Hej, Finns det någon annan ung person där ute som går i seriösa bebistankar? Bara jag tänker tanken att få bli en familj så börjar det pirra i kroppen av glädje och längtan. Mitt största problem är att jag är ung och min sambo vill vänta nåt år till. Jag blir 20 om någon månad, men jag känner ändå att jag kommit någorlunda långt i mitt liv. Vi har precis köpt hus tillsammans, han har fast anställning som snickare och jag pluggar och jobbar. För några år sedan drömde jag att jag höll min nyfödda son i mina armar och enda sen dess har jag varit eld och lågor över att få skaffa en familj. Men det har aldrig känts som det varit dags, men nu känner jag verkligen att jag vill. Min sambo och jag fantiserar ofta tillsammans om hur det vore med en son eller en dotter, vi sitter och fnittrar och blir alldeles bubbliga av glädje när vi tar upp det. Vi pratar om vilka namn vi tycker är fina och liknande. Han vill ha barn men vill att allt ska bli stabilt med ekonomin och sådär först, vilket jag förstår och håller med om. Jag bli klar med mina studier om nästan precis ett år. Har vi för bråttom? Jag längtar så efter att få bli en familj, men vill gärna ha lite tips och råd. Vill absolut inte göra något förhastat. Någon där ute som kanske är ung och har/haft samma tankar? Hur slutade det för er? Jag är mest orolig över ekonomin, jag vill inte bli utan tak över huvudet och vill gärna ha råd att ta med min son/dotter på utflykter och liknande.. Vore kul att ha någon att skriva med Mvh Lisa
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hej, Jag känner igen mig till viss del i det du skriver. Jag blir 23 om några månader. Vi har varit ett par i nästan 5 år, förlovade i 3. Våra "krav" innan vi bildar familj var: Äga ett boende och bil samt att jag blivit klar med studier. Sambon är 25 och fast anställning som röris sedan länge, så vi har god ekonomi trots att jag varit student hela vårt förhållande. Jag tar examen från universitetet i vår och vi har börjat försöka lite smått. Vi var inte alls inne på att börja redan nu egentligen, 2 månader sedan hade vi en annan inställning. Men efter att ha undersökt allt från föräldrapenning, till arbete och potentiella situationer har vi ändå nått fram till att vi är redo. Sedan vet man ju dessvärre inte hur lång tid det kommer att ta, jag vet heller inte om jag vill arbeta i år eller ta en masterexamen. Beroende på vad du studerar kan det ju bli olika "lätt" med barn. Gällande ekonomin så får du ju tyvärr väldigt låg fp om du inte arbetat parallellt med studierna och tjänat över lägsta gränsen. Jag förstår din längtan, men du är också så pass ung så egentligen behöver 'vi' inte ha bråttom. Jag får för övrigt höra från min kära mamma att hon tycker jag ska vara 24 och ha jobbat ett år först, hon för inga övertalande argument dock, mer än att det kan vara fördelaktigt att ha "jobbat in sig" och tjäna lite mer pengar för sgin & fpn.
jag va 21 när vi fick vårat första barn. är nu 26 o väntar 2a barnet. när vi fick första så hade min sambo fast jobb o jag hade tim anställning och studerade. Jag studerade samtidigt som jag va mammaledig och det gick bra men hade helst haft bättre ekonomi men som många säger så finns det aldrig en tid som passar. Hade jag gått på att ha fast inkomst så hade jag nog hunnit bli över 30 innan de hade skett. har bara vikariat nu och efter denna ledigheten så hamnar jag på timmar igen. så rätt tid finns nog aldrig men så länge båda vill kör på.
Hej ! Är det fel att få barn när man är 20 år min sambo är 27 och vill vänta och jag vill ha nu. Min pojkvän/ sambo han sitter i rulstoll han är rädd att han inte kommer kunna hjälp mig så jag undra finns det nån i Stockholm/ Södertälje som är pappa i samma Sak som vi gärna tips och råd
Hej, Jag blev gravid som 18 åring och nu har jag fått min lilla dotter som är två veckor. Jag fyller 20år i december. Jag och min kille va super bäbis sugna, och vi försökte under två månaders tid. Och hon kom till världen. Det är det bästa vi har gjort. Jag har inget fast jobb eller liknande. Jag hade precis gått ut gymnasiet och hade bara timanställning. Min kille har fast jobb hos sin pappa och jobbar på för fullt. Men jag tycker är man bäbis sugen så kör hårt, för allt det hör med att man ska vänta på sin karriär och så vidare. Det är bara bullshit, du kommer aldrig vara riktigt redo. Utan när barnet är här till världen, då är du redo. Kör hårt och lycka till. Hoppas din man håller med dig snart
Jag blev gravid när jag var 20 och månaden efter jag blev 21 kom min lilla tjej. Bästa beslutet, det är så underbart. Tycker du ska köra på om det är det du vill! 😃👍🏻
jag var 18 när jag fick min första. jag och min man hade varit tillsammans i ca 2 år. vi fick hjälp ifrån försörjningsstöd med lägenhet osv och när våran dotter precis hade fötts fick min man sitt första jobb och har haft fast jobb sen dess, jag har hunnit jobba lite grann mellan mina graviditeter men min man har en bra inkomst så vi klarar oss. jag är nu 28 år och väntar vårat 6e barn.
