Jag och min sambo väntar vårat första gemensamma barn. Han har en son sen tidigare, som vi har varannan vecka. Allt funkar jättebra mellan alla oss under våra veckor. När vi berättade att han skulle bli storebror i mars så blev han jätteledsen. Han grät och sa att han inte vill ha några syskon. Hur ska jag/vi gå vidare med detta för att försöka få han att acceptera och förstå läget. Vi har självklart försökt berätta att varken pappa eller jag kommer älska någon av er mer eller mindre. Personligen tycker jag att det är jättejobbigt då vi knappt kan prata om vårat mirakel under våra veckor.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
har samma här. sambons son som är 9 nu gillar tyvärr fortfarande inte sin lillebror som är 2,5 år. vet inte vad man ska göra då vi har pratat o låtit han vara med men ingen skillnad. hoppas att det löser sig för er iallafall.
Han kanske kan få bestämma vad bebisen ska ha för nalle? Att det är han som köper den till syskonet liksom. Om han har nån sån grej själv (gosedjur eller snuttefilt eller så) kanske han vet hur viktigt det är och känner sig stolt över uppgiften.
Vi har ju självklart pratat med honom vad ett ultraljud och vad en barnmorska är och vad man gör. Han har även kollat på mycket serier och filmer via barnkanalen som handlar om hur det är och vad som händer när man får ett syskon. Vi köpte även en bok som handlar om att få syskon. Vi har försökt att vara så pedagogiska vi bara kan vara. Vi vet inte riktigt hur vi ska få han att berätta hur han känner. Menar inte att det är fel att visa känslor på så vis att man gråter och inte vill ha syskon. För det är ju också en känsla. Vi vill att han ska kunna prata med oss och säga varför han känner så, så man kanske kan jobba på det tillsammans. :)
Vi frågade om han ville följa med på ultraljud och vara med på andra saker men ville absolut inte det.
Hur långt är det kvar? när det närmar sig kanske han kan få välja bebisen kläder på nån shoppingtur :)
Han är 6, blir 7 i jan. Han pratar aldrig känslor, frågar man honom så ger han inga konkreta svar. Han svarar mest "vet inte" " det gör bara det" . Och de gäller då allt som har med känslor att göra, inte bara detta ämne. Nej han har inga syskon på mammas sida. Mamma har ingen partner heller. Och är väldigt "daltig" med honom om man får säga så.
Jag växte upp som ensambarn men fick ett syskon när jag var 17. Kommer ihåg att jag kände mig ganska utanför och rädd att bli utesluten.
Jag och min sambo fick en son i mars. Han har sedan tidigare två barn. Tonåringar. De bor hos oss mer än 50%. Tjejen grät när vi berättade. Sonen är en tänkare och frågor kom lite då och då. Mot slutet av graviditeten var sonen mer borta med kompisar än hemma (är 13 år). När gemensamma sonen kom har de båda accepterat honom mer än jag någonsin kunde ana. Alltså ljusår mer. Hr mycket vi än försäkrade innan att det inte kommer vara någon skillnad på barnen så i vårt fall handlade det om att bevisa i verkligheten. Ibland (och jag skriver ibland för jag har inte en aning hur det funkat i andra fall) så kanske man måste vänta och se
Hur gammal är han? Har han varit enda barnet länge? Har han syskon på mammas sida?