Min son föddes i mars 2016. Jag var hemma själv med honom året ut, sedan börjande min sambo ta ut 2 dagar i veckan och jag började då jobba hemifrån. Först var tanken att han skulle börja på förskolan när han fyllt 1, men jag kände att det var alldeles för tidigt och vi flyttade fram det till hösten. Min sambo är fortfarande hemma två dagar i veckan, jag jobbar lite extra och tre dagar är jag med min son. Jag jobbar dock mest när han sover och korta stunder åt gången, så att vi kan vara tillsammans alla tre så mycket som möjligt. Just nu älskar jag mitt liv. All tid med min son, all tid vi har tillsammans hela familjen och att jag har mitt drömjobb dessutom. Men jag har sån ångest inför hösten och att allt blir annorlunda då. I början var det jobbiga bara att lämna min son på förskola, men jag är säker på att han kommer tycka det är roligt, och han kommer bara gå lite i början (och förmodligen aldrig riktigt heltid). Men nu känner jag att allt känns tråkigt. Mindre tid med mina två älsklingar, mindre ork hos alla tre (med tanke på jobb och förskola så lär vi vara trötta), mindre utflykter och mer ensamhet. Ett helt annat liv mot det vi lever nu. Jag förstår att det låter jättelöjligt och att det är såhär för nästan alla. Men efter att ha varit med min son nästan varje dag i över ett år, och haft mycket tid hela familjen i mer än ett halvår, så känns det jättejobbigt att det ska ta slut. Är det någon som har några tips, eller några peppande ord? Någon som kände likadant men som sen insåg att det blev bra ändå?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Kristina_Elm vad roligt att de glädjer någon iaf:) ja det är ju så, det är alltid okej att prata om att förskola är bättre men gud nåde om man säger tvärtom. Tycker de är viktigt att visa att de finns fler alternativ. flingan; tänk att jag visste att någon skulle känna sig manad att berätta att förskola är bra för dom. Jag har inte sagt att andra människor inte följer sitt hjärta men däremot att jag vet att många som vill vara hemma inte "vågar" för de är inte "normalt". Min fyra åring som varit hemma hela tiden kan samma saker som din så du vet. Vill inte diskutera med dig. Ville svara ts. Skönt att du är nöjd med era beslut det är huvudsaken. Vi ser olika på saker, för mig är inte livet en prestationstävling där man ska lära sig så mycket som möjligt och vara bäst och rik utan de handlar om relationer, synen på livet, nutiden, anknytning. Att mina barn har mycket sparpengar när dom fyller 20 spelar ingen större roll ifall dom inte mår bra på insidan.. Men jag vet att du aldrig kommer tänka som jag och jag kommer aldrig tänka som du så vi behöver inte driva detta vidare för jag bryr mig verkligen inte vad du tycker har haft såna hör diskussioner så många gånger förut, de enda som spelar roll är att man själv är nöjd med de valen man gjort i sitt liv.
Nicolina90: vi har inte gjort som vi blev tillsagda.. och vi har följt vårt hjärta vilket är utveckling för våra barn. Barnen är blöjfria och 4 åringen kan redan läsa enklare böcker och skriva sitt namn och de andras i familjen. Vi prioriterar så som vi tycker och det är barnens utbildning och ekonomisk trygghet. Det kan vi ge våra barn samtidigt om de går på förskola från 1 års åldern. Då har vi råd att spara till deras framtid och samtidigt ge de utbildning före skolans första klass. Jag dömer ingen men vill bara dela med oss att vi har alltid följt våra egna hjärtan och gör som passar vår familj.
Vet inte varför det inte blev några punkter i texten. Hoppas du kan läsa de ändå
Jag kände som du för snart 3 år sen när min dotter skulle fylla ett och börja förskola. Så efter mycket tänkande sa vi upp platsen innan hon började. Med tiden kändes min magkänsla ännu mer rätt och vi sköt upp förskola lite mer hela tiden. I augusti fyller hon 4 år! Vi är fortfarande hemma tillsammans, nu med en lillasyster oxå som fyller 1 nästa vecka. Tanken är att min äldsta dotter ska få börja 15 timmar Augusti 2018 och yngsta dotter kommer få vara hemma några år till. Nej vi är absolut inte rika men vi har de vi behöver, min man är inte välbetald och vi har inga fördelar som någon annan inte har utan det är VI som prioriterar vad vi tycker är viktigt i vårt liv! Det är tid med barnen, att få vara deras trygghet deras korta första år i livet. Kommer aldrig ångra det, de bästa beslut vi någonsin tagit. Ibland känner man sig annorlunda men vi tänker inte hoppa på ekorrhjulet som allra andra tampas med. Förskola funkar men inget slår att få vara med sina föräldrar, speciellt inte för 3 års ålder. Blev långt inlägg men ville bara visa att det finns dom som följer sitt hjärta o gör annorlunda. Ser att folk ofta blir tillsagda att det går över och de gör det alldeles säkert men ni kan oxå välja att göra det ni vill med era liv. Lycka till vad du än väljer.
Jag kände så med första men såg hur mina barn trivs på förskolan så det gick över för mig. Alla mina barn ( två av tre) börjat när de var 1 år fyllda precis och det har gått hur bra som helst. Tredje ska också börja vid samma ålder. Man får ta tillvara på den här tiden med barnen och sen njuta av all tid runtomkring med de helt enkelt..
Jag tycker inte att det låter löjligt! Vår son ska också börja förskola till hösten, då är han nästan 2 år och han älskar att vara med andra barn. Sambon och jag har jobbat varannan månad sedan sonen var tre månader så även om vi båda har jobbat 'heltid' emellanåt så mår jag superdåligt över att allt liksom ska ta slut! Vi jobbar dessutom oregelbundna tider, vilket spär på oron en hel del. Vissa dagar kommer han gå få timmar, men andra dagar kommer vi bli tvungna att rodda med barnvakt och grejer. Skitjobbigt 😫