Är gravid i v.30 nu med vårt 3:dje barn o min man visar inget som hellst intresse. Jag är sjukskriven sen v.20 pga foglossning o har även fått åderbrock i underlivet så jag är inte så häftig i min vardag precis. Men inte en enda gång har min man frågat hur de går eller om han kan lindra min kropp på något sätt. EN GÅNG har han känt på magen efter sparkar men bebisen va i viloläge just då o sen dess har han inte provat igen även fast jag sagt -Oj vad de sparkar. Jasså, säger han bara. Jag känner inget som hellst stöd i min man o jag vet inte hur jag ska prata med honom. Jag anser att intresset av bebisen/magen borde va naturligt utan att jag ska behöva be eller påpeka saker. Att skaffa detta barn va självklart ett gemensamt beslut. Det är tungt att bära på denna gråtfärdiga känslan hela tiden. Man känner sig liksom väldigt ensam.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Kan jag skriva typ såhär?! Jag måste bara få ur mig detta. Du behöver inte svara, bara läsa, ta in o förstå. Sen en tid tillbaka har jag inte mått så bra. I stort sett varje dag är jag ledsen inombords. Ibland får jag ut de när jag duschar men oftast när jag är ensam hemma på dagarna. Jag känner mig ensam. Inte ensam socialt utan ensam i hjärtat. Jag saknar stöd o förståelse från dig. Du känns mest besvärad av att jag är sjukskriven o går hemma. Inte en enda gång sen jag blev sjukskriven har du frågat hur de går, eller hur du kan hjälpa/lindra mina smärtor. Du kan inte göra så mycket tyvärr, men för mig handlar de om omtanke. Jag tycker inte att jag gnäller eller yttrar mig speciellt mycket om mina smärtor så så värst jobbig kan jag inte vara. Men du känns liksom ointresserad av allt som har med magen/bebisen o göra. Du vill ju aldrig känna sparkar eller rörelser i magen. Du känns inte delaktig i de hela. Ok att du haft/har häcken full precis hela tiden, men jag känner mig utanför o åtsidosatt. Jag ska ju inte behöva påminna dig eller påpeka ditt intresse för mig/magen. Du tycker jag är negativ o tråkig till de mesta, prova att själv vara lite positiv mot mig o visa lite uppskattning o respekt så kanske jag hittar lite livsglädje igen. Du kritiserar mig hela tiden, hur kul tror du de är?! Hur lätt är de o va glad när den som står en närmast aldrig får en o känna sig bra?! Jag hör aldrig: va fin du är, va fint du gjort, va duktig du är, bra kämpat, mm mm eller åt annat positivt. Jag tycker att jag uppskattar o uppmuntrar dig på dessa sätt iaf. Jag kämpar med att inte ta dig för givet men känslan tillbaka känns inte detsamma. Du vet att du har mig där o är trygg med det. Men tänk om jag en dag inte finns där för dig då?! Tänk om jag hamnar i en tragisk olycka?! Eller vill skiljas?! Eller nåt annat ledsamt?! Nu har jag inga tankar på att skiljas eftersom jag älskar dig, men tänk på vad jag skrivit. En dag kan de vara för sent! Jag gillar inte sympati o söker heller ingen, men en gravid kvinna har extra mycket känslor inom sig o behöver lite extra uppskattning emellanåt. De borde du veta som snart ska få ditt 3:dje barn. Att ge mig lite avlastning o vila på dina lediga dagar borde vara en självklarhet för dig ibland. Men ibland känns det som att jag måste hänga med i tempo för att inte verka slö eller lat. Du grejar med det som du planerat o jag får ta hand om resten. Jag försöker vara stark o orka med, men min kropp pallar inte de i nuläget. Jag är absolut INTE ute efter att anklaga dig på något sätt med detta långa sms, o vi behöver inte prata vidare om de. Jag behövde bara lätta mitt hjärta för dig så du vet hur jag tycker, tänker o känner.
CatPuss: de är ju de som är så skönt med er här på Liberos Forum. Ska försöka tänka igenom allt o formulera mig på bästa sätt till maken så han verkligen förstår de hela.
Jag får nog köra sms-taktiken. Vi brukar köra den (tur vi har gratis sms till varandra). Jag försökte messa lite med honom innan påsk när han va på jobbet, men han tyckte allt va bra mellan oss. Dax att skriva lite utförligare tror jag. Va hos min bm häromdagen o hon rekommendera rådgivning. Tror jag aldrig att jag får med han på tyvärr =(
Min sambo är och vet att han kan vara öppen med mig och säger i princip exakt vad han känner och tönker, jag vet att jag kan vara detsamma med honom men jag vet inte varför jag bara inte får ut orden!!!!!!
Han tycker med all säkerhet att jag känns off o lite nedstämd, men visst är kommunikation den bästa lösningen. Vet inte hur jag ska göra bara då vi båda är utkassa på att prata med varandra.
Vi har varit gifta i snart 4 år (ihop i 9 år), jag kan inte fatta att man kan ha så dålig kommunikation som vi har ibland. Framför allt när det gäller oss o känslor. Ett brev är kanske inte helt fel. Det jag dock anar att jag får tillbaka är att han sliter så mycket, han jobbar heltid, nu när våren kommit så tar trädgård o allt som hör där till en massa tid o hej o hå. Han liksom vänder på de hela o får mig att få dåligt samvete för att jag inte kan hänga med i samma takt. Jag sköter allt hushåll (tvätt, disk, matlagning, handling, städning, 2 barn som ska lämnas/hämtas på dagis/skolan, mm). Jag piper så liiiite som möjligt över mina smärtor i kroppen bara för att underlätta dagen för honom. Gråter o jämrar mig gör jag i min ensamhet. Pga mitt åderbrock nu så har jag inte så stor sexlust men självklart behöver jag närhet på andra sätt. Har nekat han sex en gång tidigare i veckan då jag va så svullen i underlivet, sedan dess lever vi som kompisar som knappt ser åt varandra. Kul liv!!
Jag har inte samma problem som du, men jag bär på samma känslor. Sen jag har fått vår första dotter har min man skitit i mig helt och hållet och jag vet inte heller hur jag ska prata med han. Jag minns inte sist jag fick en kyss, en komplimang, en kram eller sex. Ja all fysisk kontakt överhuvudtaget.. Och jag är en person som behöver närhet.. Jag är ledsen hela tiden