Livssituation

Jag hade inte och har fortfarande inte fast jobb. Dock har jag ett barn som precis är två år och är gravid igen. En aning äldre än dig och är gift med pappan till barnen. Vi var gifta innan första barnet var fött. Jag kände mig redo i flera år, sen så väntade jag på hur han kände. När han var redo och ville ha barn, jag ville se om relationen höll och hur han var med andras barn, samt se om vi kan klara oss med det lilla vi har. Fem år ihop, snart två barn. För oss har det hittills fungerat.

Hej! Egentligen är det bara du/ni som vet när det är dags för en tillökning i er familj. Alla har olika kriterier och tycker ni att förutsättningarna finns idag så ska ni självfallet känna er trygga med det! Själv hade jag följde kriterier: Fast jobb, egen bostad, körkort, en fast partner, känna att jag är redo att ta ansvaret. Men efter 2,5 år tillsammans, ålder: 26 respektive 28, bostadsrätt, heltidsarbetande, körkort & vi saknade inte några utlandsresor, fester etc. Större delen av min omkrets hade också skaffat barn, så vi kom fram till att vi var redo & om det blir så blir det. Lät liksom slumpen avgöra mer eller mindre. Men bara för att du pluggar så ska du absolut inte se det som ett hinder. Jag har en nära vän som pluggat distans på heltid sedan hennes son var 6 månader om jag ej missminner. Så om ni tror att det kommer funka & är överens så kör! :) Lycka till!

Inga barn ännnu för oss, vi flyttade i sommras och jag gick på ett lång vikariat i november, hoppas på att kanske kunna få bli kvar där så ekonomin är/blir lite bättre.. sen är nog bebis inte så långt borta tror jag som planerna går just nu iallafall

Jag och min fästman träffades i juni 2019, från september det året var vi sambos på deltid eller vad jag ska kalla det, då vi bodde 60 mil ifrån varandra. Så de flesta veckor så bodde jag hos honom onsdag-söndag och jobbade hemifrån då, resterande dagar bodde jag hemma hos mig själv. På nyår det året bestämde vi oss för att vi ville ha barn tillsammans, efter att ha varit tillsammans ca 6 månader, vi kände att känns det rätt så gör det. Vår dotter föddes när vi hade varit tillsammans i 1,5år. Jag då 28 år och sambon 30år. När det var ca 1,5 månad kvar till det beräknade datumet så flyttade jag in i hans bostadsrätt "på riktigt", ifall att förlossningen skulle starta tidigare. Mitt hus har jag fortfarande kvar uppe i Sundsvall, men det står tomt, vi har inte bestämt oss för i vilken stad vi ska bo i framöver, därav att vi fortfarande står med 2 bostäder. Båda har tillsvidareanställningar. Känns det rätt för er båda så är det bara att köra tycker jag, det mesta kan man lösa längs vägen :)

Vi väntar vårt första gemensamma barn nu. Jag är 40 och min sambo 53. Vi har varit tillsammans i 1 år och har bott tillsammans i 4 månader (jag blev gravid strax efter att vi flyttat ihop...) Han har två äldre barn i sena tonåren sedan tidigare, som bor heltid hos oss. Vi har båda högskoleutbildningar och tillsvidareanställningar. För oss känns timingen med barnet perfekt, även om vi väntat oss att det skulle ta längre tid innan jag blev gravid. Vi hade planerat resor och sånt vi gärna ville göra innan. Nu under pandemin kan vi ändå inte resa. Och nu är vi glada över att jag ens kunde bli gravid och att allt ser så bra ut hittills med bebisen. Exakt "rätt" timing är nog svår att hitta. Allt måste inte "stämma" för att det ska bli bra.

Jag är 34 och min sambo 43. Han har två stora barn sedan tidigare som bor hos oss varannan vecka. Vi har varit tillsammans i fyra år och vår son föddes i september i år. Vi har båda högskoleutbildning och fast jobb. Skulle förresten vara kul att utbyta lite erfarenhet med nån som också lever varannan vecka-liv med partnerns barn. Någon?

