Jag saknar min exman men jag vill inte ha honom tillbaka. Jag saknar att ha någon att dela livet med, jag saknar att inte kunna dela på vardagen. Det känns tråkigt att vi missar tid med våran son (när han är hos den ena av oss) och jag minns alla små marknader och allt mys, just nu mer än någonsin. Jag vet i verkligheten att det inte alls skulle fungera att leva ihop men jag saknar honom. Jag saknar att inte ha någon att dela alla saker som vår son med. Jag tänker tillbaka på alla roliga stunder och då känner jag bara fan vad tråkigt, jag saknar den mannen. Men när det kommer till kritan saknar jag ju inte allt det andra, jag saknar inte honom på det sättet som ma saknar någon man älskar. Jag vill inte alls ha tillbaka honom. Det är helt slut med alla känslor men ändå. Jag behövde bara skriva av mig här lite. Jag är glad och lycklig men visst var det mycket roligare att gå och handla som en familj eller bra att hitta på saker med sonen. Ingen som delar min glädje när sonen får ett skrattanfall eller när vi är och gör saker och ting. Jag saknar alla bra stunder men jag jag saknar inte egentligen inte honom som min man för jag älskar honom inte på det sättet men det var en annan sak att dela livet med någon. Så nu har jag pratat klart! ;) Haha.