Jag har alltid velat ha en flicka och allltid sett mig ha en flicka. Har ingen vision av mig med en pojke och jag får dåligt samvete för att jag känner så. Lite som att pojken skulle vara oönskad men jag vet att jag skulle älska barnet oavsett kön. Men får lite ångest så fort min pappa säger att det är en grabb, jag tycker verkligen inte om att han säger så. Men det kanske beror på att han är uppväxt i en mansdominerad omkrets och jag har aldrig gillat det så då har jag vuxit upp med att på något sätt tycka kvinnor är bättre än män. Jag vet att det är helt fel och jag är lite orolig. Är det normalt att känna så här angående kön på bebis? Det viktigaste för mig är såklart att bebisen är frisk men känner ändå av dessa känslor.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Nej inte fel alls. Jag väntar mitt fjärde barn. Jag har 1 flicka på 9 och 2 pojkar på 4 och 5. Vill jättegärna ha en flicka denna gången. Klart man blir lite "besviken" om man får höra jaha där ser vi en liten snoppe på ännu ett ultraljud haha :) sen kommer du såklart tycka lika mycket om en pojke givetvis.
Tycker det är jätte löjligt av de som ställer frågor som de klassiska "vilket kön hoppas du på", sedan om man svarar som jag i min första graviditet "jag har alltid velat ha en flicka". Många gånger blir man dömd för att man inte säger att man skiter i vilket bara bebisen är frisk så blir ja lika glad.. Menar kom igen, vi alla har säkert önskat oss att man får antingen en flicka eller en pojke någon gång sedan man började tänka på barn överhuvudtaget. Jag har alltid velat ha en flicka, sen på ultraljudet när BM berättade könet så blev jag ledsen och jag sa sakt ut "fan också, älskling vi får försöka en gång till, ja ska satan ta mig ha en flicka." som många av er berättar att ni fått höra de vanliga "men du, så länge barnet är friskt så spelar de ingen roll". Och ärligt talat, visst är det själv klart att man hoppas på det mer än vad man hoppas på könet, men vi alla har den där drömmen om vilket kör. Flickan man vill ha så man kan "pynta" henne med massa prinsessklänning rosetter o lackskor, eller pojken man vill klä stiligt i kostym o slips, vax i håret osv osv eller vad man nu drömmer om. Och jag anser att det inte är fel att drömma om antingen eller. Men fel av de som svarar efter de ställt frågan att man ska va glad för de man får eller ska va glad o tacksam bara barnet är friskt. De är fel. Ställ inte frågan om du inte vill ha ett ärligt svar. Gravida ska inte behöva skämmas för sin önskan. Jag fick min pojke och blev överlycklig självklart, idag har jag min underbara son på 5 och min efterlängtade dotter på 1 år. Och jag älskar dom båda lika mycket. Stå upp för det du tycker Kram Super ärliga Hanna
Jag instämmer med tidigare svar du fått, jag tror att det är jättevanligt att känna såhär även fast det är tabu att prata om. Jag är övertygad om att du kommer älska ditt barn mest av allt oavsett kön när det väl är ute. Stort lycka till!
Tack så mycket för svaren ☺️ känns bättre nu!
Jag tänkte och kände samma. Hade funderat ut kläder, namn allt. Men så visade det sig att vi skulle få en pojke och ärligt så blev jag lite ledsen. Efter ett par veckor vande jag mig och nu i efterhand kan jag bara tänka mig pojkar, för ”nu vet jag hur man gör”😂 älskar att kunnat klä vår lille i fina skjortor, massa sneakers (kan ju tjejer också ha men ni fattar). Och min son är helt perfekt. Och på ett sätt känns det ju bra nu, eftersom att skulle vi få barn igen spelar det verkligen ingen roll vad det blir. Så säkert blir det så för dig med. Oavsett kön kommer barnet bli ditt livs kärlek.💜
Jag har sagt i flera år, alltså långt innan jag blev gravid att jag vill ha en flicka. Har oxå känt att det är lite tabu å säga så, men tror inte alls att det är ovanligt att man önskar ett kön mer än de andra. Tänker att man älskar den som kommer ut lika mycket för de.
Tror det är väldigt vanligt! Bara att det är ”tabu” så folk inte säger det högt. Jag ville ha en av varje. Alltid sett mig som en mamma till ett av varje. Nu sitter jag här med två pojkar. Fortfarande lite besviken över att jag aldrig kommer få en tös (är steriliserad), men hade aldrig velat byta mina pojkar. Älskar dom över allt! Så dina känslor är inte konstiga alls!
Jag har hela uppväxten tyckt att pojkar är gulligast och ville så gärna ha en son. Under första graviditeten när folk frågade vad jag önskade så svarade jag alltid "en pojk" och folk blev så förvånade att jag inte svarade med det klassiska "Spelar ingen roll, bara den är frisk" yada yada... Spola fram 8 år och nu sitter jag här med tre underbara döttrar! Och nu är vi klara med barn så för mig blev det ingen son, men TRO MIG, det är helt underbart ändå. När vi väntade tredje barnet önskade jag faktiskt i smyg att det också skulle vara en flicka... 🥰
Absolut inget fel att ha den känslan. Jag blev så besviken när jag såg sonens snopp på ultraljudet att jag sa ”va fan!” rakt ut. Nu väntar jag min andra pojke och blev lika besviken då. Betyder inte att jag älskar mina barn mindre eller behandlar dom sämre, fick bara vänja mig och ställa om helt enkelt
Jag kände samma som du och hoppades på att det som låg i min magen va en flicka, det va inget jag sa högt förutom till min sambo och mamma för att jag va så rädd för vad dem andra skulle säga och kanske till och med slå mig på fingrarna. Så utåt spelade jag att jag inte brydde mig vilket kön det utan var bara glad att det låg en frisk bebis i magen. .Och jag är säker på att jag hade älskat det här barnet lika mycket om det varit en pojke men jag kan erkänna att jag jublade inombords när barnmorska la upp bebisen på mitt bröst och sa "Grattis till en underbar dotter". Så jag tror inte du är ensam om dessa känslor. Även om det viktigaste är ett friskt barn.