Hej!! Usch, jag kommer troligtvis snart att separera från min partner/pappa till vår bebis. Vår bebis är 8 månader. Jag känner just nu hopplöshet att träffa någon ny när man har en liten bebis. Jag drömmer om en stor familj men just nu känner jag att jag aldrig kommer kunna ge min bebis syskon. Jag har tusen tankar i huvudet. Kommer jag ens hitta tid att träffa någon men också känslan av att ingen vill träffa någon som redan har en bebis. Någon som har varit med om samma eller någon som har en fin historia där det slutat lyckligt?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag är typ i samma sits. Fick barn i början av oktober förra året och jag och sambon har det verkligen inge bra... Allt jag sagt att vi ALDRIG skulle göra efter att dottern kommit, har vi gjort. Dvs skrikit gråtit och kallat varandra för fula saker. Jag skäms så mycket och mitt mammahjärta gör så ont. Ville aldrig att mitt barn skulle få va med om detta o nu sitter vi här. Skäms också och känner mig dum att hon förmodligen aldrig kommer få något helsyskon, och att hon inte får växa upp i en familj med båda sina föräldrar. Jag och sambon träffades när jag precis fyllt 17 och han 21. Vi är idag snart 25 och 29. Vill det bästa för vår dotter men mår så jävla dåligt. Vill inte stanna bara för att, men lämnar jag så får hon ingen "familj"... Inget lätt beslut att ta. Har inga goda råd heller. Så kluven.
Jag separerade innan barnet var ett år. Ofta kan ju barn vara en prövning för ett förhållande och verkligen kräva mycket av båda parter. Och när det inte fungerar så tror jag att det är det bästa för alla att separera. Jag upplevde inte att det var svårt att träffa personer som ville både seriöst och oseriöst. Det var rätt skönt att dejta andra som också hade barn. Nu väntar jag barn med en kille som drömt om barn och familjeliv länge innan vi träffades. Ge dig själv tid bara.