Jag är 31 och min sambo 32. Vi har varit tillsammans i 8 år och bott ihop i princip från start. Båda har fast jobb. Han jobbar 100% och jag 75%. Jag har ganska låg lön, men så att vi klarar oss utan att leva fattigt. Har separat ekonomi just nu. Fast bostad i stor hyresrätt. Gjorde en abort för 5 år sen när jag studerade, vi kunde säkert behållt det och fått det att funka, men ingen av oss ville ha barn just då.

Det måste inte vara perfekt för att gå bra! Vissa faktorer underlättar, men det är inte måste. Inför första barnet var jag 23år och vi pluggade, både jag och pappan, på universitetet. Hade vi massor med pengar - nej. Men vi kunde vara flexibla och det stärkte vår relation och gjorde samarbetet enklare. Vi fick två barn tätt (14mån) när vi bodde i studentlägenhet (flyttade dock från en etta till en trea). Gifte oss. Vi blev klara med utbildningen och allt gick bra, sedan kom livet emellan och vi skiljde oss för två år sedan nästan. Nu är dom barnen 7 och 8 år (har dom varannan vecka) och jag är gravid igen med min nuvarande sambo. Jag är 32 nu och min sambo är 47. Vi jobbar båda två men har tyvärr skulder så vi lever på studentbudget ungefär (söker skuldsanering). Vi bor i en tvåa som vi "byggt om" till en trea genom att skapa ett rum av den inglasade balkongen (isolerat och inrett) så att barnen har ett rum. Detta då vi inte kan flytta i nuläget pga skulderna. Det är inte optimalt men jag känner att förhållandet är stabilt och han funkar bra med mina barn - något jag ser som viktigare. Vi ska gifta oss nu i nästa månad. (Sedan tyckte jag väl också att om vi ska skaffa barn så skulle det vara rätt snart, med tanke på hans ålder.) Jag har med andra ord inte valt att skaffa barn då allt har varit "perfekt" men på många sätt har allt gått över förväntan bra ändå. Jag tror att inställningen (och att båda föräldrarna delar den) är viktigare.

Väntar första barnet nu och jag är 26 och sambon är 29, vi har känt varandra i snart 3 år så vet inte exakt hur länge vi har varit ihop 😂 men bott ihop i typ 1.5år och blev friad på nyårsafton nu 😄 Han har fast jobb och jag hade fast jobb till julen ungefär, planerar att jobba deltid om jag hittar något till april och sedan eventuellt studera. Har sparat och får hjälp OM vi behöver och det är skönt att ha det stödet. Vårt motto här har varit "vi klarar det" och vi har haft det sämre. Som en annan skrev här att jobb, pengar bostad osv är inte alltid allt men såklart en viktig del, såklart 😊 Hoppas du får någon "inspiration" eller klarhet av alla kommentarer. 😊

Första barnet: Gifta, varit tillsammans i 8 år, båda två 29 år gamla. Bostadsrätt, maken fastanställd, jag master student. Andra barnet (just nu): Båda är 31 år. Nu bor vi i villa och jag har en termin kvar av min utbildning. Det har fungerat väldigt bra för mig att studera under bägge graviditeter och med småbarn :)

Började försöka med första barnet när jag var 29 år och mannen var 32 år. Vi var gifta, hade hus, fast jobb båda två. Fick första barnet det år jag skulle fylla 32. Så är ni redo börja försöka. Finns inget rätt tillfälle.

Tja! Kul tråd 😊 känner ni att ni är så säkra på saken tycker jag det är bara att köra. Jag & min man har länge varit överens att vi tar det som det kommer. Vi har varit tillsammans i snart 6 år, 1 år som gifta & köpte hus i juli. Hade inte gått på preventivmedel på 3 år så trodde nästan inte jag kunde bli gravid. Efter vi skaffade hus så kände vi väl att vi kunde vara oskyddade & se om det blev en liten. Vi både har fasta jobb & är 30 & 35. Såg att trådstarten va för nästan 1 år sedan, hur har det gått för er 😊?