Jag var nybliven 21 åring när jag fick sonen. Idag är han 1,5 år är helt klart det bästa jag gjort. Vi hade lägenhet , fastanställda båda två. Kände varandra dock inte så bra. Hade varit tillsammans i 1,5 år när vi plussade. 😍
Kan inflika att jag hade aldrig den där bebislängtan och jag valde att vara singel tills jag var 30 år och när jag väl sen träffade rätt kulle så gifte vi oss och åkte till maldiverna på bröllopsresa, köpte hus och har haft fasta anställningar, först då kände jag att det var rätt tid att få barn. Men barn är inget man lättvindigt skaffar, man måste ju ha i åtanke att det är mycket mer än bara att se till att barnet har blöjor och kläder och mat.. det handlar om att man ska uppfostra en liten människa som ska bli en framtida ansvarsfull individ också. Då måste man själv också vara en person som är personligt mogen för att uppfostra och ta alla diskussioner i framtiden och det kan jag säga är ute alltid en dans på rosor att ha barn!! Själv har vi tre barn på fem år, snart fyra år och en 9 månaders bebis och väntar fjärde barnet. Så tänk efter ordentligt även om bebislängtan är stor. Förhållanden kan spricka och tänk efter om du klarar att försörja barnet själv?
Det finns absolut ingen rätt tid! Och det där med ekonomin är egentligen också något påhittat. Allt beror på vad man själv vill i livet. Vill man resa mycket, spara till en bil, ett hus, lägenhet eller vad det kan vara, så kan det vara bra att båda har ett fast jobb och jobbar in ett sparkapital. Skiter man totalt i det där och har inga problem med att bo i en hyresrätt(nu har ju ni redan hus, så där kan man ju behöva spara för att genomföra underhållsreparationer och så) och man anser att man har så det räcker så löser ekonomibiten sig. Barn kostar inte så mycket, det är mest engångskostnader, som man kan få ner genom att köpa begagnat/önska sig saker från familj och vänner. Jag är 22 och väntar mitt första barn med sambon som är 25, vi kommer vara 23 respektive 26 när barnet kommer(inte så jättegunga dock). Vi började prata barn ca 1 år in i vår relation, och har nu varit tillsammans i 2. Min sambos krav(vilket är helt förståeligt då vi båda vill kunna ge våra barn allt vi bara kan) var att vi båda skulle ha fasta jobb och jobba upp ett bra sparkapital. Så när jag fick fast anställning i juni det här året började vi köra!
Försöker bli gravid och jag är 20. Har längtat sen jag var 16 efter att bli föräldrar och för mig handlar det inte om en ålder. Känner man sig redo och att man har en stabil parter och ekonomi tycker jag att man absolut ska försöka bli med barn. Jag själv är mogen för min ålder och att festa och vara ute är inget jag vill.
Ekonomin fixar sig med tiden!!! Jag va 18 år när jag blev gravid och när min dotter föddes hann jag bli 19 år, 3 månader innan hon kom. Vi gifte oss när hon va 7 månader. Nu har vi 4 flickor och jag är snart 32 år. Min man är 7 år äldre än mig. Jag hade då noll ekonomi, hyrde i andra hand och han hade inget fast jobb. Nu är jag barnskötare, fast jobb och min man egenföretagare och vi flyttade in i en nyrenoverad förstahand hyreslägenhet. Överlyckliga är bara förnamnet!!!
Hej jag är 20 och ska få barn i december, om du känner dig redo är du redo! ❤️
Jag har aldrig riktigt tänkt på det faktumet att man kanske tappar den där "bebislängtan" om man väntar för länge, men så kan det nog verkligen vara! Min mamma var 36 när hon fick mig och jag förväntas få barn ungefär då också (enligt hela min släkt)... Men det känns verkligen inte som min grej, jag vill ha barn innan jag är 25 helst.. Om jag ens orkar vänta så länge
Gud så underbart att ni båda ville behålla när du/ni var så unga, nalas94gos. Jag känner samma som dig när det gäller att vara ung mamma. Det känns så rätt och jag vill följa mina barn så länge jag kan. Men det känns så himla viktigt för mig att ha barn med en man jag älskar och som jag litar på att han alltid stannar. Jag skulle inte klara av att flytta till mina föräldrar eftersom vi har en väldigt skadad relation. Så det är viktigt för mig att känna att allt kommer gå bra.. Så rädd att något ska gå snett, men det kommer jag nog alltid vara hur gammal jag än är..
