Som gravid i v19 kom RUL fredagen den 30/6... Dagen som vi väntat på så länge med glädje. Vi ville veta kön och var förväntansfulla. Självklart flashade vår son sin pung tidigt och det var svårt att missa, även för oss, otränade ögonen! Efter att Barnmorskan försökt i en timme att mäta vårens son huvud, var hon tvungen att be oss vänta, en läkare skulle försöka mäta vår sons huvud på ett vul få se om det gick bättre. Efter att vänta 30 min till blev det vår tur, men tyvärr misslyckades läkaren också. Vår son hade kikat ner huvudet och låg och sov så gott där och ville inte flytta på sej. Vi fick komma tillbaka på måndagen istället för ett nytt försök. Helgen fortskred och vi hade lite att pyssla med. Så måndag morgon infann vi oss på förlossningen igen, där nästa RUL skulle göras. Barnmorskan denna gång lyckades mäta vår sons huvud men de var mycket mindre än dem vecka vi befann oss i. Hans huvud uppmättes till v 17+2 Som mest, vi borde befinna oss i v 20+1 enligt sista mens. Barnmorskan ville kolla med en läkare om hon kunde komma in och titta, för hon hittade inte lillhjärnan ordentligt. Hon berättade att han låg ganska långt ner med huvudet denna gång också och att det var svårt att se, ingen idé att skapa panik. Läkaren skulle ha tid vid lunch så vi fick komma tillbaka ännu en gång till förlossningen. Att ligga där och inte förstå något var lite läskigt, men jag ville behålla lugnet för min sambo var mkt oroligare. Jag har arbetat 10 år inom vården, så jag känner på mej när det är något allvarligt. Läkaren kunde inte hlr hitta lillhjärnan, och så att hon ville ta kontakt med närliggande region där en specialist fosterdiagnostik fanns, där de hanterade denna när saker dagligen, där de var specialister och erfarna, och där det även fanns bättre utrustning. Vi fick komma redan dagen efter. På fosterdiagnostiken fick vi träffa en läkare som var otroligt kompetent. Han så att vi hade en envis unge som efter ultraljud i ca 2 h inte ville visa sitt huvud ordentligt. Han mätte lårbenet vilket blev daterat i den vecka vi trodde vi befann oss i. Även magen och övriga kroppen, men inte huvudet. Och eftersom att huvudet drog ner 3 veckor, ville han vara extra noga. Skiljer de +/- 2 veckor ansågs det inte vara någon fara. Och eftersom min menscyklen varit som en klocka på ringa 23 dagar, tyckte han det var en aning konstigt att han inte var större. Specialisten hittade lillhjärnan, men den var mer formad som en banan än en jordnöt som är de normala i detta fall. Men vår son rörde lemmarna bra, och han såg inget avvikande på ryggraden, men för att vara på den säkra sidan ville han kolla om det gick att göra en Magnetröntgen (MRT) när vi ändå var på plats. Problemet var att det finns två läkare på de sjukhuset som kollar på foster på mrt och de var på semester. Men han lyckades få tag på den ena som kom hem från utlandet på torsdag kväll, hon skulle komma in på fredag och kolla på bilderna. Under mrtn när man ligger i den stora maskinen utan utrymme som låter som fan, går tankarna. Vår son tyckte inte om ljudet och rörde sej jättemkt. Röntgensjuksköterskorna ska att det syntes på bilderna hur mkt han rörde sej, men de var ändå nöjd med bilderna så vi fick åka hem och invänta fredagen och svaret helt enkelt. Under första RUL i regionen hemma, uppfattade jag hans rörelser. "Jaha, det är känslan som blir när han sparkar och rör sej", jag hade tänkt det tidigare men trodde inte att det var hans rörelser. Men nu förstod jag och vìsste. Tre dagars väntan, och min sons underbara rörelser, svårt att förklara, men jag tog vara på dom, utan att misstänka svaret vi skulle få. När läkaren ringde mej på fredag kl. 14.30 kom det som en käftsmäll. Jag hörde henne säga "ryggmärgsbråck" "har ni pratat om framtiden?" "Jag rekommenderar att ni avslutar graviditeten" osv. Jag hade inte varit orolig tidigare, så ni kan ju tänka er min chock. Min sambo var borta, och jag fick inte tag på honom. Paniken växte i mej, tårarna kom. Jag ringde syrran!
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Skjelldotter, tack för tipset om spädbarnsfonden. 💚
AnnikaCe - tack för att du berättar. Hur mår du idag? När vörjade livet kännas okej igen? Hur snabbt inpå började ni skaffa familj igen? Hur orkar man? 💚
Skickar massor av kärlek till er 💞 Vi har två nära vänner som gått igenom samma sak (inte ryggmärgsbråck, utan andra sjukdomar) och jag har märkt hur det tagit på de. Så förstår hur svårt ni har det. Hoppas ni snart får glädjen att välkomna en till liten bebis till er familj 🎈
❤️ till er! Starkt av dig att berätta.
