Hej!
För några veckor sedan drabbades jag av en MA, skulle ha varit i vecka 10 när jag fick veta att fostret dog någon gång runt vecka 8. Detta tog väldigt hårt på mig där och då men jag trodde jag var över det värsta nu.
Nu har jag fått första ägglossningen efter missfallet och jag är förstörd inombords pga att det inte kommer bli nåt denna gången. Nu måste jag vänta minst 1 månad till innan jag ens har en chans att bli gravid igen. Trodde aldrig att ägglossningen skulle påverka mig såhär mycket, att jag skulle bli såhär ledsen. Just nu känns ägglossningen bara som en käftsmäll och som ett hån, som att någon säger "haha du blev inte gravid den här gången heller!". Vet att 1 månad till nästa chans inte är jätte långt men just nu känns det som en evighet och bara tanken på att jag måste gå igenom en mens tills dess känns brutal (ytterligare en påminnelse om att jag inte är gravid). Jag hade verkligen en sådan förhoppning om att vi skulle lyckas bli gravida vid första ägglossningen (har tidigare visat sig att jag blir gravid väldigt lätt). Men vi har inte fått till några försök och nu, när jag faktiskt har ägglossning, så har sambon inte varit på humör. Att man inte är på humör händer ju alla och är absolut inget jag håller emot honom men jag blev så knäckt av att han känner så precis vid ägglossningen, när vi faktiskt har chansen till att bli gravida.
Allt jag vill är att få det där plusset och nu känns april som en bortkastad, värdelös månad och jag vill bara ha maj nu så vi förhoppningsvis kan försöka igen. Jag har försökt prata med sambon om detta men han förstår inte alls. Han vill ha ett syskon till vår 22-bebis men visar inget större intresse till att vilja vara med och planera. Så var det med första barnet också, det var jag som fick ta reda på vad man bör undvika, vilka kosttillskott man bör äta och hur jag låg till med ägglossningen. När jag berättar att jag har ägglossning så reagerar han inte alls och visar inget intresse av vilja vara med på planeringen till ett syskon. Han pratar ingenting om missfallet, om syskon eller sådant utan det är bara jag som gör det. När jag frågar om han vill att vår bebis ska få ett syskon så säger han bara "ja, det vore roligt/mysigt". Jag har liksom börjat tvivla på om han faktiskt menar det då han inte visar att han faktiskt vill, det känns som att han säger det bara för att det förväntas av honom. Det var samma sak när vi väntade första barnet, jag fick ta reda på allt, googlade om bebisen, om vagnar, om mat, om kläder mm.
Jag antar att jag bara känner mig väldigt ensam i mina tankar och funderingar och hoppas på att kunna hitta någon som varit med om liknande och möjligtvis kan förstå känslan.