Om man vill vänta tills rätt tillfälle så kanske man missar de tillfället helt. Ni får såklart vänta tills din kille är redo men sedan tycker jag att ni ska köra. Vem vet de kanske tar tid innan ni lyckas och en dag kan allt bli försent. Plugga osv kan man göra även när man har barn, jag har en kompis som har 3barn är 30+ och pluggar till läkare nu
Jag var 18 år gammal när jag blev gravid, jag och min kille som är 6 år äldre (han var 25 då) vi var bara tillsammans i 7 månader när jag plussade. Han bodde i en etta och jag hemma, det var inte alls planerat, han ville behålla och jag blev jätte glad. Jag kände faktiskt aldrig press över att jag inte hade jobb (gick 3e året på gymnasiet) eller att vi inte hade egen lägenhet. Vi flyttade hem till hans mamma, och efter det fick vi eget i helsingborg. Vi flytta ditt jag födde. Efter det har vi flyttat runt en massa, och jag tycker våra barn har ändå mått bra "inte tagit skada" av att vi flyttat runt olika andra handslägenheter, idag har vi äntligen fått vårt förstahandskontrakt i den staden vi vill bo i. Idag bor vi i en trea, jag är 23 år gammal och har två flickor som är 4 och 3 år, jag väntar det tredje barnet en pojke :) Jag älskar att vara ung mamma och njuter av det för fullt. Det känns rätt, det känns jag.
Tack för alla fina svar, så kul att läsa. Jag har så mycket frågor och tankar om graviditet. Och det känns så skönt att det är så många som förstår mig och min längtan
Becca, då är vi ju i princip i samma sits! Det är så jobbigt att längta efter bebis, jag frågade min sambo häromdan vad han skulle göra om det visade sig att jag var gravid. Vet du vad han svarade? Att vi skulle göra abort. Abort?! Vi har ett hus, han har fast anställning och vi har varandra. Och sen blev han förvånad över att jag blev upprörd. Fast jag tror det kan vara för att inte jag ska få upp mitt hopp också, ju mer jag pratar om att starta familj desto mindre vill han. Skulle jag vara gravid på riktigt så skulle han nog aldrig säga så. För bara någon månad sen (när vi inte direkt pratat om barn alls med varandra) så kunde han själv ta upp hur mysigt det vore med en liten "mini me" som sprang omkring. Jag tror han blir stressad över att jag ständigt pratar om barn (för att jag längtar så..) att det nästan skulle stärka oss om jag bara höll tyst ibland :P .. Hur är det med er då? Har ni några seriösa planer på att bli med barn eller hur ställer han sig till den frågan?
Jag är 20 år gammal och min sambo 23, och jag är seriöst förälskad i tanken på att starta vår egen familj. Jag blir precis som du beskriver, helt pirrig och bubblig i magen bara av tanken på att ha ett litet liv i där inne! Min kille säger också att han vill att vår ekonomi ska blir mer stabil innan vi börjar med familjen, och det håller jag verkligen med om. Han har en fast anställning som IT-samordnare, medan jag för tillfället endast är visstidsanställd. Att jag dessutom ska ansöka till en floristutbildning med start i vår och som är belagd under en 1 års tid gör inte direkt saken enklare.. Jag vill ju ha barn nununu..! Blir helt ärligt lite rädd för mig själv eftersom jag inte vill sabba mina planer, samtidigt som jag vill ha en bebis väldigt snart. Vill dessutom inte sätta press på min sambo, har fått reda på att han inom en snar framtid planerar ett frieri (!!!) som om det inte vore nog. Men barn alltså, guuud vad jag vill bli mamma! /becca
Jag var 23 när jag fick barn. Jag hade precis avslutat mina studier och hade bara jobbat någon månad innan förlossningen. Jag hade, precis som du, längtat så otroligt efter att få starta en familj! Det har funkat bra för oss, men vad vi hade velat ändra sådär i efterhand är att vi hade velat att sambon hade haft en fast tjänst och att jag skulle ha jobbat i 6 månader innan förlossningen (har för mig att det var det som krävdes för att få föräldrapenningtillägg) men i övrigt gick det utmärkt! Man får snåla lite och så är det, men det är ingen lång period i livet ❤️ lycka till!
Jag kände som du när jag var 18. Jag bokstavligen talat grät av längtan efter att få skaffa barn. Jag blev gravid när jag var 21, men valde att avbryta eftersom jag i samma veva som jag plussade insåg att jag var tillsammans med "fel" man och var halsöverhuvud kär i en arbetskollega istället. Hursomhelst (nu pladdrar jag), nu har jag 2 barn med f.d kollegan och jag var 26 resp 30 år när jag fick de. Jag pluggade samtidigt som jag var gravid och hus har vi fortfarande inget, dock har vi båda två fasta jobb med relativt bra löner. Så för att komma till saken: kör på om ni båda vill! Barn är ju hyfsat billiga i början, en del engångskostnader som vagn, säng etc men man kan köpa begagnat. Lycka till!
Eftersom ni båda verkar vara överens så tycker jag inte ni har för bråttom. Man kan aldrig veta hur man har det i framtiden, se då istället till att se över er ekonomi nu; har ni några onödiga utgifter t.ex.