Jag skriver här för att få reda på om det finns fler i samma situation.

De senaste åren märker jag att min och mammas relation har blivit sämre och sämre och sedan jag blev mamma har hon visat ett totalt ointresse för både mig och mitt barn. Jag lades in med svår havandeskapsförgiftning och blev kvar på bb över en vecka. Hon hörde inte av sig en enda gång för att fråga hur jag mådde eller för att få se bild på bebisen osv. När jag kom hem från bb fick jag förlossningsdepression, och hon erbjöd sig aldrig att komma och avlasta eller fråga hur jag mådde. När jag berättade att jag mådde dåligt sa hon bara ”vill du att jag ska tycka synd om dig nu eller?”.

Hon har aldrig någonsin visat ett intresse för sitt barnbarn och trots att vi bor ett par km ifrån varandra kommer hon nästan aldrig och hälsar på. Hon har också explicit sagt att hon inte kommer att vara barnvakt någon gång. Detta beteende har gjort att jag mer och mer överväger att säga upp kontakten. Jag förstod sedan innan att hon skulle ha noll intresse av sitt barnbarn, men jag är ju ändå hennes barn och någonstans borde hon väl ändå bry sig om MITT mående i alla fall?

Är detta något man kan klippa kontakten för eller hur ska jag göra? Jag känner ju att jag mår dåligt av den här relationen, samtidigt som jag såklart fortfarande vill ha en mamma..

Någon mer vars svärföräldrar fullständigt tappat det efter att bebis kommit till världen? Det är kritik, pikar, manipulation, gaslightning osv, mestadels när sambon inte är med. När han är med vågar han dock inte säga ifrån. Känner att relationen till sambon håller på att brytas. Relationen till svärföräldrarna är förstörd sen längesen. Vad gör man? Älskar min sambo och numera hatar svärföräldrarna.

Hej!

Jag skriver här för att se lite hur oberoende ser på våran situation och eventuellt ge råd..

Jag och min sambo har haft en relation i drygt 3 och ett halvt år.

De började med rätt mycket tjafs, svartsjuka från min sida och bråk… Innan vi ens varit tillsammans 1 år blev jag oplanerat gravid och dessutom var jag (är fortfarande) arbetslös. Jag behöll våran son mot sambons vilja, men han valde att stanna efter mycket tjafs..

Jag fick förlossningsdepression när sonen föddes för 2 år sen - men fick ändå väldigt lite stöd hemma.. Fick göra allt med sonen, allt hushåll osv.. i efterhand har jag fått reda på att sambon också mådde dåligt men inte ville säga de till mig.

Han är väldigt stökig av sig skulle jag säga, lämnar snusdosor, använd snus, kläder osv efter sig och det tar lång tid innan det plockas upp. Jag känner mig som en extra mamma, men enligt honom beror detta på att de är fullt i hans hjärna och inte har kapacitet att varken se eller tänka på att de tex behövs göras saker. Han gick in i väggen för 1 år sen och blev sjukskriven men nu är vi båda är hemma arbetssökande med sonen så vi är på varandra hela tiden. Han tar dessutom antidepressiva och några lugnande på kvällen.. eftermiddagarna mår han skit och kan typ inte göra så mycket.

Vi tjafsar ofta, jag känner som ett agg emot honom och allt han gör vilket gör mig kort/otrevlig i tonen som gör honom sur.

Ibland kan tjafsen eskalera när sonen sover och vi båda är bra att trycka på varandras punkter. Men det kan sluta i att han höjer rösten och blir helt galen, kastar saker, sparkar saker, säger exempelvis att han ”önskar det va lagligt att slå kvinnor” och vid ett tillfällen tagit tag i min arm och en gång min nacke o tryckt till.. han ångra sig efteråt o sen dess inget ”fysiskt”. Något mer som hänt upprepade gånger är att han ställer sig i vägen om jag tex vill åka iväg och lugna mig, följer efter och gör sig stor.. Hotar med att jag inte ska få komma in igen, tar nycklar, säger att han ska säga vad som helst ifall jag ringer soc eller polisen..

