Jag tillsammans med min man fick reda på vårt finaste mirakel till bebis i början på somaren. Vi är så glada och tacksamma. Tidigt var vi tvungna att berätta för nära och kära, varav en nära vän till mig sedan 10+ år tillbaka. Alla tog det jättefint trots att det var så pass tidigt. Denna nära vän började dock under sommaren ändra sin glada ton till vår bebis och yttrade istället av att hen mår dåligt av höra mig prata om bebis, att hen inte vill vara nära bebisen i livet och hatar vårt lilla mirakel. Jag blev så sårad av detta men kunde ändå lägga locket på... Nu har den nära vännen i närtid hört av sig igen, och berättat om att hen lider av svår psykisk ohälsa med självmordstankar, personen saknar själv en partner och jag själv har jag allt jag kan drömma om i livet men väntar in bebis till mitt slutmål. Jag förstår att hen mår dåligt av min situation, men det kan ju inte vara pågrund av mig och min situation och de liv jag lever, som får min nära vän att vilja ta livet av sig. Även om personen lägger detta på mig. Jag vill återigen lägga locket på....jag klarar inte av detta som gravid. Det tar för mycket på mina krafter. Har någon av er varit med om liknade reaktion från familj och vänner när ni varit/är gravida? Eller ge tips på vad jag ska göra åt detta.