❤❤😞😞 starkt av dig att dela med dig till oss!
Tack alla för era fina kommentarer. Jag vill inte skrämmas eller något liknande jag ville bara dela med mej. Skriva ner allt. Det har hjälp mej. Jag kände att när vi fick reda på allt stod vi ensam, jag hittade då ingen som gått igenom något snarlikt. Jag var så naiv som trodde att när man passerat v 12-13 var det lugnt. Jag kunde aldrig drömma om detta. Jag hoppas ingen annan behöver gå igenom samma sak. Aldrig! Min familj har gått igenom för mkt hemskheter de senaste två åren. Det började även min pappa har fått diagnosen cancer - myelom. Än så länge en outforskad cancer med dödlig utväg. Vi hoppas forskningen går framåt. Sedan håller min syster på med IVF p g a ofrivillig barnlöshet efter flera års försök. Och nu kom detta, även att min morfar fått leukemi. Nu hoppas jag det räcker och jag hoppas det kommer ett friskt barn i min familj snart som kan skänka oss glädje och glöden att gå vidare. Om det blir jag eller min syster spelar ingen roll, de värmer kommer bli så älskad. I slutet av förra året hade vi även ett missfall i v 12. Så nu räcker det gott och väl. Men tack, åter igen, alla för era tankar! Jag hoppas någon, gud förbjude, som måste gå igenom samma sak kan finna lite ro i hur det har gått till och hur underbar sjukvården varit ändå. Var man ska börja och så vidare.
Hittar inga ord men skickar dig/er kram med mycket kärlek!
Känner så väl igen mig i dina inlägg, SophieO88. Vår ängladotter, Stina, hade inte ryggmärgsbrock men var svårt sjuk på annat sätt och hade inte en chans att överleva. Även om alla sörjer olika så vet jag ungefär vad ni går igenom. Man vet knappt hur man ska kunna ta nästa andetag. Mitt bästa råd är nog att prata om Sam och det som hänt. Med varandra, övrig familj, vänner, psykolog osv. Om Spädbarnsfonden finns där du bor eller nära, så kontakta gärna dem. Där kan man träffa andra som varit med om liknande saker, och man kan dela sin historia med dem, vilket kan vara skönt. Sedan kommer ni säkert få höra massor av historier där folk förlorat barn men sedan lyckats bli gravida igen. Men det hjälper inte er nu. Stor kram till dig och sambon❤
Vilken otroligt hemsk upplevelse! Jag fick ont i magen när jag läste, sånt där ska ingen behöva gå igenom. Hoppas ni repar er okej och vågar försöka få ett till barn (om ni nu vill det såklart) ❤️
Läst dina inlägg med fasa. Finns inga ord för vad ni gått igenom. Beklagar den största sorgen och önskar att ni tar hand om varandra och att ni så småningom tar er igenom detta och kan ge Sam ett lillasyskon. 🌼
På lördag fm skulle jag åka in till Gyn på sjukhuset och ta en tablett som stoppade mina gravidhormoner. Tog jag denna tablett fanns det ingen återvändo. Sedan skulle jag återkomma till sjukhuset på måndag för fortsatt behandling av avslutandet av denna graviditet. Det började med att man stoppar upp fyra tabletter i slidan, sedan måste man ligga still i 1 h. Sedan var tredje timme ska man svälja samma tablett oralt tills fostret är förlöst. Vi kom till sjukhuset på måndag morgon kl. 8.00 och allt flöt på. Det var lugnt en längre tid. Vid 11.30 kom värkarna. Och det gjorde så jäkla ont. Eftersom jag skulle föda ett foster som inte skulle vara vid liv kunde de droga mej hur mkt som helst. Stesolid direkt i blodet och morfin subkutant. Men det gjorde djävulskt ont. Så låg jag i 9 h. Tillslut kom barnmorskan in och sa att det verkar som om vi kanske skulle bli kvar över natten. J frågade om han skulle ringa min syster så han kunde åka hem o hämta lite saker för övernattning eftersom han inte räknat med det. När jag packade min väska på morgonen passade jag på att packa för en natt om det vore så. Men jag så att det var okej så min syster kom och J åkte hem. Efter en stund kände jag hur vattnet var påväg att komma. Så jag larmade och en ung uska räddade rent och gav mej nytt ombyte. Min syster ringde J i panik och meddelade att vattnet gått. J hade Max varit borta i 15 min. Han skyndade att göra klart allt hemma och åka tillbaka Så fort som möjligt. Jag passade på att gå på toa när jag ändå var uppe. Jag var bra drogad under tiden på sjukhuset och det var knappt lätt att vända sej i sängen. Väl på toa kände jag att det tryckte på och vår son var påväg ut. Jag hann kissa i toaletten och sedan på jag i ett bäcken i toaletten och krystade ut vår son. Moderkakan var kvar det kände Jag, men jag skrek på min syster att han kommer nu så hon sprang ut