Han är inte heller så jättebra med sonen. Han är en bra pappa - men har ofta dåligt tålamod och är rätt hård och inte så noggrann. Ett exempel av allt är att han har lämnat sonen på övervåningen och gått ner o hämtat något själv, men inte satt något skydd för trappen (vi har ingen grind där för vi är aldrig där).. Vi är oftast bara hemma, sonen har inte börjat förskola än och inte varit mycket på Öppna förskolan heller.. Att gå ut med sonen är inget han tar initiativ till heller.. han vill mest bara sitta på en stol o vänta ut dagarna. Super tråkigt och inte så jag vill ha det även om man ibland kanske känner så, men inte alltid

Givetvis är inte jag felfri och är förmodligen den som driver fram detta genom min dåliga ton. Men jag orkar verkligen inte ha de såhär, orkar inte vänta mer. Men jag älskar honom och vill vara med honom..

När jag skriver detta ser jag att jag borde lämnat för längesen. Jag är medveten om att sonen påverkas, men pga ekonomi kan jag inte bara dra, jag kommer liksom inte få en lägenhet som arbetslös.. Sen känns de så dumt att ge upp, man vill ju ge sonen en familj liksom.. såklart inte till vilket pris som helst.. Men känner även ett slags kontrollbehov, att behöva ha koll för annars görs allt med sonen lite halvt liksom.

Han tar inte heller till sig av ”kritik”, han bryr sig typ inte tillräckligt. Har bett han laga lite mer näringsrik mat till sonen men nej, att inte höja rösten mot sonen, läsa mer, gå ut mer, va noggrann när tex barnstolen sätts in, men inte ens det hade han koll på som jag tog för givet så jag har behövt sätta om den nu…

Vad hade ni gjort? Vad rekommenderar ni mig att göra? Är det jag som är för krävande? Det finns såklart mycket mer att skriva men får nog stanna här, har mest beskrivit hans ”brister” men jag har såklart mina egna

Jag kan tillägga att vi går i familjerådgivning.. oj vad långt inlägget blev men jag hoppas verkligen någon orkar läsa :) <3

Någon mer som fått en släng av babybluse? Vad gör man om man ångrar en strelisering? Skrev på papper om de o va inställd på det & de kändes så rätt men just då men nu när ja kom hem känns de så fel känner ångest ser ingen glädje knappt ,detta tog på mig hårt på mig sa t bvc att ja e nere hon skulle skicka remiss till nån mödravården psykolog men känner redan att prata bara kommer inte hjälpa mig när sambon frågar mig om vi ska se nån film när barnen sover så vill ja inte vill inte saker som ja velat förut hade känns bättre om att gjort detta istället för mig antar att ja kommer få betala en saftig summa om de ska försöka få tillbaka mina äggdelar o att ja står för de ursäkta för långt inlägg men vet inte vart ja ska vända mig 😭

Jag vill egentligen bara veta vad andra vuxna människor tycker om det här.

När vårt tredje barn var nyfött åkte vi för att hämta en låda med en studsmatta. Min man blev väldigt stressad och bad mig sätta på YouTube till barnen. Jag tyckte det var bättre att gå med dem och hämta barnvagnen som stod 50 meter bort. Han blev rasande. I bilen bad jag honom gång på gång att inte fortsätta köra till mina släktingar, men han vägrade lyssna. Jag skrek i desperation. Först när jag sa att jag ville skiljas vände han.

Efteråt tog han inget ansvar, bad inte om ursäkt och sa att jag borde ha följt hans “skarpa order”.

Det har hänt fler gånger men inte så extremt som den gången. Han blir ofta irriterad eller skäller på mig även när vi tycker samma sak. Jag drar mig för att be om hjälp eftersom det ofta möts av suckar, ilska eller kritik. När jag är ledsen eller trött blir han irriterad istället för att lyssna.

Jag har backat i flera frågor – som att hans föräldrar tagit över vårt hönshus eller planerar byggen på vår mark – för att undvika konflikter han inte orkar ta.

Jag känner att jag inte riktigt får vara mig själv. Jag försöker hålla ihop allt, men känner mig inte trygg. Jag har sagt att jag inte accepterar fler händelser som det i bilen. Och även om jag inte vill lämna nu, vet jag att om livet ser ut så här om fem år, då kommer jag inte vilja stanna kvar.

Kan tillägga att han har diagnosticerat sig själv med utmattningssyndrom och ADHD. Han har lätt till ångest och är ljudkänslig. Allt detta är obehandlat.

Jag kan också tillägga att jag varit relativt emotionellt omogen fram till för 1-2 år sedan när jag började aktivt jobba med mig själv.