Jag var 25 och sambon 26. Och hade då varit tillsammans i 4 år. Vi hade försökt att bli gravida i ungefär 1 år innan vi vart det. Vi bodde i våran bostadsrätt som var en 2.a. Men bestämde direkt att köpa större när vi fick reda på att jag var gravid. Så vi köpte en 4.a. Båda vi två har en gymnasieutbildning. Sambon jobbarde då som hissmontör och jag jag jobbade som stallpersonal.

Jag var 24, sambon 25, när vi fick första barnet. Bodde i hyreslägenhet, bytt från etta till tvåa under graviditeten. Varit ett par i fem år och bott tillsammans nästan lika länge. Jag var vikarie hela graviditeten, vilket gjorde att jag var tvungen att jobba, trots att jag mådde extremt illa, för att få upp min sgi. Men jag fick en inkomstbaserad sgi, om än låg. Sambon studerade och hade noll i sgi. När barnet var nio månader tog jag ett vikariat på 50%, medan sambon läste halvfart distans och var hemma utan ersättning övrig tid. Barnet fick börja förskolan vid 14 månaders ålder och då fanns det lite föräldrapenning kvar ändå. Men inte hade vi det fett på den tiden. Det var verkligen inte tal om att köpa något i onödan. Men vi klarade det. Har idag fyra gemensamma barn och två fasta jobb. Känner mig väldigt lyckligt lottad! Jag tror att det är viktigare att förhållandet är "stabilt" än att vara redo i allt praktiskt och ekonomiskt. Min längtan efter barn var alltför stark, för att vänta tills allt runtomkring var "perfekt".

Min man och jag träffades för 12 år sedan, var gifta när vår son som för drygt ett år sedan. Han pluggade och jag hade tillsvidareanställning när vår son kom. Först bör man ju vara redo själv, vill jag ha barn och kan jag tänka mig att fostra den själv/på deltid. Ett förhållande ska man aldrig ta för givet, trots att ett antal år på nacken är sällan negativt. Det underlättar oerhört om man känner varandra väl och har liknande livsmål och värderingar. Ekonomiskt sätt, så löser det sig för det mesta. Man får leva efter plånboken. Blöjor vill man väl ha nya, men allt annat för att köpa i andra hand! Bra för miljön och plånboken. Prata med F-kassan om hur era utsikter ser ut med F-penning baserat på ert nuvarande läge. Lycka till!

Var 29 år när vi bestämde oss för att börja försöka, fast anställning, sparade pengar, villa, vovve och bil. Hade varit ihop i 5 år och varit gifta i ett år. Fick första barnet samma år som jag skulle fylla 32 år. Önskar vi hade börjat tidigare för man vet aldrig när det blir. Så vill ni båda kör på. Finns aldrig något som heter rätt tid. Dock skönt med ett sparkonto för då kunde jag spara dagar första året och vara hemma i 20 månader istället för 12.

utbildad undersköterska jobbar nu som personlig assistent

21 år med första barnet, bor med pappan, och vi är förlovade. Vart tillsammans i 3 år, var då vikariat som förskolelärare, bor i lägenhet. nu är jag 23 och gravid igen i vecka 8 !

