Jag ska göra en viabilitetsskanning nästa vecka (v7+5) så att vi vet att det verkligen är en bebis där inne. Jag är super orolig och tänker väldigt mycket på det. Vad kommer hända om det inte är någon därinne? vad kommer jag känna? Hur kommer jag reagera? Hur mycket stöttning kommer jag få av min sambo? För att inte tänka så mycket på det har jag en galen försvarsmekanism; jag får för mig att jag har alla möjliga dödliga sjukdomar. Är det inte koloncancer så är det malignt melanom. Jag fokuserar på mig själv istället för att tänka på UL. Men jag vet i grund och botten att min oror för egna sjukdomar beror på en ännu starkare oro för graviditeten. Dessutom var barnmorskan osäker på om man ens skulle kunna se något hjärtslag så tidigt i graviditeten. Är vecka 8 verkligen tidigt för att göra ett vaginalt ultraljud?? Jag behöver råd, stöttning och uppmuntrande ord just nu. Min sambo jobbar 100% och bara kvällar, så det blir mycket ensam tid för mig på kvällarna att fundera :(
Var är jag?
I Föräldrasnack så kan du fråga och besvara frågor och dela din erfarenhet med andra!
Jag har gjort vaginalt runt V8 och jag såg allt riktigt tydligt. Gjort vid grav och missfall och kunde lätt utskilja bebis från resterna av en. Hjärtljud fick jag aldrig göra
Och vilket fint namn du har (jag har två döttrar, de heter Ingrid och Vera) ;)
Jag var på viabilitetskontroll i v 12. Jag hade tagit ett positivt gravtest och hade mått lite illa osv, men runt den veckan började jag må bättre och kände mig inte alls gravid. Så när jag låg där på britsen och bm körde scannern över magen så såg hon så bister ut och sa "Ser du...?" Jag såg absolut nada och trodde hon menade att bebisen var borta/död, men så började hon visa hur bebisen låg och att hjärtat slog osv. Jag missförstod henne alltså totalt. Blev så glad så det kom en tår. Detta var utanpå magen, vul har jag aldrig gjort. Så, det var min story och nu kommer de uppmuntrande orden; det kommer säkert gå jättefint för dig! Men det hjälper inte att oroa sig, det är bättre att slappna av. OM det visar sig att det inte är som ni hoppas så är det inte ert fel och det finns inget att göra åt det, så försök att ta det lugnt tills ni är där. Och angående din hypokondri (?) så undrar jag om du haft det innan eller om det är något som yttrat sig nu? Jag vill uppmuntra dig att ta tag i det snart för det är ett helvete att leva med, och även för folk i din närhet (min man är hypokondriker). Lycka till!
Jag förstår precis hur du känner, jag var likadan. Däremot är det ju inte så konstigt att du är orolig när du vet att risken finns men sannolikheten att allt är bra är ändå störst. Det är också helt normalt att vara orolig och tänka mycket på ultraljudet- en bebis kommer ju förändra ert liv för alltid och skulle det inte visa vad ni vill så kommer hu detta vara en stor sorg, så det vore mer konstigt om du/ni inte brydde er. Men som sagt är sannolikheten störst att allt är bra! Kram och lycka till! ❤️