Hej på er fina mamisar och papisar 💕 Måste skriva av mig. Jag njuter just nu inte av mina barn 2,5 och 11 månader. Många gånger känner jag att jag mest vill försvinna. Bli 20 igen med 0 ansvar. Älskar givetvis mina barn. Men kan inte njuta av dem, är inte i nuet. Är så trött. Mycket viljor. Hus och hem. Samliv. Kompisar och livet. Mitt liv. Det rullar bara på. Känner mig som en robot. Är bara en mamma. Är inte Sofia längre. Vem är jag? Är jag viktig? Jag ska bara fylla andras behov. Tänker att ”när dem blir äldre blir det bättre. Men vill att dem alltid ska vara såhär små.. jag vet att jag är flummig. Men det är mitt huvud med. Idag grät jag hysterisk framför barnen. Allt var kaosartat. Min stora tjej skrattade åt mig och klappade mig på kinden. Jag känner mig ensam och värdelös. Men behövd att fylla deras behov. Vi har en pappa också som är en klippa och vi delar på allt och han gör allt för oss och tar både nätter och mornar och allt där emellan som hör till hus hem och familj. Men ibland vill jag bara sticka från allt. Men jag älskar dem villkorslöst så det kommer jag såklart inte att göra.. känner någon igen sig eller bör jag läggas in snarast…..
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Vad fina ni är , känns skönt att inte vara ensam om dessa tankar som nästan känns förbjudna ❤️
Känner igen mig helt! Har också två barn och ingen avlastning! Min man jobbar extremt mycket just nu också. Skulle också verkligen behöva några dagar för mig själv och bara få vara jag. Känns skönt i allt detta o läsa allas kommentarer, att man inte är ensam! Heja oss som kämpar på för våra fina små ❤️
Du låter precis som jag. Jag har också de där tankarna ibland... Mina barn är 2,5 år, respektive 8 månader. Även om din sambo tar 1/2 av allt så är det jobbigt, det ÄR jobbigt och det är en helt befogad känsla att sakna sitt gamla liv och inte känna att man njuter av sina små. Men innerst inne tror jag ändå att du njuter, för annars hade du inte uttryckt att du vill ha dom så små föralltid
Känns bara som jag måste åt något drastiskt. Bo på hotell i typ 4 dagar och inte göra nånting, sova, kolla fb, ha tråkigt. Äta mat. Hinna sakna innan jag kommer hem. Var på tjejkväll i lördags och va helt slut på söndagen och kändes nästan som det tog mer energi än gav..även fast det var det roligaste på länge. Kände lixom tanken slog mig ”jaha då va detta sista gången på länge och imorgon ska jag byta skitblöjor och lyssna på gap och skrik”
Jag har två barn, 10 månader och 5 år. Kan känna igen mig i dethär med egentiden. Jag har inga egentliga egna intressen utanför familjen och har inte egna kompisar jag träffar som inte är familjens kompisar som vi träffar ihop. Tänker ofta att jag inte har behov av någon egentid och släpper hellre iväg mannen på egentid. Men när jag väl tar mig i kragen och gör något själv är det sååå skönt och så värt det! För mig är det först efteråt jag känner hur mycket jag behövt det. Var nyligen på massage tex vilket var otroligt skönt. Med friskvårdsbidrag var det ju dessutom gratis 😏. Vad man gör spelar inte så stor roll tycker jag. Gå och simma, handla mat själv, gå en promenad utan att behöva dra en jäkla barnvagn… Ett annat sätt att koppla bort lite kan ju vara att göra något själv med enbart det stora barnet. Vi har tex varit på bio vilket var väldigt uppskattat av oss båda. Kanske svårt med en 2,5 åring dock.
Jag tycker att komma ut från hemmet är en jätte bra ide.
Tack för era tankar ! Egentiden är otroligt viktig. Jag får egentid. Om jag vill. Min sambo vill jättegärna ge mig egentid. Men jag tar lixom inte riktigt emot? Känns typ ovärt? Alla mina vänner har familj och jobb och fullt upp. Dvs inte riktigt tid för en heldag med mig.. och har jag inget jag ska ”göra” kan jag lika gärna strunta i det. Brukar planera in långa bad på kvällen då jag bara ska lyssna podd mysa, scrolla etc. Men är oftast för trött att jag struntar i den proseccen och ligger på soffan istället och somnar av.. men måste väl bara ta mig för. Åka ner till stan och knalla runt och fönstershoppa.. själv.. och som ni säger så handlar det inte om att man inte tycker om sitt liv, man måste bara få rast 💕💕💕
Jag och sambon har bestämt att 1 dag i veckan får man ”ledigt” och får göra något för att må bra själv kan vara allt från att ta ett ostört bad till att gå ut och käka med nån kompis. Tycker det är jätteviktigt att inte glömma bort vem man var innan man blev mamma. Förstår att det kan va svårt med 2 barn förskola jobb mm men försök att få nån form av egentid där du gör sånt som du tycker om ❤️
Jag kan relatera lite till dina känslor. Jag har 3,5 åring och 12 månaders barn:). Hela senaste året har varit kämp och ingen tid till mig själv utöver lite på kvällen (och det bara de senaste 2 månader) om den minsta sover bra. Det är inte att man inte gillar sitt liv, det är snarare att man behöver en rast ibland för att uppsaktta den tiden, det går över så fort. Jag och maken har tyvärr ingen avlastning någonsin, får aldrig tid att bygga upp relationen heller. Jag började jobba (deltid) nyligen och det gör mig mycket mer glad, jag har något eget, viktigt jag gör, känner att jag kan komma ifrån och hinner sakna mina barn varje gång jag jobbar. Maken trivs som delvis föräldraledig med. Dagarna är alltid hektiska hela vägen tills barnen sover, men om man accepterar sitt liv som det är så blir det mycket lättare och då kan man istället titta på vad man kan göra för att göra vardagen trevligare. I mitt fall att jobba är positivt och ger mig kraft:). Vi alla har sämre och bättre dagar och jag tycker inte det är något fel med det, även barnen har dagar de irriteras över vad som helst.
Kan det vara att du har drabbats av en förlossningsdepression? Om inte, så tänker jag att hela livet har förändrats för dig fundamentalt och du har två små barn som du tar hand om! Även om du har en närvarande och stöttande partner så är det inte lätt. Låter som att du behöver prata med någon, kanske sova i eget rum nästa natt, ta en promenad själv eller med en go vän och få lite utrymme att bara vara ❤️