Jag var 17 år, blev gravid efter två månader med barnets pappa, bodde hemma och gick i skolan. Alla odds emot oss alltså. MEN vi flyttade till egen lägenhet två veckor innan våran dotter föddes, jag tog ett sabbatsår och var hemma med henne.Pappan jobbade natt helg. Jag gick efter året hemma klart sista året på gymnasiet med höga betyg och började jobba direkt efter studenten. När dottern var fyra år fick hon en lillebror. Ett år senare gifte vi oss men tyvärr så skilde vi oss tre år senare efter nio år tillsammans. Kort därefter träffade jag min nuvarande sambo, han har två barn sedan innan och fick barn när han var arton precis som jag. Vi har ett barn som är fem månader nu och väntar tillökning i november igen. Men det jag vill säga är att ålder, pengar och boende är inte allt! Det underlättar men är inte allt! Dottern fyller 13 år i år och är en fantastisk duktig, begåvad och framförallt en underbart snäll tjej som alltid kan uppföra sig, det har aldrig varit några problem med henne. Hon är ett sånt barn som var och är rena drömmen att ha. Aldrig elak eller taskig mot vänner eller oss. Hon och jag har en otroligt fin relation och jag tror att en anledning kan vara att jag fick henne så tidigt i livet. Lycka till i framtiden ❤️

Jag är gravid med mitt första nu med BF i augusti. Jag är 20 och min sambo 22. I juni har vi varit tillsammans i 7 år och 4 år som förlovade. Blev sambos för 4 år sedan och har nu flyttat till en ny stad för oss och till en nybyggd 3’a. Sambon har fast anställning medan jag är arbetslös.

Vi fick vårt första barn 2014 när jag var 20 och min man 22. Jag var vikarie i hemtjänsten och min man var arbetslös. Det var inte planerat och vi valde att flytta hem till mina föräldrar för att FK krånglade mycket med min föräldrapenning. Jag var hemma 6 månader och sedan fick min man va hemma. Vi flyttade till en ny lägenhen ca 8 månader efter födslen. När vårt andra barn kom 2017 så var min man fortfarande arbetslös men börjat ta lastbilskort och jag hade fått fast tjänst i hemtjänsten. Nu väntar vi vårt tredje barn och min man arbetar och jag arbetar. Vi har alltid rättat oss efter pengarna vi fått in och man klarar sig ofta väldigt bra.

Kan tillägga att jag inte tycker det är svårare att studera på universitet som gravid/med barn än att jobba. Faktiskt så är det väldigt skönt! Man har mer tid med barnet än någon som jobbar heltid 😄

Jag var 25år och student, mannen var 28 år och hade fast jobb när vi blev gravida. Tillsammans i 10år & gifta i cirka ett halvår. Vi försökte skaffa barn från att jag var 20 och hade egen bostad. Ingen av oss hade då fast jobb. Enligt mig handlar att vara ”redo” mer om det psykiska/emotionella än ekonomi/sysselsättning/ålder. Så länge det finns ett boende, stabila föräldrar/stabil förälder och en vilja så är det bara att köra!

Det finns nog aldrig en HELT perfekt tidpunkt. Såhär såg det ut för oss; Jag 32, sambo 35, varit tillsammans i 8 år. Hans vikariat som tog slut 3 mån efter födseln, jag fast jobb. Pytteliten bostadsrätt och vi kan inte flytta/leta nytt förren killens nya provanställning går ut typ. Ingen av oss har utbildning efter gymnasiet men vi har ganska bra jobb ändå, finns bara viljan så.

Jag hade precis träffat min man och vi hade varit gifta i 5 månader när jag blev gravid. Jag var 34 och han 37 så vi hade bestämt att inte vänta med att skaffa barn eftersom ingen av oss var purung. Jag hade flyttat vid giftermålet så hade bara lite vikariat innan barnet kom. Vi bor på bondgård med köttdjur så jag hjälper till med allt det jag kan. Första barnet kom 2013,andra barnet 2015 och trean kom 2017. Nu så är det inte meningen att det ska bli flera barn och jag är hemmamamma och bondmora med allt vad det innebär. Vi är självförsörjande på grönsaker och potatis och det är hans gamla föräldrahem vi bor i. Den fp jag har är ju inget man blir fet på men man får rätta mun efter matsäck. Vi ville båda två ha barn tätt och fort vilket vi fått och förhållandet har klarat det. Jag kan nog inget säga om vad som är rätt och när man är redo men prata med din sambo och kolla hur han tänker.