Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Vill börja med att jag älskar min familj och älskar mitt liv men just nu tar den här i magen all min energi. Jag är i vecka 14 nu och jag känner knappt någon livsglädje längre, jag sover så otroligt dåligt på nätterna, senaste 3 dygnen har jag sovit runt 8-9 h. Försöker sova mitt på dagen men det går inte. Nu är jag så trött att jag tror jag är deprimerad, känner mig helt tom. När folk säger grattis till att vi ska få en till så tvingar jag mig att säga tack. (Detta är såklart väldigt svårt att skriva och innerst inne längtar jag till knodden kommer) Jag tog mod till mig och försökte berätta för min barnmorska om hur illa jag mår. Hennes svar var att jag skulle vända mig till vårdcentralen så de fick ta några extra prover. På henne verkade det väldigt konstigt hur jag kunde må så vilket gjorde att jag stängde mig helt. När hon till slut frågade om jag kanske ville prata med någon så var det försent för mig, kände ingen tillit till henne alls. Känner ingen tillit till sjukvården och jag är så jävla uppgiven nu. Vet inte vad jag söker här men någon kanske har mått såhär? Letar väl efter hopp. När vi väntade vår första så mådde jag i stort sett toppen, visst hade man ont och sov lite sådär men absolut inte såhär.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag känner igen mig i dina känslor men tycker att reaktionen från din BM var väldigt underlig. Enligt min BM så är det väldigt vanligt även om det sällan pratas om det eftersom nästan alla har bilden av att man ska vara så glad och lycklig som gravid. Enligt henne blir ca 10-15% deprimerade under graviditeten så du och jag är långt ifrån ensamma. Jag skulle nog överväga att träffa en annan BM eller åtminstone be henne att skicka en remiss till vårdcentralen för att du ska få träffa en psykolog.
Heej är gravid med mitt första barn och sitter i samma sits som du. Är otroligt nere och deppig och undrar ibland vad jag har gett mig in på och om det någonsin kommer bli bättre. Har gått hemma sen i augusti från jobbet pga risken för corona och är så otroligt uttråkad, energilös, sover knappt någonting alls på nätterna, kan ligga helt klarvaken flera nätter utan en minuts sömn + har jätteont i ryggen och ljumskarna så kan knappt gå vilket gör dagarna ännu mer begränsade för mig. För att inte tala om hur stor/tung och ful man känner sig. Kanske inte så peppande men kände igen mig så mycket i ditt inlägg och vill bara säga att du inte är ensam i att känna som du gör❤ kämpa på det kommer bli bättre!
Hej. Jag är gravid med tredje barnet och känner väl igen den hopplöshet du går igenom. Jag har alltid blivit mer eller mindre deprimerad under min graviditeter. Det är normalt och välkänt men ack så svårt att förstå för dem som inte upplevt samma sak. Tycker du ska byta barnmorska om du inte längre känner förtroende. Det förvärrar allting att bli sådär ifrågasatt av en yrkesperson, och det finns så många andra som är bra! En grej som enligt min erfarenhet förvärrar måendet är att ifrågasätta sig själv, känna sig otillräcklig och dålig för att man mår dåligt. Tycker det hjälper att tänka ”jaha, nu är det såhär, jag kanske måste ligga i sängen halva dagen och gråta”. Och att inte döma sig själv för det. Om folk runt omkring inte förstår så minimera kontakten med dem. Jag mår lite bättre denna graviditet än de två tidigare enbart för att jag faktiskt tillåter mig att vara trött, deppig och apatisk. Accepterar läget eftersom jag vet av erfarenhet att det går över när barnet är fött. Studerar också för tillfället vilket såklart är mer flexibelt och behagligt än att jobba heltid. Sjukskriv dig om du vill och ha inte dåligt samvete. Om det hade varit på stenåldern hade du nog inte behövt jobba och vara glad och stark, du hade haft sällskap hela tiden och blivit uppassad. Vi lever inte i ett samhälle där graviditet och fertilitet är särskilt upphöjt, utan man förväntas klara det själv och dessutom vara glad hela tiden… haha 😫
Med den stora hormonella obalansen du går igenom just nu är det inte konstigt att du kan bli deprimerad. Många tankar surrar i huvudet, det är höst, kallt och du kanske inte får den stöttning du behöver just nu (eller så får du det men mår dåligt ändå). Hur eller hur kan man aldrig påverka att en depression kommer till dig men du kan göra saker för att försöka förebygga/hämma. Vad jag gjort och som jag mår bättre av är att (som även många studier bekräftar) gå ut i skogen och promenera/fika/plocka svamp/lyssna på ljuden/titta på djuren. Jag har även gått till en psykolog som jag fått mig tilldelad genom vårdcentralen. Jag skulle rekommendera dig att testa detta, det skadar inte. Berätta även för din omgivning hur du känner och att allting inte måste vara den glamour som många försöker visa när de är gravida. Det är okej att må dåligt och att vara lycklig under hela sin graviditet är endast ett påhitt, alla mår dåligt någon gång
Hej Ellie, Så ledsen jag blir när du beskriver hur du bemöttes av din barnmorska! Som någon som arbetar med psykisk ohälsa är det några saker jag vill att du ska veta. 1. Det du berättar är JÄTTEVANLIGT. Du är inte ensam! En så stor förändring som en till knodd kan väcka alla möjliga känslor, och kan vara jättetungt. 2. Det finns bra hjälp att få - du ska inte behöva må som du gör. Vänd dig till psykolog eller kurator på din vårdcentral, eller via en app nära dig (Mindler, kry). Jag hoppas och tror att du med rätt hjälp kan få må bra i din graviditet! Ta hjälpen nu, så att du får stöd om måendet skulle svikta även när er nya lilla familjemedlem har anlänt. Varma kramar!