Någon som vet om man får kräva en igångsättning? Är i v.40(39+0). Haft en strulig graviditet. Hemsk foglossning och sover inte alls längre + att jag psykiskt är helt förstörd. Min Bm tyckte jag kunde föreslå det men den läkaren jag träffa sa blankt nej utan att ens kika om jag var mogen eller inte. Vet risker med igångsättning och faran för mig och bebis så behöver ingen moralpredikan där.. Ska till en annan BM idag då vår gått på semester o hoppas hon kan hjälpa mig. Har inga krafter kvar längre, varken psykiskt eller fysiskt.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Barnmorskan jag träffade idag tyckte jag skulle härda ut hon med. Men kan hålla med att det är min kropp och mitt barn vilket borde ge mig rätten att bestämma. Men självklart sätter jag inte emot flera års forskning och erfarenhet men jag känner fortfarande min kropp bäst! Ingen ska komma o säga till mig att det finns människor som har det värre eller tänk på barnen som föds i Afrika osv. Som om jag ska säga till mina svårt sjuka stroke patienter att "du vet att människor kan dö av en Stroke, så du ska vara glad att du bara är halvsides förlamad och har svårt med talet" njaa skulle inte tro det. Vill bli behandlad som ett enskilt fall och som individ, inte ut efter hur alla andra har det. Sen nu i v.39 och tul i v.32 visade att bebis kommer väga runt 3800 fullgången så är det ju inget neo barn på så vis. Men som sagt hade gärna velat ha nån smärtlindring eller något att sova på, hade kunnat gjort mycket...
Tack Atlantis! Ber om ursäkt att jag verkar grinig. Förstår verkligen inte hur jag ska orka mer det är allt. Ska försöka ta en dag i taget. Bm här verkar inte göra hinnesvepningar, bara läkarna, men ska kolla. Kräva är väl ett hårt ord, men böna och be och bryta ihop verkar inte heller funka..
Kan inte bm göra hinnsvepning?
Norrlänning: Om det bara vore smärta, dålig sömn som var problemet så köper jag ditt argument. Men denna graviditet har vart ett helvete från dag 1 med mkt sjuksvistelse, operation, tror jag ätit 6 antibiotika kurer, 3 andra kurer för annat skit och massa annat. Smärtan/sömnen har varit sen dag 1 och mentalt sätt fixar jag inte mer heller. Så kom inte o säg att alla mår så, allas graviditeter är olika!
Pratade om smärtstillande i första hand innan jag ens yttrade om igångsättning. Då det som sagt är bäst för barnet att komma när det är redo. Är allergisk mot morfin och kan inte äta citodon. Men finns ju annat att äta. Läkaren sa att det var inge bra att äta starkt smärtstillande tills det var dags om jag skulle gå över två veckor pga risken att få en beroende bebis. Känns så jäkla lönlöst, slutade samtalet med läkaren genom att säga att går jag över 1 dag kommer jag hamna på akuten med uppskuren mage för jag orkar verkligen inte mer, har så ont och bryter ihop dagligen pga smärtan. Han skratta och sa "så säger alla"...
Bönade *
Jag blånade och bad om igångsättning i vecka 41 för tyckte bebis rörde sig dåligt. Men allt såg bra ut och även om jag grät o ville bli igångsatt så gjorde dom inte det förrän i vecka 42+2...
Jag bad ändå läkaren om smärtstillande eller sömnpiller för att orka stå ut, men det var inget alternativ. Hinnesvepning trodde han inte generellt på varför förstod jag aldrig. Läkaren sa att jag skulle trösta mig med att det alltid finns dem som har det värre, vilket jag inte köper som resonemang då alla människor är olika och fungerar olika. Hoppas det startar för dig snart!