Min son föddes i mars 2016. Jag var hemma själv med honom året ut, sedan börjande min sambo ta ut 2 dagar i veckan och jag började då jobba hemifrån. Först var tanken att han skulle börja på förskolan när han fyllt 1, men jag kände att det var alldeles för tidigt och vi flyttade fram det till hösten. Min sambo är fortfarande hemma två dagar i veckan, jag jobbar lite extra och tre dagar är jag med min son. Jag jobbar dock mest när han sover och korta stunder åt gången, så att vi kan vara tillsammans alla tre så mycket som möjligt. Just nu älskar jag mitt liv. All tid med min son, all tid vi har tillsammans hela familjen och att jag har mitt drömjobb dessutom. Men jag har sån ångest inför hösten och att allt blir annorlunda då. I början var det jobbiga bara att lämna min son på förskola, men jag är säker på att han kommer tycka det är roligt, och han kommer bara gå lite i början (och förmodligen aldrig riktigt heltid). Men nu känner jag att allt känns tråkigt. Mindre tid med mina två älsklingar, mindre ork hos alla tre (med tanke på jobb och förskola så lär vi vara trötta), mindre utflykter och mer ensamhet. Ett helt annat liv mot det vi lever nu. Jag förstår att det låter jättelöjligt och att det är såhär för nästan alla. Men efter att ha varit med min son nästan varje dag i över ett år, och haft mycket tid hela familjen i mer än ett halvår, så känns det jättejobbigt att det ska ta slut. Är det någon som har några tips, eller några peppande ord? Någon som kände likadant men som sen insåg att det blev bra ändå?