Sitter just nu i bilen på väg att flytta från Stockholm till Örnsköldsvik. Har lite svårt att fatta det eftersom vi dels inte sålt lägenheten än, så det mesta står kvar, och dels inte hittat någonstans att bo där. Just nu känns det mer som semester eftersom vi ska bo hos svärmor till en början. Men redan om en vecka börjar min man nya jobbet och då är jag ensam med båda barnen (1 och 3 år) hela sommaren. Är så rädd att jag ska känna mej ensam. Svärmor bor långt ute i skogen och jag har inte körkort än, så vi tar oss ingenstans. Hade hoppats kunna ta körkort i sommar, men det hade varit betydligt enklare om vi bodde nära stan. Hoppas så att vi ska få lägenheten såld snabbt så vi kan börja leta hus. Är det nån mer här som varit i liknande situation? Som flyttat till sin mans släkt och lämnat sin egen? Mina föräldrar skulle följa med (de har bara mej) men mamma har fått kalla fötter, så även om pappa (som är från Övik) gärna lämnar Stockholm verkar de i dagsläget bli kvar. Skulle jättegärna vilja höra andras erfarenheter av att flytta långt och börja om med vänner, jobb, förskola osv. Hur länge kommer man längta hem? När har man bott in sig i nya staden? Tar det ett år? Två år? Eller räcker det med att vardagen rullar igång när man skaffat jobb och barnen börjat på förskola? Jag kommer i alla fall garanterat vilja åka till Stockholm så ofta det går. Vill gärna att barnen ska få växa upp med allt storstan har att erbjuda också, även om vi just nu vill satsa på en lugnare tillvaro med mer tid för familjen. Känns redan lite vemodigt när solen håller på att gå ner och barnen somnat i bilen...
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Själv gjorde jag en flytt helt åt andra hållet. Från småstad (inte ens stad, uppvuxen ute på landet på Gotland) till Stockholm. Det gjorde jag enbart för kärleken. Min man är härifrån, det finns mest möjligheter här med jobb etc. Så det blev naturligt att jag flyttade. Men trots snart 7 år i Stockholm så känner jag mig ännu inte hemma och vill flytta ”hem” varje dag. Men då har jag min familj kvar på Gotland. Tror det är olika med hur fort man vänjer sig. Jag har definitivt anpassat mig och vardagen rullar på. Vår dotters förskola är fantastisk, jag älskar vår lägenhet. Men att trängas i rusningstrafiken på väg till jobbet är inget för mig 🙈 Sen drömmer jag om att ge mina barn den uppväxten jag fick ute på landet :)
Jag min man o våra barn, bor 100 mil från vår släkt i Västernorrland. Min släkt är från södra Sverige där jag är uppvuxen men bor numer i Västernorrland , o min man är delvis uppvuxen där. Vi flyttade upp men jag trivdes aldrig i Norrland, trots familj nära. Mannen hade svårt med jobb så vi flyttade tillbaka igen o jag måste säga att jag trivs mkt bättre här trots att vi har vår släkt där uppe. Blir ibland lite avis på våra vänner som kan träffa sina familjer o umgås. Det gör vi oxå men bara några ggr/år. Vi pratar om att köpa hus här, men den lilla släkt vi har där uppe hoppas såklart vi ska komma tillbaka.
Jag flyttade till min sambo för 4år sen nästan exakt, jag längtar fortfarande ”hem”. Ibland mer eller mindre men så har det varit hela tiden. När jag flyttade hit bodde vi först i lägenhet ca 1-2 månader (centralt). Sen köpte vi huset lite mindre centralt, Jag fick jobb 5 mil bort en vecka efter jag flyttat. Jobbade där 2år ca sen fick jag jobb närmare. Så både genom att jag fick jobb så fort och att jag håller på med hästar har jag på något sätt lärt mig att känna mig mer hemma, för att jag hittar endel. Och såklart träffat nya människor. Och mer nytt nu när jag har min dotter. Men måste nog ändå säga att det tog nog någonstans mellan 1-2 år innan jag kände mig hemma här. Men det är ändå något mer speciellt där man är uppväxt tycker jag även om jag känner mig hemma här så är det ändå mer hemma för mig där jag bodde innan flytt. Missförstå mig rätt jag har trivts bra här från dag 1. Och har alltid velat flytta långt bort men det är verkligen ett stort steg.