Jag vet inte hur jag ska orka med den här fasen. När andra säger ”äntligen fredag” på jobbet börjar jag få stresskänslor och lite panik för att förskolan ska vara stängd i två dagar. Sen börjar det. Bråk om precis allt. Hon vägrar äta, vägrar sova, ligger och sparkar mig i ansiktet för att det är kul, kastar mat på golvet och kollar min reaktion, skriker om att få se på ipad hela tiden, vägrar gå ut och leka, vägrar ta på strumpor, vägrar byta blöja. Hela dagarna går till att försöka lura, muta, tvinga, göra ett bus och spännande äventyr av allt, för att typ få på henne strumporna och allt ovan. Vi går till badhus tidigt för att trötta ut henne, hittar på allt vi kan, men hon vägrar ändå sova och skriker ”MAKEN!!!” för att hon vill vara vaken. Sen blir hon övertrött och det blir mer bråk. Hon slutade åka barnvagn när hon var drygt 1,5 och skrek tills hon tappade luften nästan om vi försökte med den. Så fick hon gå själv eller åka sparkcykel, som hon verkligen gillade ett tag. Nu vill hon bli buren överallt. Hon skriker och gråter tills jag plockar upp henne. Hon väger runt 14 kg och jag har jämt ont i ryggen, Det här har ju gjort att man inte pallar planera eller hitta på nånting, eftersom sovet nästan alltid går åt pipan eller man får lägga en timme på att övertala henne att gå ut, och då är vad man nu skulle göra försent. Jag orkar inte bära så långt heller och oftast vägrar hon åka bil, så vi blir låsta hemma och i närområdet. Jag är så uttråkad och less och stressad på samma gång. Hur länge ska detta hålla på? Gör vi fel? Hon vinner ju de flesta striderna genom att trötta ut oss. Måste vi dra mer gränser? Hur? Jag pratar med henne, säger att jag förstår att hon är arg, men vi ska gå hem från affären nu eller vad det nu är, jag gör så gott jag kan men det räcker ju aldrig. Trött och ledsen och misslyckad känner jag mig och snart är det väl fredag igen. Tips?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag tänker att barn idag kanske är överstimulerade. De blir trötta av förskolan och mår bra av att dra ner på tempot även om det kan vara jobbigt. Men tänk att ni föräldrar är det bästa som barnet har. Förskolan kan aldrig bli bättre än er även om man är sjuuukt trött bland (eller ofta😬). Själv har jag väldigt kritiskt till barn och skärmar. Jag skulle inte låta en två-åring använda skärm öht men det innebär också att föräldrarna måste lägga undan sina mobiler medans barnen är vakna.
Vad sägs om att: - formulera om hur ni säger saker från att tex "du måste ta på dig strumpor" till "välj de eller de andra strumpor du ska ha på" dvs istället för att låta tvingande låta mer positivt, styra upplevelsen, ge val - om hon inte lyssnar alls och ni måste göra något säg att ni hjälper henne att göra det som behövs om hon inte klarar och ge henne två sådana påminnelser (eller räkna till 3) sen hjälper ni lugnt men bestämd tex att ta på de skor som måste ju på fötterna för att vara ute? jag använder det ibland på döttern sedan hon var runt 2 år och tycker det fungerar, behöver inte ens räkna till 3, hon vet vad som gäller, men jag förbehåller lugn och använder det bara vid viktiga tillfällen så det tappar inte värde eller upplevs inte som hot - där ni tycker något är jätte viktig tex att sluta bära måste ni stå på er! altså ge inte in, då blir det tvetydiga meddelande. hon vänjer sig med tiden, jag lovar. min dötter var 2,5 när jag var gravid och jag sade att jag inte kan bära henne pga att hon växte upp och jag är svag (ville inte skapa negativ anknytning till graviditet) och det fungerade tills slut trots vilda protester i början. ni får vänta igenom grät, erbjuda kram om hon vill ha det, men var inte påtvingande. - det är ni som bestämmer i slutändan. man kan bygga livet runt bebisen men en 2 åring ska kunna anpassa sig till familjen, annars får ni inget liv. däremot tvinga inte fram massa aktiviteter om det inte uppskattas (dock räkna in med uppskatningen efteråt, om det uppskatas då är det direkt vid händelsen och det spelar inte roll senare på dagen hur mycket än ni gjorde innan, tyvärr xD). oftast vill barnet att föräldrar leker med den. - kolla på hur mycket tid spenderas vid mobilen, upplever ni att döttern är beroende av den, vill ha den hela tiden? då kan det vara läge att dra ner på det drastiskt (tex introducera speciell stund på dagen tex vid matlagning där hon kan titta i 30 min eller så) trots protester. jag upplever att min dötter blir mer aggresiv, irriterad, om hon får titta alldeless för mycket men jag förstår att det ofta är den enda stunden man får lite lugn att göra hemarbete ibland... - behöver ni extra timme att hinna ut då börja förberedda en timme i förväg. Det kan ta min dötter allt från 10 till 60 min att förberedda sig till förskolan. istället för att stressa mig i sista stunden (då blir man själv arg och det hjälper inte) så börjar jag lugnt en timme tidigare och oftast är vi klara lång före. Ja, det suger lite, ibland har man inte den tiden men då brukar jag försöka påminna några gånger innan jag säger att nu hjälper jag dig och gör saker så vi kommer ut i tid. Jag har inte bra råd med mat, tycker det går si så där med mina barns ätande. Man får hitta de några saker de gillar (tex pannkakor) och göra ofta, ha inga stora förväntningar att de ska vilja ha och äta allt, fungerar i alla fall inte hos mig. En liten sak är att inte ge mycket söt och helst inget i 2 timmar före maten för då blir barnet halv-eller helt mät och har lätt att vägra maten. Det är svårare att vägra när man är hungrig. Vi har börjar laga mycket enklare mat sedan vi fick barn för när vi lagar "finare" recept så oftast äts det inte, sen är vi tyvärr inte duktiga på att laga mat. Kastar hon mat på golvet...ja, jag hade plockat upp och lagt tillbaka på tallriken, ge mindre på den åt gången eller matat istället resten av målet och gjort så varje gång det kastas. Kastas det leksaker så hade jag sagt att jag lägger undan leksaken tills hon lugnar sig, bryr hon sig om sina leksaker då lär hon bli ledsen men kanske slutar kasta efter några gånger (så hanterade vi vår dötters kastande i ilskan, det händer ytterst sällan nu). Jag har accepterat att det inte blir perfekt med barn:), att det tar tid innan det fäster sig. Så är det:).
Äsch, den här hamnade ju helt fel. ”Om småbarn” skulle det vara, inte ”För pappor”.