Hejsan. Jag är 41 år, träffade en ny man i somras efter att ha varit ensamstående med mina tre barn i över 16 år. Mina barn är födda 91, 93 och 95 så de är ju i stort sett vuxna och kan ju egentligen ge mig barnbarn. Jag blev gravid när jag sällskapat med min nuvarande kille efter 3 månaders bekantskap. Det låter ju inte klokt. Jag hade en kopparspiral så det var ju inte direkt planerat och kom som en chock för mig medan den blivande fadern är överlycklig. Han har inga barn sedan tidigare. Nu när chocken lagt sig så är även jag lycklig över det väntande barnet vilket jag tror är en pojk. Jag kommer kalla honom Batman tills han kommer ut : ) Det svåraste av allt var hur jag skulle berätta det för mina barn. Hur berättar man för en 22, 20 och 18-åring att de ska få ett syskon på ett bra sätt? Deras pappa har varit frånvarande under större tiden av de 16 år som vi varit skilda. Det har alltså bara varit jag och barnen. Jag har inte tagit hem nån man jag träffat under denna tiden eftersom jag inte hittat någon som jag ville presentera för mina barn. Jag har dock haft många killkompisar så de har ju haft manliga förebilder under sin uppväxt. Jag valde att berätta för dom en i taget. Jag sa att jag var gravid och att jag blivit det trots spiral. Det var väldigt blandade känslor hos dom. Sonen som är yngst har tagit det bäst. Jag förstår att det måste kännas konstigt att få ett syskon när man själv ska ut i vuxenlivet och det sa jag också. Jag sa att jag blivit chockad först men att jag nu ser det som en stor gåva. Jag pratade också om mina tankar på att det måste ju vara annorlunda att vara småbarnsmamma vid 19-20 års ålder mot denna gången när jag är över 40. Mina tjejer behöver vänja sig lite vid tanken, det förstår jag. Det kom ju som en total överraskning för oss alla. Batman kommer födas i mitten av juni, jag ser fram emot en härlig sommar tillsammans med mina fyra barn och är säker på att han kommer bli bortskämd av oss alla : )
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
07 skulle de stå då sista systern föddes ;)
Låter lite som med min mamma. Skillnaden att dom nog planerade att skaffa barn. Hon fick mig då hon var 15 å tätt efter med 1 1/2 års och 1 års mellanrum kom mina systrar. Vi växte upp med endast mamma. Av olika orsaker placerades mina systrar i fosterhem (frivilligt av mamma än om det aldrig var tänkt för alltid men hon ha motarbetats sen av fosterfamiljen å soc å alla andra först nu hon har kontakt med mina systrar) ovilligt fall hon träffade sin numera exmake å dom blev rätt snabbt gravid med min bror född 95 å 3 år senare kom syster nr 3, då var jag 12 år och började tycka att nu räckte det med syskon 😜 Skiljsmässan var ett faktum 4 år senare å under mina år på gymnasiet var mamma själv med oss tre som då bodde hemma, jag e glad för dom åren för då fick jag å mamma chans å bygga upp vår relation som varit rätt dålig å vi fick tid för varann bara vi då syskona bodde varann vecka hos sin pappa. Då sa hon aldrig mer gifta mig å nu e det bra med barn. Men så träffade hon en jätte fin man under mitt sista år på gymnasiet å när jag sedan ett år senare flyttade hemifrån slog dom slag i saken å flyttade ihop, han hade en vuxen dotter (han e bra äldre än mor min) som han tyvärr aldrig fick ha kontakt med då hon växte upp, så han hade fortfarande barnlängtan å 05 föddes syster nr 4 å ett år senare kom som mamma brukar säga, olycksfall i arbetet, min yngsta bror. Då var jag strax över 20 och visst kändes det lite konstigt att få syskon igen men samtidigt kul än om jag inte har riktigt samma relation till dom som mina 2 som e födda på 90-talet. Lillasyster förlossning var jag dessutom med på mest som stöd åt mor min men ändå. Men nu anser hon sig klar samtidigt som hon ärligt saknar att ha bebis så tyck hon de e skönt att dom e lite mer självgående. Men hon e lite nostalgis över att syster nu börjar förskoleklass, hennes lilla lilla tjej börjar bli stor ;) Å föra året blev hon mormor för första gången, då min dotter föddes. Mins 2 yngsta syskon ha lite svårt än för att förstå att dom e morbror å moster till henne, på dagis säger dom deras bebis bara vilket ha lett till vissa missuppfattningar ibland men mamma tar de med ro. Sorry de långa inlägget men det jag ville ha sagt e att än hur långt de e mellan syskon så ha man ju iaf alltid nån där å tänk va bra för minstingen som kommer ha en massa stora som kan skämma bort å ta hand om den 😉 Lycka till med allt!!
Hej! Och Grattis!!! Jag kan säga som såhär... Jag var 18 år när min mamma, då 42 år, blev gravid med sin nya (och första) pojkvän efter att hon skiljdes från min pappa... Dem hade också träffats i 3-4månader... Även där en kopparspiral... Hon vågade inte berätta, men jag såg ju magen växa... Jag var i totalt upplösningstillstånd! Jag skrek och skällde, förbannade och idiotförklarade... Men när jag såg bebisen för första gången på bb... Jag blev förälskad i den lilla ungen som jag hade önskat livet ur några månader tidigare. Jag bodde då i egen lgh i grannstaden... Sen fick tyvärr min mamma bröstcancer när lillebror var några månader gammal, så jag flyttade hem igen och tog över hela huset, men mest bebisen. Han blev "min"... Min mamma och hennes sambo hade ingen aning om när han hade ätit senast eller fått ny blöja... Jag skrev inköpslistorna... hehehe... fast då genomgick ju mamma strålbehandling och var orkeslös... Så kan det gå!! Från total avsky och hat till att gå genom eld för det lilla livet. Lillebror är idag 9 år och leker med mina barn :D Mina pojkar ÄLSKAR att hälsa på/sova hos momor, dels blir dem ju bortskämda av mormor (lillebror blir inte avis, men han blir ju bortskämd alla andra dagar i veckan) och sen har dem ju alltid en kompis där. Jag anser att lillebror "räddat" min mamma, hon hade ett litet liv att kämpa igenom bröstcancern för... Sen håller han henne väldigt ung och social.
Grattis! Jag är 40 år och ska ha mitt 4:e barn nu i september. Vår dotter på 16 år reagerade starkast. Hon skrek, skällde ut oss i 30 minuter och låste in sig på toa i flera timmar och spydde. I flera veckor ville hon inte prata med oss och gick om bäbisprat etc kom på tal. Jag skällde ut henne tillbaka eftersom hon nästan önskade livet ur bäbisen.... Efter några veckor med tystnad så valde hon en dag kläder som vi skulle köpa till bäbisen. Nu har hon accepterat och väntar och längtar nog lite... De yngre vagnen har varit överlyckliga hela tiden!
Tack ska ni ha : ) Det känns verkligen som om jag vunnit första pris.