Jag är gravid i vecka 11 (10+2) och kan inte känna annat än oro för saker som kan gå fel med min graviditet. Jag gjorde ett tidigt ultraljud i vecka 8 där det visades normala hjärtslag och normal mängd fostervatten. Njut säger alla. Men jag kan inte, jag är så rädd för att något ska gå fel. Även fast det visade normalt i vecka 8 behöver det inte betyda någonting? Jag är så orolig över att barnet inte ska vara friskt. Jag har tid för ultraljud och kub om två veckor och går runt med ont i magen hela tiden. Är det någon annan som känner igen sig?
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Åh jag känner igen mig något enormt! Över två veckor har gått sen vi fick se embryo i rätt storlek och med fina hjärtslag i vecka 7, och jag har svårt att tro på att jag fortfarande är gravid. Både längtar till och fasar för nästa ultraljud för att jag är så rädd för att det ska visa att graviditeten har stannat av. Vår första graviditet slutade jobbigt, med att vi inte fick se foster och hjärtslag i vecka 7 och jag känner mig så traumatiserad efter det och har svårt att tro att det ska kunna gå den här gången. Försöker tänka att statistiken talar till vår fördel eftersom vi sett hjärtslag. Och typ hålla mig sysselsatt och distraherad.
Känner igen mig nå enormt i det du skriver och tyvärr har jag inga tips som hjälpte för mig. Jag hittade bara nya saker att oroa mig över hela tiden, blev inte direkt bättre av att bebis dessutom visade låga hjärtljud vid en mätning och låg i underkant på sf-kurvan... Men trots detta gick allt jättebra och vi fick en helt perfekt och frisk liten pojke. Jag förstår om detta inte har någon som helst lugnande effekt, för det hade det inte haft för mig. Men du är absolut inte ensam, jag fick lite samtalsstöd och det kunde iaf lugna min oro ett par dagar åt gången. Så kolla med din barnmorska nästa gång om du kan få någon att prata med. För nu i efterhand önskar jag verkligen att jag hade njutit mer av den korta tid det egentligen rör sig om ❤️ Tyvärr förändras ingenting av att man är orolig, det förstör bara lyckan i stunden.
Känner precis samma som dig. Det är jobbigt att veta att man är gravid fast man inte känner av det.
Var precis som du helt uppäten av oro första tiden. Det är verkligen superjobbigt. Skulle säga att oron för mig la sig mer och mer under tiden, men skulle verkligen tipsa om att få extra stöd under denna tid. Prata med din barnmorska om detta så kan ni komma fram till möjligheter för stöd tillsammans. Jag blev erbjuden kurator och är kopplad till specialistmödravården, och det har verkligen hjälpt åtminstone en del. Det känns mycket skönare med stort stöd från vården, så tipsar verkligen om det! Lycka till! ❤️
Jag känner verkligen igen mig! Var nog så fram till RUL då jag nästan bröt ihop av oro. En liten tröst är att det blev mycket bättre när jag började känna bebisen. Då försökte jag ändå påminna mig om att det var just det här ägget som fastnade, och att det fanns en vilja eller styrka hos bebisen att växa och frodas! Ta hand om dig och andas! Oro är naturligt men låt den inte ta över helt.