Egentligen behöver jag bara skriva av mig och få ur mig lite ångest. Rent statistiskt och logiskt vet jag att det är precis lika vanligt att få två missfall på raken som det är att få ett. Jag vet även att det inte finns något som jag kunde ha gjort annorlunda för att det inte skulle bli såhär. Jag har varit gravid två gånger, är numera 37, men de två graviditetens vilka båda har slutat med missfall har varit inom nio månaders tid. Första graviditeten tog efter två månaders försök. Blev både glad och oroad när vi fick ett tydligt plus. Men en graviditet är såklart förenat med oro från start lika mycket som ett liv som förälder är det. Började få bruna flygningar i v 12 och mina symptom försvann. Ringde gyn, 1177 och alla möjliga insatser men alla sa att det är ingen fara, det är vanligt och så länge du inte har ont så är det lugnt. Själv fattade jag ju att något inte stämde och vid VUL några dagar senare konstaterades MA som avstannat i v 7+6. Det blev cytotec och några smärtsamma dagar. Ett halvår senare visar det sig att jag är gravid igen. Skulle idag vara i v 5+4. Hade tid på MVC för hälsosamtal men när jag vaknade i morse blödde jag och hade ont i svanken. Har faktiskt ändå varit på MVC men det var mer utifrån att jag vill att dom journalför det. Jag blöder fortfarande och har ont men det har väl inte riktigt dragit igång ännu och eftersom det är så tidigt så kanske det inte blir värre än så här. Just nu känns det mest som om jag har mens. Jag har samma värk och ungefär samma blödning som jag brukar ha då. Jag tror det avstannade redan i måndags för då försvann molvärken och den värsta tröttheten. Magen kom även igång igen och jag började svettas på nätterna vilket jag normalt sätt bara gör innan mens av någon anledning. Just nu känns det lite hopplöst samtidigt som det känns bättre denna gången eftersom det är så pass tidigt. Hade jag inte testat mig så hade jag tagit det som en väldigt sen mens. Den största oron jag har är såklart att det är något fel på mig som varit gravid två gånger inom ett år vilka båda slutat i missfall. Statistiken talar dock för att det går bättre nästa eftersom tre missfall på rad är ganska ovanligt samtidigt som statistiken talar emot mig då jag bara varit gravid två gånger och båda gångerna har slutat i missfall. Jag tror att vi kanske försöker igen. Just nu känns det lite som att det spelar ingen roll och blir jag gravid igen så kommer det ändå sluta så här. Och med det i bakhuvudet kanske det är lika bra att låta bli att försöka överhuvudtaget så man slipper drabbas av det här igen och den ångest det ändå skapar. Då slipper man alla tankar på att man är värdelös och misslyckad som kvinna. Och för att göra situationen ännu värre så är min närmsta kollega och vän i 7 månaden. Min chef är i 8 månaden och en annan kollega är i 6 månaden. Ångesten inför att gå till jobbet igen nästa vecka och möta tre höggravida kvinnor som är överlyckliga och uppfyllda av sina graviditeter är faktiskt värre än att just nu sitta och vänta på att min graviditet ska lämna kroppen helt.