Bära bebisen eller inte bära bebisen det är frågan

Bär , För vad än någon anna säger så älskar jag den närheten! ❤

Vi har burit mycket om han velat de. När han var bebis var han nöjd själv och vagnen har han alltid gillat. De är nu vid 2,5 han gärna vill bli buren och de gör vi många gånger, kortare stunder. Ser ingen anledning att neka men samtidigt behöver man inte bära runt på dom dygnet runt heller 😊

När sonen var bebis bar jag honom mycket av den enkla anledningen att bara grät när jag la ner honom. Han behövde mycket närhet och blev dessutom uttråkad av att ligga på golvet själv. När han började krypa var han nöjd på golvet längre stunder och då lät jag honom krypa omkring och roa sig själv. Nu är han tre år och vill fortf upp i famnen ibland och då bär jag honom kortare bitar eller så säger jag art vi går till soffan och sätter oss tillsammans. Han vet att han får närhet när han behöver fortf men har även lärt sig att leka själv och jan sitta och köra med sina traktorer jättelänge när jsg tex städar. Att han kan det tror jag är för att vi inte har vant honom vid att vi alltid ska roa honom, han har fått lära sig att leka själv oxå. Men har som sagt alltid fått närhet när han vill. Sunt förnuft och lagom med bärande och lagom med leka själv tror jag på!

Jaha så barn somm få för lite närhet blir klänginga eller klängingare?? Ok...då har jag förstått det.

Jag tror att många blandar ihop begreppen "skämma bort" med "skapa en vana". En vana kan vara på gott och ont. Som någon skrev; man kan skapa en vana för barnet att bli buret mycket, sova med föräldrarna etc, och det kan vara mer eller mindre lyckat beroende på vad man tycker om att bära eller samsova med barnen. Så visst, för barnet är det väl aldrig något negativt att bli buret, det blir inte bortskämt av det, men däremot kanske det vänjer sig vid det och det kanske mammas och pappas rygg inte pallar..

SysterEmma, jag känner väl till forskningen och respekterar den. Och det är fullt möjligt att det är så, jag säger inte emot. Jag tror på att lagom är bäst men det är såklart svårt att säga vad som är lagom. Men det jag märkt med min son tex. Är att sedan vi låter honom sova tillsammans med oss i vår säng (från kväll till morgon) är att nu har han svårt att sova själv. Sista veckan har vi försökt i egen säng (för han ville det) men när han vaknar på natten blir han rädd och säger att han inte vill sova själv. Så i detta fall så tror jag absolut det handlar om vana och att vi vant honom vid att vi alltid sover finns nära honom. Han är ju lite mer än 3 år. Jag vill påpeka att jag inte ser något som helst fel i att ge sitt barn närhet hela tiden, tycker det är upp till var och en att bestämma. Viktigast är att man ser till att barnet mår bra och även man själv :-)

Alltså varför skulle man vilja undvika att bära sitt barn?

IcePrincezzz det är faktiskt precis tvärt om. Finns massa forskning på att barn som får för lite närhet blir klängigare. Fråga vilken barnpsykolog som helst.

När min son var bebis och upp mot ett år så bar jag inte honom speciellt mycket. Han kunde lätt sitta/ligga för sig själv som bebis och sov alltid ensam. Han har alltid känts mycket trygg av sig. Det var först när han blev runt 18-20 månader som han började bli 'gosig' (till min glädje) och kramas och pussas gärna idag. Han fick självklart närhet och gos även som liten men i lika mycket om jag jämför mig med andra mammor jag umgåtts med. Men så har vi haft olika typer av barn! Min son har dock haft perioder när han behövt mer närhet som bebis. Han kunde tex inte somna i min famn (såvida jag inte ammade) förutom någon månads tid runt 6 mån då han bara kunde somna i famnen. Som sagt, tror det är olika mellan barn hur mycket de 'behöver'/vill ha. Däremot så tror jag man kan vänja barnet vid närhet, dvs. Ger du mycket så kommer de kräva mer. Men jag ser inte det som att 'skämma bort sitt barn' utan mer som att man gör ett aktivt val - vilket absolut inte är något fel!

Jag tycker att stämningen här inne börjar bli lite sådär... Man måste respektera att alla tycker och gör olika. Det finns inget rätt och fel då alla har olika rutiner mm. Som jag har sagt innan så har jag inte heller burit mina barn så mycket. Men det innebär inte att dom inte fått närhet. Jag har istället suttit med barnen på golvet eller i soffan och myst så man behöver inte bära för att ge närhet. Mina grabbar har växt upp till två enormt starka och mysiga individer.

Min äldsta dotter var en grinig bebis så henne bar jag mycket! Min lilla däremot kan sitta nöjd och leka på golvet länge, då plockar jag ju inte upp henne och bär runt på henne för skojs skull. Jag har jobbat i äldrevården i 8-9 år och har rätt ont i nacke/axlar, så jag orkar inte heller bära henne så länge, speciellt inte "i onödan". Om jag märker att hon behöver tanka närhet sätter jag mig hellre med henne en stund på golvet. :)

Beror på barnet. Vill sönerna bli burna så gör jag det. Att ge dem mycket närhet och kärlek små gör dem trygga och självständiga som stora. Det går inte att skämma bort barn med närhet och kärlek. Däremot kan man skämma bort barn genom att låta dem få sin vilja och önskan fram i vått och torrt. Vilket inte är att skämma bort utan svårighet i att vara konsekvent och stabil förälder, vilket är en annan fråga.

Självklart bär jag på min dotter och har henne i famnen. Det finns inget bättre än att ha henne nära 👶🏼

Oh herregud jag läste din andra tråd nu. Jag vet inte ens vad jag ska säga... Du lär inte förstå nånting av det ändå. 😁

Ja jag bär min dotter hela dagarna, annars sitter hon mycket i knät 😊 passa på innan hon inte vill haha. Det går inte att skämma bort sitt barn med för mycket kärlek och trygghet.

Sen förstår jag inte hur man ens kan låta bli. Det är ju ens BARN! Som man älskar över allt annat. Vill ju bara bara nära honom hela hela tiden! Är så glad att han fortfarande vid 15 månaders ålder gillar att vara nära. Visst, jag sjalar inte lika mycket längre eftersom han älskar att springa, men när jag gör det (typ på promenader ibland eller om han vägrar låta en laga mat) så tycker han det är supermysigt. Och däremellan älskar han att pussas och kramas. Det är ett sånt barn jag vill uppfostra.

Ju mer närhet desto tryggare och lugnare bebis. Barn som inte får den närhet de behöver blir osäkra och klängiga.

För mig är det helt självklart att man ska bära bebisar. De behöver närhet, närhet och närhet. Hur kan ens man tänka annorlunda? (om man nu inte har något funktionshinder som omöjliggör bärandet)

*står och går skulle det stå. Fick höra att jag skämde bort min tjej då jag bar men har förstått (efter inlägg på detta forum för flera månader sedan) attman inte kan skämma bort sin bebis! Tror att ju mer närhet man ger desto tryggare blir de! Här stämde det bra! En bra bärsele eller bärsjal kan vara värt att skaffa om det blir mycket bärande 👍

Jag bar min tjej så ofta hon ville och behövde då hon var liten (hon var ofta nöjd vid bröstet, men ibland mycket bärande), då hon började krypa blev det mindre och nu vid 10 månader då hon står och gör så är jag glad då hon vill mysa en stund med mig och jag får ibland bära några minuter, men helst vill hon upptäcka världen själv.