Jag tillsammans med min man fick reda på vårt finaste mirakel till bebis i början på somaren. Vi är så glada och tacksamma. Tidigt var vi tvungna att berätta för nära och kära, varav en nära vän till mig sedan 10+ år tillbaka. Alla tog det jättefint trots att det var så pass tidigt. Denna nära vän började dock under sommaren ändra sin glada ton till vår bebis och yttrade istället av att hen mår dåligt av höra mig prata om bebis, att hen inte vill vara nära bebisen i livet och hatar vårt lilla mirakel. Jag blev så sårad av detta men kunde ändå lägga locket på... Nu har den nära vännen i närtid hört av sig igen, och berättat om att hen lider av svår psykisk ohälsa med självmordstankar, personen saknar själv en partner och jag själv har jag allt jag kan drömma om i livet men väntar in bebis till mitt slutmål. Jag förstår att hen mår dåligt av min situation, men det kan ju inte vara pågrund av mig och min situation och de liv jag lever, som får min nära vän att vilja ta livet av sig. Även om personen lägger detta på mig. Jag vill återigen lägga locket på....jag klarar inte av detta som gravid. Det tar för mycket på mina krafter. Har någon av er varit med om liknade reaktion från familj och vänner när ni varit/är gravida? Eller ge tips på vad jag ska göra åt detta.
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Hemskt men också lite skönt att höra att du sitter i lite samma situation som mig. Det blir ensamt som tusan att vara inne i detta, jag har inte så många nära mig, men jag hoppas att även du som jag, i och med bebis hittar nya positiva kontakter i framtiden. Jag vet inte om jag är beredd att ta tillbaka denna vän just nu som uttryckt sig på detta sett, det är ett jättesvårt beslut eftersom att vi tyckt om varandra innan. Jag tänker mycket på hur jag själv skulle höra av mig och be om ursäkt för mitt beteende om situationen var omvänd....det är väl det jag känner saknas. En vuxen person som står för sina handlingar. Ta hand om din fantastiska son! Han är värd all kärlek! ❤️ Stort grattis till ert mirakel!
Hej, tyvärr kan jag inte ge dig tips men vill berätta att jag satt/sitter i precis samma situation. Vi fick vår son för 5 veckor sedan och jag berättade i somras för de få vänner jag fortfarande har kvar efter mycket flyttande och att man allmänt glider isär. Fick grattis och så till en början men sen har personen tagit mer och mer avstånd och har nu släppt kontakten helt, fastän jag hört av mig. Jag vet själv hur jobbigt det är att stå och se på när de i ens omgivning får barn och man själv längtar och stött på motgångar, men blev ändå så ledsen av detta beteende. Har verkligen förlorat denna vän nu, och samtidigt tänker jag att det kanske inte var en tillräckligt stark vänskap eller någon som är värd att hålla kontakten med när personen inte kan unna mig/oss denna lycka. Men känns sorgligt, och känner mig ganska ensam pga det. Försöker hålla så god kontakt som möjligt med de jag har omkring mig och ingenting slår ju vår underbara son! Tänker att jag ger denna person tid, så får denne bestämma när/om det känns okej att ta upp kontakten. Verkar vara så när man får barn, vissa relationer växer och andra försvinner.
Tusen tack för ditt fina svar ❤️ Det kändes verkligen som att du förstod mig i denna situation när du varit med om liknade. Jag står nu i valet och kvalet om jag ska träffa denna personen ett par veckor fram eller om jag helt och hållet nu ska bryta kontakten. Det är ett supersvårt beslut. Varje dag går jag och grubblar över detta, när jag egentligen ska njuta av min graviditet och vårt lilla mirakel i magen. Jag vill ju verkligen inte att detta ska gå överstyr till så dåligt som du mådde av att fortsätta hålla kontakten och kanske är det bara enklare om den sägs upp. Men som skriver ovan, hur 17 kommer jag fram till ett sådant beslut. Tack för att du delade med dig, och i denna situation var det inte hemskt skrivet. Personen har stöd och hjälp utifrån redan så det finns.
Nu kanske jag låter som den hemskaste personen någonsin men jag har själv haft en nära vän som av olika anledningar har mått psykiskt dåligt och haft självmordstankar och därav sugit otroligt mycket energi från mig. Så mycket att jag själv började må dåligt för att jag blev så himla dränerad och hade därför svårt att hantera mitt eget liv. Nu låter det väl kanske inte som att du är riktigt där men du säger att du inte orkar med det här när du är gravid. Fullt förståligt. Jag fick iallafall helt enkelt göra slut med min vän, som jag stått nära i över 15 år. Det var det bästa beslutet jag har gjort, jag kunde inte hjälpa hen, jag hade varken kunskap eller ork till att få personen att må bättre. När någon mår så där dåligt är det vården som måste stiga in och hjälpa till. En dag kanske min vän har fått den hjälp hen behöver men tills dess är det såhär det måste vara. Jag har ansvar för mitt och mina barns liv och det måste vara prio 1. Alla har ett eget ansvar och det ligger inte på dig att hjälpa din vän speciellt inte om du själv mår dåligt av det.
Tusen tack för era svar ❤️
Nej, det är inte ditt liv och lycka som är grunden till din väns psykiska ohälsa dock triggar det henne då hon önskar att hon skulle haft det som du. Hon har det svårt, på riktigt, men orsaken ligger i hennes problematik/diagnos inte i andra människor även om det är det hon uttrycker. Jag har inte råkat ut för det du beskriver men har en bror med psykisk ohälsa och han blir väldigt inne i sig själv när han mår dåligt, han själv är allt som får plats i hans tankar då och det kan bli väldigt hårt och kallt mot det han upplever som svårt. I hans fall är det dock inte mig och min familj. Din bebis kommer vara din vardag och ditt liv. Vad har hon tänkt om ert umgänge? Det är viktigt att personen med psykisk ohälsa inte kan ställa orimliga krav på sin omgivning. Faran är så klart isolering från hennes sida men det du kan göra är som föregående skriver kolla om din vän får den vård hon behöver. Känner du hennes familj och kan bolla över det här till dem? Är hon öppen mot dem hur hon mår? Hon behöver vara i kontakt med psykiatrin, antingen via primärvården eller om hon redan är inne i specialistvården (där det tyvärr är svårt att komma in). Att du i din situation ska vara den som ska 'reda upp' det här är dock orimligt utan där kommer psykiatrin in. Närmsta familjen kan inte 'reda upp' det heller, men brukar i många fall hjälpa personer till att söka vård. Många kan behöva hjälp för att hitta modet att söka hjälp men hon har ansvar för sitt liv och att agera.
Först, stort grattis till ert mirakel! ...Men oj vilken jobbig sits! Jag har ej varit med om liknande. Psykisk ohälsa och att uttryckligen vilja avsluta sitt liv låter allvarligt och kanske finns det något sätt att få personen i kontakt med sjukvården på ett sätt som passar henne? Mycket info finns på 1177 om vad man kan göra för att hjälpa. Att fråga hur någon mår beskrivs där som något som inte ökar riskerna för självmord utan kan snarare få personen att känna sig sedd och reflektera över det. Där fanns också tips om hjälptelefon/chatt där man kan höra av sig som anhörig/bekant till någon son inte mår bra: Mind Självmordslinjen chatt via mind.se eller på telefon 90101. Hoppas verkligen er bekant kan komma tillbaka till att må bättre och att det inte går ut mer över ditt mående och känslo-bergodalbana som gravid.