorna som får leva resten av livet med konsekvenserna av en förhastad abort.
7 år senare kan jag fortfarande bli gråtfärdig ibland när jag tänker på barnet som mitt ex tvingade till abort. Det som hände då gjorde ju inte min ångestproblematik bättre...
Och nu när jag och min man väntade barn hade jag otrolig ångest kring samma veckor i graviditeten som då när jag förlorade mitt första barn. Trots att min man är otroligt förstående och stöttande.
Jag hoppas att din sambo är bättre än mitt ex. Lycka till.
Hej,
Hoppa över detta inlägg om vikt är känsligt ämne!
Jag har en fråga kring att komma tillbaka i sin kropp efter graviditet och undrar lite hur ni andra har sett på viktnedgång efter förlossning? Jag skulle nämligen behöva lite råd.
Jag födde vår dotter för 3 månader sedan och är så tacksam för att kroppen har burit en graviditeten och gett oss den mest fantastiska lilla tjej.
Jag blev väldigt stor och tung under graviditeten = min kropp är långt ifrån den kropp man hade förr vilket jag dock tycker är helt okej. Mitt BMI är däremot nu på en nivå som är 30+ vilket inte är bra. Min läkare har nämnt till mig att jag får börja med läkemedel för viktnedgång (typ Mounjaro) men jag är osäker om jag vill. Jag ammar inte så det går bra på så sätt men jag undrar om det kan skada min dotter på nått sätt ändå?
Det känns samtidigt som en rejäl kamp att lyckas komma i sån otrolig form på egen hand med träning och kost utan lite hjälp på vägen. Hur hade ni gjort? Och hur har ni andra gjort för att komma i form efter förlossning när ni inte ammat? Är det möjligt att lyckas på egen hand? Inspireras gärna!
Hej! Jag hade funderat på eventuella biverkningar, och om jag vore ok med dessa hade jag tagit läkemedlet. Är det en läkare du tycker känns seriös som har skrivit ut det? Det känns som jag hört att dessa mediciner skrivs ut hejvilt. Men så länge en duktig läkare står bakom det hade jag varit trygg med att det är ok. Jag tycker viktnedgång är otroligt kämpigt - det kräver en väldigt stor viljestyrka för att vinna över mitt sötsug. Det tar på hjärnkraferna att alltid kämpa med att göra rätt val varje gång man ska äta något. Dessa krafter behöver jag i bebistider, så om jag vore ok med biverkningarna skulle läkemedel underlätta massor för mig iallafall. Jag tror inte läkaren skulle ordinera något som skadar barnet. På vilket sätt funderar du om det kan skada henne? :)
Tack för bra input! Jag tror steget att börja med det känns stor bara, lite läskigt att ta en medicin och inte veta hur man kommer bli påverkad av de eventuella biverkningarna.
Kan nog int skada min dotter då jag inte ammar men man vet ju så lite om dessa fortfarande då de inte funnits så himla länge än. Men det är säkert ingen fara.
Hej,
Hade behövt lite solskenshistorier. Inget annat. Jag och min man har en 2,5 åring. I september gjorde vi en senabort i v.15, då det visade sig att fostret hade kromosomavvikelser. Låg återupprepningsrisk, en trisomi21. Är gravid nu igen i v.11. Nipt om 1 vecka. Är så innerligt nervös och orolig för att få samma svar igen och behöva gå igenom detsamma igen. Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta, men är det någon som varit i liknande situation där det gått vägen? Tack för pepp.
Idag fick jag en brun/rosa vattnig flytning som tilltog och fyllde trosan. Jag ringde 1177 som skickade mig till akuten där läkaren sa att allt såg bra ut, fick höra hjärtslagen, det fanns bra med fostervatten och mäter exakt på dagen 9+0, som det ska.
Nu under kvällen har flytningen tilltagit, mer likt en blödning med rostbrun/roströd/mörkröd färg.
Någon som varit med om samma? Solskenshistoria? Visade sig bli missfall?
