Hej! För tre dagar sedan fick jag reda på att jag är gravid, då jag har slarvat lite med mina minipiller (det har jag gjort under mina 3 år tillsammans med min sambo). Vi har pratat mycket om att försöka bli gravida och att jag skulle kunna sluta med mina piller i höst. Detta för att vi då tänkte flytta till ny stad och skaffa nya jobb. Jag har fast anställning pch pluggar samtidigt och min sambo har fast jobb. Nu till mitt problem. Jag tror att jag vill ha kvar barnet (känner mig osäker och ledsen), men min sambo vill att vi ska göra abort, då det inte passar nu. Känner att jag skulle vilja höra lite åsikter från er..
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
När jag och min nuvarande man varit tillsammans i ca 1år blev jag gravid. Det var inte planerat, jag hade oavsiktligen missat att ta mitt mini piller en dag och vi prickade tydligen rätt just den dagen. Jag var bara 20 år då, vi hade inte flyttat in tillsammans än och både han och jag var arbetslösa, han bodde även hemma hos sina föräldrar. Jag har alltid velat bli mamma, har aldrig haft karriär drömmar. Men han ville inte ha barn då, tyckte vi var för unga och att det kunde påverka vår relation negativt då vi skulle bli tvungna att flytta ihop, tvungna att ta ett jobb vi inte ville ha bara för att kunna försörja barnet. Jag tyckte hans resonemang var logiskt och vi bestämde oss för abort. Först fick jag inbokat ett ultraljud för att bestämma hur långt gången jag var och sen efter det fick vi prata med en barnmorska om alternativen som fanns. Eftersom vi redan bestämt oss tog jag pillrena direkt där och då som skulle avsluta graviditeten. Jag kan säga att jag ångrar mig otroligt mycket. Det jobbig var också att min man (då bara pojkvän) åkte bort direkt efter i några dagar för att hälsa på en vän, det hade de redan bokat för länge sedan. Så jag fick gå igenom aborten helt själv. Det var det tyngsta jag någonsin gjort!! Jag kommer aldrig glömma känslan, smärtan och det visuella.. Än idag.. typ 15år senare tänker jag fortfarande på vem bebisen hade kunnat bli.. vem hade den varit lik, var er en pojke eller flicka.. Även min man har ångrat att vi så förhastat tog beslutet utan att inte fundera mer på det efter ultraljudet. Men idag med två barn och ett tredje påväg så ångrar jag ju ändå inte vart mitt liv lett mig, hade jag behållt det barnet hade jag nog inte haft de två underbara barn jag har idag och dem ångrar jag inte för nått i världen. Ursäkta om detta blev långt! Mitt råd till dig är att tänka igenom alla dina valmöjligheter, känn efter vad du vill, tala med din partner igen be han verkligen känna efter vad han vill. Rusa inte in i ett beslut som du/ni inte är säker på!! 🌸
Oj så långt mitt inlägg blev, men måste också säga att oavsett vad du väljer (för det är ditt val i slutändan) så kan det hjälpa att tänka på vad ditt/dina argument till ditt val är, och att du känner dig trygg med dem! Då kan du alltid gå titta tillbaka på ditt val och känna dig trygg med ditt beslut. Ibland är behålla det bästa, ibland kan abort vara det bästa. Men se till att du gjort valet baserat på DINA känslor/tankar. Kram!
För ungefär ett år sen blev jag gravid med en kille jag dejtade. Vi hade just brutit upp när jag plussade på stickan, och han ville absolut inte ha barn just då, speciellt eftersom att vi aldrig ens var ett par osv. Jag själv har haft den inställningen att om jag skulle råka bli gravid under en ”dålig period” i livet så gör jag abort. Det var lättare sagt än gjort. Jag tänkte bara på det lilla liv som växte inom mig och ju mer pappan till barnet påpekade att han inte ville ha det, desto starkare band knöt jag till min lilla bebis. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete över att jag ville behålla och isåfall ”förstöra hans liv”. Tillslut bokade jag in en aborttid, men veckan innan fick jag en enorm blödning som jag trodde var ett missfall. Då kände jag helt plötsligt en skam att jag ens funderat på att ta bort ett barn som egentligen är en gåva som ingen är garanterad. Jag sa till mig själv att ifall detta var ett missfall skulle jag aldrig någonsin göra abort om jag blev gravid igen. Jag åkte in på ultraljud innan aborttiden veckan efter, och bad om att få se på skärmen, och när jag då såg en liten bebis som sprattlade med armar och ben så blev jag så lycklig att jag där och då bestämde mig för att behålla. Jag hade varit så kluven i flera veckor. Var mitt i plugget, hade nyss flyttat till ny stad, levde inte i en par-relation och drömde dessutom om att åka iväg på resor etc. Men det hela löste sig rätt bra ändå. Jag flyttade tillbaka till min hemstad så att min familj skulle kunna hjälpa mig med avlastning, gick tillbaka och jobbade på min fasta anställning för att spara ihop pengar, pluggade samtidigt ända fram till förlossningen, och till och med nu pluggar jag fortfarande. Från dagen jag valde att behålla ville pappan vara delaktig, och vi gav vår relation ett försök. Han pluggade nära min hemstad så vi valde att flytta ihop, och han var med på förlossning. Vi längtade båda efter vår son. En tid efter förlossningen kände vi dock att vi inte var helt rätt för varandra och valde att bryta upp. Nu är jag ensamstående och pappan till barnet bor flera timmar ifrån oss. Såklart önskar jag att han kunde bo närmre oss, men jag och min son klarar oss väldigt bra ensamma, tack vare till familj och vänner. Han reser upp och hälsar på hos oss någon vecka här och där, och vi har rest till honom en gång också. För mig är det plugget som varit den tyngsta biten, så hade jag varit mammaledig hade jag nog mått hur bra som helst. För att plugga på heltid och samtidigt ta hand om en bebis ensam är inte det enklaste, men min son är en stor motivation för mig. Men summan av kardemumman: lita på vad din röst inom dig säger. Jag är nu 100% säker på att jag hade ångrat om jag gjort abort!