Jag och mitt ex var förlovade och försökte få barn under en längre tid, när jag tillslut plussade mot alla odds var det en dröm för oss båda som gick i uppfyllelse. Men de visade sig skulle bli jobbigt, jag mådde extremt dåligt, mådde illa, tappade livslusten, ville inte kliva upp längre och kände mig äcklig och otillräcklig. Jag försökte vara ärlig om detta till min sambo, men istället för att stötta och ge kärlek drog han sig undan mig och jag började må ännu sämre. Jag bad om hans kärlek så många gånger, för helt ärligt, han var personen jag var så fruktandsvärt förälskad i, men jag fick ingenting av de.. I vecka 21 lämnade han mig, vi hade då en ny lägenhet vi skulle flytta till om en månad, jag hade fått en bättre tjänst på jobbet och jag hade skaffat vänner (vi hade några månader innan flyttat 40 mil och jag hade gett upp mitt liv för att starta upp på ett ställe han verkligen ville vara på), jag stod där ensam och förkrossad med ett barn i min mage. Kring vecka 25 kom han tillbaka i mitt liv igen, men jag fick mest bara skäll och jag kände mig mest utnyttjad. Han ville knappt umgås med mig något alls och jag dög bara till att serva med saker, men jag fortsatte kämpa för min kärlek, för vår familj. Han hade under ett flertal gånger hotat om att lämna mig och vår dotter under tiden också och gått iväg när han fått mig extremt sårad.. dagen efter julafton försvann han igen från våra liv, fast då var det för sista gången. Jag grät och grät och han brydde sig inte ens, han lämnade pga han ville supa på nyår istället för att umgås med oss som han hade lovat.. jag kände mig fullständigt värdelös och ensammast i världen. Det var ju inte såhär det skulle bli? Jag älskar ju honom så mycket så jag skulle offra mig själv alla dagar i veckan för hans lycka. Men då kom jag på min dotter som ligger där i magen, som är beräknad om ca 8 veckor. Min lilla tjej Som haft en frånvarande pappa som betett sig så himla illa, valt saker före i hela graviditeten osv. Jag kanske förtjänar att bli behandlad som han behandlat mig, men jag skulle aldrig utsätta min dotter för att ha en pappa som kommer och går när de passar. Som väljer alkohol och sina vänner före och som bara skriker på en.. så nu sitter jag här. 32 veckor gravid och lämnad upprepade gånger, helt vilsen och ensammast i världen. Just nu gör det fortfarande brutalt ont ibland och jag har svårt att tänka mig hur jag ska klara mig framtill min lilla tjej är född, men saker blir nog bättre sen.. Någon annan som också blivit oväntat lämnad i sin graviditet? Hur tänker ni om förlossningen? Vem kommer ni ha där osv? Jag är helt kluven, jag var helt 100% på att enbart barnets pappa ska vara där och stötta, men saker händer och han kommer ju uppenbarligen inte vara i närheten då..
Lämnad under graviditeten
5 svar