i korridoren och tog tag i en barnmorska. Barnmorskan kom in till mej på toa, bad mej krysta ut moderkakan och jag vet att jag tänkte att jag inte ens visste hur man krystade på riktigt. Men den kom ut på någon form av push. Så fort min son lämnade min kropp lämnade även värken och smärtan mej. Jag på mej i sängen utan att ha sett vår son eftersom barnmorskan täckte honom med ett pappersdrag och sedan skulle mäta, väga och tvätta honom. Det enda jag vet att jag så till min syster var bara, "epidural, ta epidural vid en riktigt förlossning. Det gjorde så jävla ont och nu är jag drogade!" Min syster drog och J Kom, helt förtvivlad att han lämnat mej och svor över att inget hänt på 9 h, men när han drog drogs allt igång. Vi grät tillsammans en stund. Barnmorskan kom in en stund senare och frågade om vi ville se honom, vilket vi självklart ville. Och han var perfekt, han var så vacker. Det var otroligt jobbigt, men skönt att man såg hans ryggmärgsbråck tydligt! Vi fick även ett kort där det stod "Till minne av" också plats för namnet. När man öppnade kortet stod 27 cm och 374 gram, så 17/7-17, även hans hand- och fotavtryck. Vi hade tre namn vi diskuterat tidigare, Benjamin (nej han var ingen Benjamin), Matheo (som betyder guds gåva ville vi spara till vår nästa son som vi kommer föda) och Sam! Men vi valde Samuel O-N eftersom att Sam O-N skulle bli övertaget av efternamn, så kallar vi vår änglason Sam istället. Vi grät, tog bilder, ringde våra föräldrar, grät ännu mer och häll på så ett tag. Sedan tog vi adjö av vår änglason och tackade honom för att han valde oss som föräldrar. Senare samma kväll åkte vi hem, jag ville hem till vår säng och vår hund som min syster och hennes man tagit hand om under måndagen, och hem till vår bostad. Jag var utmattad och drogad. Jag somnade fort i min säng, och jag drömde om Sam.
Hon kom direkt till mej, jag satt i bilen på parkeringen hemma och försökte få tag i min sambo. Jag orkade inte prata, jag var förstörd. Helt och hållet. Syrran försökte få kontakt med min sambo som var hos en vän på killdag, hon ringde han som min sambo var hos, och även en till som vi visste var med. Men tillslut ringde J upp. Han bad oss hämta honom direkt och min syster körde. Jag kunde inget annat än att sitta bredvid och gråta. Min sambo blev lika förstörd när han hoppade in i bilen. När vi kom hem diskuterade vi beslutet som skulle förändra vår framtid för alltid. Vi googlade ryggmärgsbråck, jag berättade allt jag kom ihåg att läkaren sagt osv. Men ganska snabbt kom vi fram till att avbryta graviditeten. Som jag sa tidigare har jag arbetat inom vården längre, och är en utav de personer som är för dödshjälp bl a, och kände att jag inte ville sätta ett barn till världen med de oddsen, det vore egoistiskt av mej. Min sambo höll med. (Om det finns några som är mot abort ber jag er sluta läsa nu, och helst inte slänga någon kommentar, jag vill bara berätta vår resa och ev hjälpa andra som är i samma sits för vi kände oss så ensam) Vi ringde 1177 och frågade hur det hela skulle gå till, men de visste inte riktigt förutom att vi var tvungen att ansöka hos socialstyrelsen. De försökte koppla oss till Gyn på sjukhuset men de hade gått för dagen. Vi fick vänta, tills måndag. Helgen var en plåga. Jag kunde inte vara själv. Jag och J var tsm hela tiden, tsm med min familj. Försökte äta, tänka på annat osv. Måndagen kom tillslut och vi ringde 1177, och socialstyrelsen. Självklart så de rättsliga rådet som tog beslut om detta fanns endast på plats på fredag fm, men vi kom i kontakt med Gyn, tack vare 1177. Jag vet inte hur många olika medarbetare på sjukhuset jag pratade med, ssk, bm, läkare, kuratorer osv. Läkaren skulle iaf fixa med ansökan till socialstyrelsen, men vi var tvungen att genomgå en psykosocial utvärdering också av en kurator, det blev på onsdagen. Hon meddelade oss om vad som händer efter en sen abort. Begravning eller fosterlund, vi hade inte ens tänkt i de banorna. Vi tänkte skänka till forskning om det kunde hjälpa någon. Hon berättade om analysen, och skrev ner allt, och så att hon skickar in den tsm med läkarens utlåtande på torsdag, sedan kommer hon få svar på fredag då kontaktar hon oss, och sedan Gyn som får ta kontakt med mej ang hur snabbt de kunde ta emot oss, men vi hade fått information av läkaren att det redan skulle bli på lördagen om vi fick det beviljat av socialstyrelsen. Fredags fm kom och vi fick en sen abort beviljad.