Är gravid i v.8, minst sagt en överraskning. Det var inget vi hade planerat, och min sambo vill absolut inte ha fler barn då har han två sedan ett tidigare förhållande, det här är mitt första. Det har gått så långt i hans negativt att jag inte ens kan prata med honom om det, han vill inte veta när jag ska på ultraljud eller besöka barnmorskan. Han vill bara ta bort det, och det känns som han försöker övertala mig genom att säga hur gamla vi är (jag är 37), hur hemsk världen är och att han kommer dö innan han fyllt 50...
Jag förstår alla hans argument, men jag känner att detta är min enda chans att få bli mamma.. jag vet inte ens om jag vill det längre efter hans negativt. . det känns inte som att det finns någon glädje i det, det är bara en massa problem med graviditet och barn. Jag försöker förgäves hitta något positivt, men jag tror att han har påverkat mig så mycket så att jag inte kommer kunna det. Jag känner mig bara ledsen, trött, ångestfylld och mår dåligt hela tiden.. oroar mig så otroligt mycket för att det ska vara något fel på barnet.. Vet inte längre vilka känslor som är mina, eller alls vad jag vill. Har inga så pass nära vänner som jag kan ta stöd ifrån, vilket också gör att jag känner mig extra ensam.
Så det jag egentligen skulle behöva är att få höra allt positivt som finns med barn. Varför väljer ni att skaffa det?