Sitter just nu i bilen på väg att flytta från Stockholm till Örnsköldsvik. Har lite svårt att fatta det eftersom vi dels inte sålt lägenheten än, så det mesta står kvar, och dels inte hittat någonstans att bo där. Just nu känns det mer som semester eftersom vi ska bo hos svärmor till en början. Men redan om en vecka börjar min man nya jobbet och då är jag ensam med båda barnen (1 och 3 år) hela sommaren. Är så rädd att jag ska känna mej ensam. Svärmor bor långt ute i skogen och jag har inte körkort än, så vi tar oss ingenstans. Hade hoppats kunna ta körkort i sommar, men det hade varit betydligt enklare om vi bodde nära stan. Hoppas så att vi ska få lägenheten såld snabbt så vi kan börja leta hus. Är det nån mer här som varit i liknande situation? Som flyttat till sin mans släkt och lämnat sin egen? Mina föräldrar skulle följa med (de har bara mej) men mamma har fått kalla fötter, så även om pappa (som är från Övik) gärna lämnar Stockholm verkar de i dagsläget bli kvar. Skulle jättegärna vilja höra andras erfarenheter av att flytta långt och börja om med vänner, jobb, förskola osv. Hur länge kommer man längta hem? När har man bott in sig i nya staden? Tar det ett år? Två år? Eller räcker det med att vardagen rullar igång när man skaffat jobb och barnen börjat på förskola? Jag kommer i alla fall garanterat vilja åka till Stockholm så ofta det går. Vill gärna att barnen ska få växa upp med allt storstan har att erbjuda också, även om vi just nu vill satsa på en lugnare tillvaro med mer tid för familjen. Känns redan lite vemodigt när solen håller på att gå ner och barnen somnat i bilen...